i huvudet på en finnpajsar jänta

Hallå, fick mersmak igen. Att skriva alltså.

 

Och Loppan, jag ska inte skriva om lakrits....ska försöka låta bli i alla fall. Såg nu att inlägget från i höstas var längre tillbaka än jag trott. I september ju.....fy så slarvigt av mig  ;-)

 

Tiden just nu är bra. Visst finns det saker att önska men det är som det är. Och allt blir bra i slutänden.

Fick så glädjande besked från Amerika igår. Min systers man har äntligen fått jobb igen. Han blev arbetslös för ett år sen och precis som här växer inte arbetena på trän.

Så att de nu kan resa sig från knäna de hankat sig fram på, känns så underbart.

 

En inkomst till i familjen gör genast att många stenar lyfts och de kan med glädje planera sin Sverigeresa på tre veckor i sommar.

 

Vi har så vacker väder i Stockholm idag och jag har de senaste veckorna suttot på balkongen så snart tillfälle getts.

Det är ju nu som jag kan njuta av solen, få lite färg på mitt vinterbleka skinn. Än så länge bara i ansiktet, men ändå.

Snart kommer värmen och då får jag hålla mig inne.

 

Jag bor nära en skola och tre gånger om dagen har barnen rast. Och då bryter h-vetet lös här i området.

 

Nä, skämt åsido. Men från att vara tyst, eftersom folk inte är hemma på dagtid och inte ute heller i kylan, till att bli som en kakafoni av barnskrik.

 

Jag tycker det är fantastiskt roligt och intressant att se barn leka. Man ser och hör så mycket bara man tar sig till att studera dem. Man lär sig mycket om människan.

Och människor är ju det bästa jag vet.

 

Men det stora MEN är ju att jag inte längre klarar av barnens höga ljudnivå. Även fast jag är typ hundra meter från skolan och deras lek så är det som om de satt på min balkong.

Oftast går jag numera in under deras raster för jag blir så trött av ljuden. De plötsliga höga skrik som skär i huvudet gör både fysiskt och mentalt ont.

 

I Vällingby där vi bodde tidigare hade vi barn på gården och även dagmammor och där precis som nu så kunde jag med hörseln iaktta dem och samma fenomen uppstår överallt.

 

Flickor skriker och pojkar gör ljudeffekter och andra höga mekaniska ljud. och det slår banne mig aldrig fel. Visst vet jag att det finns barn som inte faller inom de "ramarna".

Men det är just flickornas omotiverade skrik som hörs mest. Det är illtjut, Höga som låga och ofta upprepade om och om igen. Det är inte så att de blir utsatta för något som gör att de måste skrika utan de gör detta bara...hela tiden.

 

Pojkarna gör ljudeffekter och har något dovare tonlägen. De slår på saker, bankar gärna på plåt så att högt ljud uppstår. De leker högljutt de med men har inte alls detta skrikande för sig som flickorna har.

 

Om flickor blir jagade av pojkar så är det värre än värst. Då tjuts det hela tiden. Men inte om flickor jagar pojkar inte.

 

Och jag undrar såklart varför detta uppstår. varför är tjejer så skrikiga och killar inte är det utan hellre åstadkommer höga ljud med saker.

 

Vad är det i människans natur som får oss att bete oss så här? Är det flocken som smittar av sig och att det behövs bara en av varje för att alla ska börja göra likadant?

Eller är det så att det sitter i generna. De gener som alla genuskämpar vill radera och förneka och göra om?

 

Då jag växte upp bodde jag granne med en Magnus. Han var pojke men lekte BARA med flickor. Han hade mest bokmärken av alla, hade dockor och lekte bara flicklekar. Och han skrek som en flicka. Höga illtjut.

 

De som kallas pojkfkickor, de ungås ju mest med pojkar och leker pojklekar. Och jag är säker på att skrikandet inte är med i den leken bara för att hon är flicka.

 

Nu vet jag att många rasar av ilska över att man skiljer på leken och säger flick, respektive pojklek.

Men det ÄR skillnad. Efter mina år inom barnomsorgen både som dagmamma och på föskola, så leker de olika.

Eftersom de ÄR olika.

 

Med det inte sagt att man ibland som pojke leker i dockvrån eller hellre sitter och pärlar eller ritar. Eller att flickor inte kan vilja leka med svärd.

Men sammantaget så leker man olika och man leker med olika saker.
Barnen ska ges möjlighet att leka vad de vill utan att någon ska säga att det är fel eller opassande men vi ska heller inte göra om dem och skapa könlösa individer.

 

Huruvida jag vara en skrikig flicka eller inte, det minns jag knappt. Men jag minns att vi ofta gungade och sjöng. Och det gjorde grannen Magnus med. Han tog högst toner av oss alla. Men inga andra pojkar var med och sjöng på gungorna.

 

På skolgården här ute gungar flickorna och de sjunger. Inga pojkar gungar och sjunger. Pojkarna bygger fort och leker krig bland träden.

Och flickorna skriker, ja de som inte gungar alltså. Jag har försökt lyssna riktigt noga för att lyssna vad som föregår skriken, men det finns inget. Bara samtal och sen skrik. Lite prat och sen skrik igen.

 

Jag undrar vid vilken ålder detta slutar. När blir vi mindre skrikiga eller är vi det fortfarande?

Frågar jag en karl så får jag nog höra svaret att kvinnor gapar och skriker så snart de kommer åt  ;-)

 

Kan vara helt sant...jag undrar personligen vad skrikandet fyller för funktion? Varför skriker flickor i grupp?

 

.