Oh my God!
Jag vågar inte ens titta när senaste inlägget här i min blogg var. Men om jag tittar tillbaka lite och gissar mellan tummen och pekfingret så hamnar jag nog i oktober förra året.
Det är ju inte så att jag plötskligt idag kom på att jag hade en blogg som låg och väntade på att jag skulle öppna den. Faktum är att jag t.o.m hade glömt inloggningen och fick tänka efter både en och två gånger efter flera försök.
Jag skyller som vanligt på att jag haft mycket att göra för att jag på ett par veckor har packat ner ett hem och sen packat upp samma hem i huset som Gud glömde och sen så rasade allt för det fanns inga resurser och ingen energi kvar att ens orka göra annat än försöka hålla mig upprätt.
Nu ex antal månader senare börjar saker och ting sakta falla på plats och jag ser att det finns ljus och det finns ork att få tillbaka.
Fortfarande så är jag i mycket dåligt skick pga den långa vintersn envisa förkylning (förkylningar) som tagit min kropp i besittning. Men hopp om livet finns det massor av :-)
Jag blev idag medlem i en facbookgrupp som heter Hjärntrötthetsgruppen. Tänkte att det vore något för mig eftersom just detta fenomen är en så stor del av mitt liv.
Jag skrev och berättade lite om mig själv och avslutade med att jag var tacksam över livet, att jag lever och älskade det, trots allt som hänt.
Fick då en massa trevliga välkomnanden men även ett poar kommentarer om att det var starkt av mig att ha den inställningen.
Som vanligt så sätter det igång sån där tänkande hjärnverksamhet i skallen på mig och jag inser att jag inte förstår hur man INTE kan ha den inställningen.
Eller ja det är klart jag förstår att det är jobbigt att bli sjuk, förlora så mycket som man gör och att man måste jobba sig tillbaka, vilket är oerhört jobbigt.
Jag har ju själv gjort den resan. Men sen....efter det när man måste fatta det där beslutet.
Ska man låta det som hände ta ALLT ifrån sig? Vill man inte kämpa för att behålla livet och vill man inte kämpa för att ändå må bra?
Återigen möter jag ordet styrka, att jag mäts som människa utifrån att jag bestämmer mig för att leva och ta vara på livet. Bestämmer mig för att älska det som jag kan göra och må så bra som jag bara kan göra.
Men jag känner mig inte stark, jag känner bara att det inte finns något annat alternativ.
Visst kan jag ägna dagarna åt att gråta och visst har jag sådana dagar med så allt varit extra jobbigt under en lång tid och då jag frustrerat rasar över mina begränsningar.
Men då gråter jag och sen så bestämmer jag att det inte är lönt. För inget blir bättre av det.
Inget blir bättre av att jag är bitter, att jag vältrar mig i självömkan eller anser att någon bär skulden till att det blev som det blev.
Jag kan inte låta fler dagar gå till spillo. Jag kan bara använda dem jag har kvar, till att leva dem så att jag med ett leende kan lägga mig på kvällen och vara nöjd över att jag fick vara med.
Jag anser inte att det handlar om styrka. Jag anser att det handlar om sunt förnuft och att aktivt börja tänka.
Jag anser att det handlar om att välja och sen aktivt fullfölja sitt val.
Jag vet att man behöver hjälp på vägen och det har jag med behövt och det har jag fått men ingen har gjort arbetet åt mig. För det kan jag bara göra själv.
Min attityd till det som hände mig är jag själv ansvarig över.
Nu ska jag ut och ta lite luft. Min Curryhund är på bus med sin extramatte och jag försöker vänja mig vid den konstiga känslan av att hon inte är hemma och följer mig i mina fotspår.
Men jag lär mig jag med :-)
Så Long Folks!
