Vila i stunden
En stund av frid och tacksamhet har infunnit sig. Och det är välbehövligt i denna för mig svåra tid.
För det är mycket svårare än jag ger sken av och vad som kanske syns.
Jag genomgår kort och gott en rejäl kris. Och det är en kris som jag är helt oförberedd på (som om man någonsin är förberedd på kriser) och som äter sig djupt in i mig.
Jag har mått så bra i så många år. Jag har varit så tillfreds med mig själv och livet även om varje dag bär med sig saker som jag behöver hanskas med genom att välja ett positivt tankesätt.
Jag är fullständigt oförberedd på det som händer nu, att jag famlar i ovisshet och inte har grepp om min vardag, vad jag orkar och förmår.
Dag efter dag passerar som i dimma.Jag får ständigt glimtar som påminner om saker jag behöver göra och de försvinner lika fort. Ena dagen kan jag klä på mig och ta en promenad medans jag nästa dag knappt orkar ta mig något att äta utan att lägga mig och vila efteråt.
Jag trodde verkligen att jag hade koll på och kunde hantera livet. Men jag märker nu att jag står tafatt och vet inte vad jag ska göra.
Jag är bara tom och lipar alldeles för mycket. Känner mig återigen sviken av själva livet. Det är ingen relevant känsla men det finns liksom inget annat att skylla på. Ingen bär skulden, det är ingens fel och ändå vill jag skrika ut min vrede och vara arg och på någon.
Jag har så fina vänner som tänker på mig och som visar det trots att jag är glömsk och osynlig. Ofta vill jag bara sjunka ihop som ett litet barn, bli upplyft, kramad och tröstad.
Jag vill bli struken över håret och höra en lugn stämma tala om att allt blir bra och ordnar sig. Någon som säger att jag inte behöver orka, bita ihop och kämpa. Någon som säger att jag inte behöver vara stark.
Jag önskar så att någon kunde säga till mig att min kamp är över och att jag från i morgon dag aldrig mer behöver möta motstånd i allt jag gör eller bli trött av att bara stiga upp på morgonen.
Men ikväll så fick jag en stunds frist från alltsammans. Trots en enorm trötthet beroende på alldeles för lite sömn under flera och utsvävningar som en promenad, så infann sig en känsla av att allt kommer ordna sig. Jag kommer må bättre.
Jag är ensam på den plats som jag befinner mig på nu. Och ibland är det förskräckligt ensamt oavsett hur många underbara människor jag har omkring mig och oavsett hur många som hejar på mig och bryr sig om. Jag är själv här och måste utföra arbetet ensam. Det är så livet är.
Jag har haft en bra kväll med goda tankar och tacksamma känslor. Jag vilade i stunden så länge den varade.
