Jag sätter ju krokben för mig själv
Det är ju banne mig hur urbota dumt och galet som det kan bli. Här bakom skärmen "predikar" jag om mål och mening med livet. Jag snackar om självkänsla och personlig utveckling. Duktiga Annika!
Givetvis är det ju inte bara tomt prat för jag menar och står för det jag säger och skriver. Jag har genom att jobba hårt, kommit dit jag är idag. Jag har genom eftertanke gjort aktiva val och jag har jobbat på hur slitigt det än har varit. Jag har förstått att vad jag än råkar ut för här i livet så är det fortfarande jag som bär ansvar över mitt liv och hur det ska se ut i fortsättningen.
Jag vägrar att se mig som ett offer för livets nitlotter, för jag kan välja att göra om dem till vinstlotter. Det finns tusen saker som jag kan lägga skulden på för att jag fått kämpa så mycket och det har inte varit lätt alla gånger. Mina föräldrar, deras skilsmässa, pappas frånvaro under min uppväxt, självmord, självmordsförsök och död, min egen skilsmässa, min dotters sjukdom, min egen sjukdom....ja tusen saker som jag kan skylla på och då samtidigt säga att jag kan inte bära nåt ansvar för mina handlingar och hur jag mår. Tacka fan för att jag mår dåligt när allt detta drabbat mig.
Men så står jag där ändå och om jag nu mår dåligt, vem ska då rätta till det och göra mig lycklig. Allt det där är ju vad som hänt och om jag låter det vara fokus i mitt dagliga liv, om jag fokuserar på endast detta så blir det ju tungt såklart.
Nä ingen utom jag själv bär ansvaret idag över hur mitt liv ska bli om en minut och alla efterföljande minuter som är mina. Jag kan låta dem tas ifrån mig genom att fortsätta fokusera på allt jag berövats eller så kan jag fokusera på att behålla varje nästkommande minut som min egen och att göra vad JAG vill av.
Men så är det så detta med självkänsla. Jag avskyr egentligen att bli kallad stark. Och det blir jag faktiskt ganska ofta. Och det i välmening såklart. Och visst kan jag väl själv känna mig stark och oövervinnerlig. Och jag kan känna att det är styrka som tagit mig hit idag. Men samtidigt så har jag varit så svag. Så smärtsamt svag och jag har varit så nära att ge upp så många gånger. Och fortfarande idag så är mina svaga studer så många.
Jag vet inte anledningen till varför min självkänsla är så obefintlig. Troligen är det så att det som skulle byggas som en stadig grund att stå på, det byggdes för på lösa stenar och därför har den aldrig kunnat bli solid.
Ett barns egna tankar och känslor drar ofta slutsatser som inte är helt överensstämmande med verkligheten, men då är det liksom försent och det krävs så oändligt mycket övertygande om motsatsen från de som skulle bygga den där grunden stadig.
Jag övar mig i självkänsla och när det gäller självsäkerhet så har jag kommit långt.
Jag vet mina goda, bra och starka sidor. Jag vet vad jag är bra på och vad jag behärskar och jag räds inte att tala om dem. Och nu ska jag komma till det jag ville med detta inlägg.
Mitt skrivande!!!
Jag vet inom mig att jag skriver bra, för jag får hela tiden bekräftelse på att människor uppskattar det jag skriver, människor säger att de berörs, att de känner igen sig, att jag kan sätta ord på saker de inte kan osv.....
Det är underbart att läsa och höra detta för nånstans är det ju det jag vill. Även om mitt skrivande började med att jag aldrig ville glömma bort den dagen då Johan dog och jag ville skriva ner allt som hände och så fortsatte det. Jag förstod sen att jag skrev för att själv förstå det ofattbara. För när man är mitt uppe i det värsta kaos av sorg och smärta så är det samtidigt som man hela tiden tänker, alldeles tomt i huvudet. På kvällarna skrev jag om dagen som varit. Jag satt och tänkte efter hur det varit och vilka känslor jag känt och vilka tankarna jag tänkt och det skrev jag ner.
Att uttrycka mig i skrift blev livsviktigt och när sen människor började reagera och vara tagna av mina ord så kändes det bra. Jag kände att jag kunde ge något.
Och framförallt så fick jag bekräftelse. Jag den lilla tösen som inte trodde sig vara bra på ett endaste dugg annat än att baka bullar, jag fick känna att jag berörde, att jag kunde något som människor beundrade.
Åren har gått och jag skriver ännu. Jag älskar att prata och diskutera och att skriva om mina tankar, funderingar och känslor. Och jag förstår att människor inte tycker helt illa om att läsa mina ord.
I dagarna nu har jag gjort en ny bekantskap på FB. Vi har kommit att mötas via en gemensam sorg då vi båda förlorat i självmord. Hon säger att att hon berörs, att jag har en gåva att skriva och att jag skriver självutlämnande och att det berör.
Jag läser det hon skriver men kan inte riktigt ta in orden. Menar hon verkligen mig?
