om att orka
Som motvikt till veckans riktigt usla dagar så har jag en bra dag idag, so far. Det är gott när det jag känner i kroppen då jag slår upp ögonen, är att jag är utvilad, inte har så ont och att det är lätt att röra mig.
Passade på att duscha när jag kände att kroppen höll. Tvättade dock inte håret eftersom det skulle vara att utmana ödet och riskera kraschlandning innan klockan blivit tio på fm.
Jag tänkte också att eftersom jag var på fötter så kunde jag plocka upp kläder som låg på stolar och golv, sortera det och placera i tvättkorg resp tillbaka till garderoben.
Fick även på mig lite paltor som inte hör till kategorin pyjamas.
Inte ens det att jag behövde sätta på en ny panna te försvagade mig eller att jag medan teet puttrade på, tömde den halvfulla diskmaskinen och slängde in de få tallrikar och bestick som låg i vasken.
Det blev också en knäckemacka till frukost och med nyborstat hår och smulor på hakan så funderar jag på helgen.
Alltså en bra dag så här långt och jag har förmågan att känna mig hoppfull och låta känslan sprida lite glädje och frid inom mig.
Känner att den stora gråten inom mig inte tar så stor plats idag. Jag ska göra vad jag kan för att behålla det så.
Men jag vet att så som det är nu, så bidrar det till att det är svårare för mig att hålla igång den positiva glöden. Kasten är så snabba och jag hinner inte alltid med att använda huvudet så som jag lärt och som jag vet gör all skillnad. Jag ser för tillfället på mig själv som en ganska sorgli g figur. En figur som faller samman för minsta lilla och som inte har särskilt mycket trevligheter att tillföra. Det jag känner inombords visar sig naturligtvis på utsidan.
Jag samlar mina krafter att vara trevlig och social när så det krävs då jag träffar folk. Förutom på söndagarna då Martin och Therese kommer hem och äter middag och vi umgås. Då blommar jag. Det är så roligt och jag mår så bra av dem. De timmarna skänker så mycket glädje och för en kort stund så kan jag låtsas som att allt är så bra som det känns.
När min Kajsaflicka ringer mig så sjunger mitt hjärta. Det är underbart att lyssna när hon berättar om allt det fina och roliga som händer i hennes liv nu.
Men annars så är jag nog allt en ynklig och sorglig figur som mest tråkar ut den som står mig närmast här hemma. Magnus som inte vet vad han ska göra med mig.
Men nu stundar helgen och en glad upplevelse och stund leder lätt till flera. Jag måste fokusera på det och fortsätta göra min dag så bra som jag förmår och så länge kroppen håller.
Gråta får jag göra en annan dag
