i huvudet på en finnpajsar jänta

Det var längesen jag sov en helt drömlös natt. En natt utan att ens vakna för toabesök.

Svaret är en sömntablett. Och det är nästan löjligt hur glad jag är över detta.  Att jag sovit bra. Som bekant så är min sömn och vila nödvändig så till den milda grad att jag snabbt slås ut fullständigt om jag har ett par, tre sömnlösa nätter eller oroliga nätter. Lägg till det aktiva dagar och knappt nån tupplur på dagtid, så är det inget mycket med mig sen.

Idag var det nödvändligt att jag vaknade utvilad för jag har läkarbesök i em. Ska till ögonsjukhuset och kanske få veta vad min skuggiga fläcka beror på. Efter sjukhusbesöket så väntas min lilla prins David hem för att övernatta hos moster.

Min lillasyster ska pga vårdnadstvist som Davids pappa tvingat fram, ha ett möte i tinget med alla parter på onsdag morgon. Och då ska David vara här i natt för att mamman ska få en större chans till sömn ochkunna fokusera på mötet. Även för henne är sömnen livsviktig eftersom hon har epilepsi och det är sömnbristen som framkallar anfall hos henne.

Hela den här historien med vårdnadstvisten är såå sorglig. Och det kan lätt tyckas att jag som är partisk, enbart skulle hålla min syster om ryggen. Men så är det inte. De är två om detta och bär bägge ansvar. Det som gör det så svårt är att har till sin advokat framfört att han blivit utelämnad från första stund, att han inte ens fått se sin son förrän han var 6 mån gammal och att när han till sist fick till ett umgänge med honom så saboterade Johanna det genom att vara hysterisk och slutligen dra in umgänget.

Sanningen är den att pappan blev erbjuden att delta vid kejsarsnittet och Davidv födelse, men nekade. Han nekade att hälsa på på BB. Då de innan han var 6 månader vid två tillfällen möttes ute och David låg i sin vagn. Så vägrade han titta ner i vagnen, utan vände sig bara bort och sa snabbt hej och gick.

Sen började de ses alla tre och pappan ville ha mer umgänge, vilket han fick och hämtade honom varje lördag och söndag och hade honom upp till åtta timmar varje gång.

Han ville varken ha eller ge någon information om David. Vad och när han ätit, vilken mat, när han sovit, om han hade feber odyl. När Johanna försökte berätta eller fråga så sa han bara att han vet väl hur man tar hand om ett barn, eftersom han har ju två sen tidigare.  

När Johanna så ansökte om underhållsbidrag så blev ha skogstokig. Han ville inte sörja för sin pojke på det viset utan ville välja själv genom att köpa några kläder ibland eller en bilbarnsstol. Vilket han hade gjort och den tog han tillbaka.

Nu när han betalar för pojken så anser pappan att han ska ha ”valuta” för pengarna och anser att han ska komma och hämta honom när han vill och att han ska börja bo där varannan vecka.

Detta ville han få tills stånd innan han ens var ett år. Och han varken kan eller vill förstå att ur Davids perspektvi så måste umgänget gå väldigt sakta framåt eftersom han ju inte ha den blekaste aning om vem pappan är.

De många timmarna hos pappan gjorde att David slutade ät och sova hos sin mamma. Efter först fler dygn var han som vanligt igen och Johanna vände sig till familjerätten för att få råd och stöd, de sa att hon genast skulle avbryta umgänget och så skulle de kalla till samarbetssamtal för att lösa umgänget så att det blev bästa ur Davids perspektiv.

 

Och där så låser allt sig. Pappan vägrar och går till advokat. Han vägrar prata med min syster för att de tillsammans ska komma fram till en lösning som är bra för alla och främst för pojken. Och det enda Johanna har velat hela tiden ÄR att David ska växa upp och ha en god relation och umgänge med sin far och sina bröder, farmor och farfar. Hon har aldrig nekat till detta utan istället bäddat för att det ska bli så.

Men kruxet ligger i att pappan ser endast till sina egna rättigheter, inte hur de kan påverka hans son som han inte känner. Familjerättens riktlinjer som finns till grund för umgänge med små barn under tre år och som är framtagna av barnpsykiater, är strikta och man måste vara väldigt försiktig. Det är så lätt att traumatisera ett barn så att det går bakåt i utvecklingen om det fråntas tryggheten som i Davids fall består av endast mamma och mormor.  Han vet inget om någon pappa och nu måste de alltså gå den långa och hårdare vägen genom domstol för att pappa hävdar sin rätt till att få det han betalar för.