Idag pratade vi igen och hon sa att jag borde skriva en bok, vilket jag sa att jag gjort men att den inte är utgiven än. Ge dig inte blir hennes svar.
Och jag tänker att det ska jag naturligtvis inte göra. Men ändå så startar omedelbart en protest inom mig.....
Men inte kan jag skriva, vem skulle ens ha intresse av att läsa mitt svammel, och skulle ens nån betala för att läsa skräpet. Jag sätter direkt krokben för mig själv och talar om att jag inte duger till.
VARFÖR!??? Jo anledningen är såklart att min självkänsla är så låg att trots allt jobb jag lägger ner så stjälper allt så himla lätt. Inget av det arbete som jag lagt ner, blir plötsligt något värt i mina egna ögon. Jag blir så självkritisk och så tänker jag att min bok den får ligga i byrålådan ett bra tag till så får jag se om jag kanske ens funderar igen på att sända den till ett förlag.
Och det gör mig arg på mig själv för jag vet ju bättre. Min hjärna vet ju bättre än detta men hjärtat, känslan säger nåt helt annat och det är att jag inte duger till något alls. Inte ens att baka bullar helt plötsligt.
Därför blir jag också irriterad och tänker som så att jag sitter här och predikar och talar om för er som läser hur ni ska få frid i sinnet och må bra. Och vad gör jag själv!??? Jo jag vältrar mig i min dåliga självkänsla som sitter lika långt nere som mina låga strumpskaft. Suckar och tänker att min bok den kommer aldrig bli utgiven.
Jag frågar mig själv varför jag inte kan vara lika driftig när det gäller detta som jag är när det gäller allt annat.
Ja ja....det blir nog bra med det. Jag vet att detta tillstånd inte består och att jag snart är och känner mig som vanligt igen. För jag vet ju så väl vad som är sanning och inte sanning. Jag försöker å det hårdaste att banka in i mig själv att jag är värdelös....till ingen som helst nytta och min hjärna har slutat att gå på det och tar snabbt över :-)
Jag ska skicka in boken och såklart att den kommer bli utgiven. Varför skulle den inte bli det? ;-) Jag som ju är en sån utomordentlig skrivare. Och jag ska bjuda er alla till realese partyt där vi ska dricka drinkar och jag ska signera böcker.....ha ha ha........ja för det är ju det jag drömmer om och jag vet att allt man drömmer om kan man också skapa.
Sådär nu är jag på banan igen och inte sjutton tänker jag ha nån dålig självkänsla heller och kanske jag tom bakar lite bullar idag ;-)
Givetvis är det ju inte bara tomt prat för jag menar och står för det jag säger och skriver. Jag har genom att jobba hårt, kommit dit jag är idag. Jag har genom eftertanke gjort aktiva val och jag har jobbat på hur slitigt det än har varit. Jag har förstått att vad jag än råkar ut för här i livet så är det fortfarande jag som bär ansvar över mitt liv och hur det ska se ut i fortsättningen.
Jag vägrar att se mig som ett offer för livets nitlotter, för jag kan välja att göra om dem till vinstlotter. Det finns tusen saker som jag kan lägga skulden på för att jag fått kämpa så mycket och det har inte varit lätt alla gånger. Mina föräldrar, deras skilsmässa, pappas frånvaro under min uppväxt, självmord, självmordsförsök och död, min egen skilsmässa, min dotters sjukdom, min egen sjukdom....ja tusen saker som jag kan skylla på och då samtidigt säga att jag kan inte bära nåt ansvar för mina handlingar och hur jag mår. Tacka fan för att jag mår dåligt när allt detta drabbat mig.
Men så står jag där ändå och om jag nu mår dåligt, vem ska då rätta till det och göra mig lycklig. Allt det där är ju vad som hänt och om jag låter det vara fokus i mitt dagliga liv, om jag fokuserar på endast detta så blir det ju tungt såklart.
Nä ingen utom jag själv bär ansvaret idag över hur mitt liv ska bli om en minut och alla efterföljande minuter som är mina. Jag kan låta dem tas ifrån mig genom att fortsätta fokusera på allt jag berövats eller så kan jag fokusera på att behålla varje nästkommande minut som min egen och att göra vad JAG vill av.
Men så är det så detta med självkänsla. Jag avskyr egentligen att bli kallad stark. Och det blir jag faktiskt ganska ofta. Och det i välmening såklart. Och visst kan jag väl själv känna mig stark och oövervinnerlig. Och jag kan känna att det är styrka som tagit mig hit idag. Men samtidigt så har jag varit så svag. Så smärtsamt svag och jag har varit så nära att ge upp så många gånger. Och fortfarande idag så är mina svaga studer så många.
Jag vet inte anledningen till varför min självkänsla är så obefintlig. Troligen är det så att det som skulle byggas som en stadig grund att stå på, det byggdes för på lösa stenar och därför har den aldrig kunnat bli solid.
Ett barns egna tankar och känslor drar ofta slutsatser som inte är helt överensstämmande med verkligheten, men då är det liksom försent och det krävs så oändligt mycket övertygande om motsatsen från de som skulle bygga den där grunden stadig.
Jag övar mig i självkänsla och när det gäller självsäkerhet så har jag kommit långt.
Jag vet mina goda, bra och starka sidor. Jag vet vad jag är bra på och vad jag behärskar och jag räds inte att tala om dem. Och nu ska jag komma till det jag ville med detta inlägg.
Mitt skrivande!!!
Jag vet inom mig att jag skriver bra, för jag får hela tiden bekräftelse på att människor uppskattar det jag skriver, människor säger att de berörs, att de känner igen sig, att jag kan sätta ord på saker de inte kan osv.....
Det är underbart att läsa och höra detta för nånstans är det ju det jag vill. Även om mitt skrivande började med att jag aldrig ville glömma bort den dagen då Johan dog och jag ville skriva ner allt som hände och så fortsatte det. Jag förstod sen att jag skrev för att själv förstå det ofattbara. För när man är mitt uppe i det värsta kaos av sorg och smärta så är det samtidigt som man hela tiden tänker, alldeles tomt i huvudet. På kvällarna skrev jag om dagen som varit. Jag satt och tänkte efter hur det varit och vilka känslor jag känt och vilka tankarna jag tänkt och det skrev jag ner.
Att uttrycka mig i skrift blev livsviktigt och när sen människor började reagera och vara tagna av mina ord så kändes det bra. Jag kände att jag kunde ge något.
Och framförallt så fick jag bekräftelse. Jag den lilla tösen som inte trodde sig vara bra på ett endaste dugg annat än att baka bullar, jag fick känna att jag berörde, att jag kunde något som människor beundrade.
Åren har gått och jag skriver ännu. Jag älskar att prata och diskutera och att skriva om mina tankar, funderingar och känslor. Och jag förstår att människor inte tycker helt illa om att läsa mina ord.
I dagarna nu har jag gjort en ny bekantskap på FB. Vi har kommit att mötas via en gemensam sorg då vi båda förlorat i självmord. Hon säger att att hon berörs, att jag har en gåva att skriva och att jag skriver självutlämnande och att det berör.
Jag läser det hon skriver men kan inte riktigt ta in orden. Menar hon verkligen mig?
Idag pratade vi igen och hon sa att jag borde skriva en bok, vilket jag sa att jag gjort men att den inte är utgiven än. Ge dig inte blir hennes svar.
Och jag tänker att det ska jag naturligtvis inte göra. Men ändå så startar omedelbart en protest inom mig.....
Men inte kan jag skriva, vem skulle ens ha intresse av att läsa mitt svammel, och skulle ens nån betala för att läsa skräpet. Jag sätter direkt krokben för mig själv och talar om att jag inte duger till.
VARFÖR!??? Jo anledningen är såklart att min självkänsla är så låg att trots allt jobb jag lägger ner så stjälper allt så himla lätt. Inget av det arbete som jag lagt ner, blir plötsligt något värt i mina egna ögon. Jag blir så självkritisk och så tänker jag att min bok den får ligga i byrålådan ett bra tag till så får jag se om jag kanske ens funderar igen på att sända den till ett förlag.
Och det gör mig arg på mig själv för jag vet ju bättre. Min hjärna vet ju bättre än detta men hjärtat, känslan säger nåt helt annat och det är att jag inte duger till något alls. Inte ens att baka bullar helt plötsligt.
Därför blir jag också irriterad och tänker som så att jag sitter här och predikar och talar om för er som läser hur ni ska få frid i sinnet och må bra. Och vad gör jag själv!??? Jo jag vältrar mig i min dåliga självkänsla som sitter lika långt nere som mina låga strumpskaft. Suckar och tänker att min bok den kommer aldrig bli utgiven.
Jag frågar mig själv varför jag inte kan vara lika driftig när det gäller detta som jag är när det gäller allt annat.
Ja ja....det blir nog bra med det. Jag vet att detta tillstånd inte består och att jag snart är och känner mig som vanligt igen. För jag vet ju så väl vad som är sanning och inte sanning. Jag försöker å det hårdaste att banka in i mig själv att jag är värdelös....till ingen som helst nytta och min hjärna har slutat att gå på det och tar snabbt över :-)
Jag ska skicka in boken och såklart att den kommer bli utgiven. Varför skulle den inte bli det? ;-) Jag som ju är en sån utomordentlig skrivare. Och jag ska bjuda er alla till realese partyt där vi ska dricka drinkar och jag ska signera böcker.....ha ha ha........ja för det är ju det jag drömmer om och jag vet att allt man drömmer om kan man också skapa.
Sådär nu är jag på banan igen och inte sjutton tänker jag ha nån dålig självkänsla heller och kanske jag tom bakar lite bullar idag ;-)