Så idag kommer alltså det lilla yrvädret hem till sin moster. Jag fanns där för honom från första stund, hans första natt i livet sov han på mitt bröst, jag har regelbundet varit hemma hos dem och han har varit här. Jag har skött om honom genom att byta blöja, mata, trösta, leka och ge trygghet. David har lärt sig att lita på mig som en som vet vad han behöver, när han behöver, och som ger honom det. Jag har lärt mig att tyda hans signaler och han kan tyda mina.

Den basala grundtryggheten. Därför är han trygg med mig, kan sova här hos mig. Jag har nattat honom både hemma hos honom och här, han känner igen sig och vet att hos mig får han sina behov tillgodosedda.

Vilken människa som helst kan kanske ta hand om och sköta ett barn, men när det gäller spädbarn och små barn så måste kontuiteten och tryggheten vara det som man utgår från.  Vilka känner sig detta barn tryggt med?  Man kan inte utgå från,  Vilka har rätt till detta barn?

För övrigt så måste fortsättningen på denna vecka planeas så att jag får extra mycket vila och bra sovnätter. På måndag ska Kajsa träffa kirurgen och på tisdag morgon ska hon opereras.

Även om den faktiska tiden för henne på sjukhuset max kommer bli mellan 24 och 48 timmar. Så kräver det sin rätt i form av trötthet, både fysisk och mental, för min del.

Så stark mental påfrestning är direkt hälsovådlig för mig. Behöver därför all tid jag har för vård av mig själv, mentalisering, vila och sömn.  Jag behöver ha superkrafter inför detta, för att orka bära upp min egen kropp och mitt huvud samtidigt som jag ska bära min dotter. Hon har många omkring sig som hjälper mig, men den hon litar på och som hon vet finns där och kan tyda hennes signaler, det är jag, hennes mamma.

Vi hade ju alla hoppats på att detta skulle varit över nu när julen närmar sig. Operationen skulle ju varit tidigare men, ju fler kockar heter det visst!

Nu panikar jag inte för att julstök får stå åt sidan, för det blir vad det blir. Vi hinner vad vi hinner. Det är mest den enorma utmattningen som jag panikar för i så fall. Tröttheten som jag vet kommer och som blir så svårt att återhämta sig ifrån.

Såpass väl känner jag mig själv så det är inte att måla fan på väggen.

I absolut värsta fall så stupar vi alla efter operationen och vaknar på julaftons morgon och då har vi i alla fall lussebullar att äta. För det bakade vi ett lass av igår  J

Och jag måste bara säga att mina bullar är så goda att man smäller av. I år är första gången jag bakade laktosfria, men ack så bra de blev. Och vilken lycka sen att jag hittade matkvarg i laktoshyllan också. För kvarg det måste man ha i, det tar bort minsta ansats till torrhet i bullarna.

Och saffran ska man inte snåla på heller. Jag bakar på en liter mjölk och till det har jag 6 påsar saffran. Alltså 3 gram.

Jag fullkomligen avskyr lussebullar som är stenhårda, ljustgula och som smakar vetedeg. No point at all!  att baka saffransbröd då liksom tycker jag. Ska det smaka så får det kosta och mitt saffran kostade 50 kr i år....förra året betalade jag över 80 kr. Men jag tullar inte på kvaliten där inte. Och vem drömmer inte om att sätta tänderna i en saftig lussebulle som smakar jul och inte hårt vetemjöl?

Så nu smaskar Kajsa på goda bullar, hon drömmer om mat och beställer vad hon vill att vi ska äta innan operationen. Så tacos till helgen är klart. Efter tisdag så kan hon bara dricka och äta mosad mat i små portioner varje timme. Hon får räkna med att gå ner 5-6 kilo under konvalecensen. Så vi får köpa kaloridrycker på apoteket till henne och föda henne så gott det går med grädde och mat som går att mosa. Vegetarisk lasagne på barnmatshyllan sa hon var god. Så det får vi oxå köpa.

Nu ska jag ta och starta min dag med att hoppa in i duschen och sen blir det lite lätt målningsjobb på en ljusstake.

Att vi med glädje väntar på David behöver inte tilläggas va  ;-)