Bara ett vanligt tvättfat
Bara ett vanligt tvättfat, slitet och med några år på nacken. Närmare femtio år faktiskt.
Ur detta tvättfat öser jag minnen som får mig att må bra. Minnen som tar mig många och långa år tillbaka i tiden. Till min barndom.
Tvättfatet fanns hos mina morföräldrar i Finland. De bodde i ett hus som morfar byggde till dem och sen målade han huset i mormors älsklingsfärg, turkos. Ja han målade även det mesta innomhus i denna vackra behagliga färg. Väggar och golv i köket. Dörrar och dörrfoder. Matbordet och de bäcke långbänkarna vi på.
Det stora fundamentet som järnspisen satt i var turkos den med och överallt fanns det röda detaljer.
Så vackert. Och här i detta kök fanns alltså tvättfatet. Det stod i ett skåp under diskbänken, intill slaskhinken.
Bastun eldades bara i en gång i veckan så all annan kroppstvätt sköttes i köket i detta tvättfat. Morgon som kväll, ansikte och händer och ibland hela kroppen och tandborstsköljet spottades i slaskhinken.
Under min och min systers uppväxt så tillbringade vi hela somrarna i Finland och även de andra skolloven.
Mamma tog oss dit med båten och sen åkte hon tillbaka till Sverige och jobbade och kom sen och hämtade oss då hon hade semester.
Vid ett tillfälle hade jag ögoninflammation. Och jag kunde inte öppna ögonen om morgnarna. Vatten värmdes och sen fick jag luta mig fram över fatet och mormor vätte och tvättade hela mitt ansikte så att varet löstes upp och jag kunde se.
En annan gång hade jag gått i vägen för en spade. Min morbror skulle skotta bort vårsnön från sandhögen så att vi kunde leka. Han svingade iväg snön och jag gick för nära och fick spaden i huvudet som skar upp ett jack i mitt huvud.
Vatten i tvättfatet och återigen fick jag luta mig över det, troligen skrikandes medan mormor tvättade såret.
Blodet rann och jag stirrad ner i vattnet och sakta försvann rosen i botten på fatet och allt vatten blev mörkrött.
Det minnet får mig att må lite illa.
Varje gång fatet skulle tömmas så bars det ut på verandan och innehållet slängdes ut över blommorna som växte runt huset.
Det är många år sen nu som jag åkte till Finland om somrarna. Mormor och morfar är döda sen många år. Morfar gick först och eftersom mormor hade svårt att klara sig själv så tog mamma med henne hit till Sverige och vi barnbarn och barnbarnsbarn kunde förgylla hennes sista år här.
Borsta hennes hår och ge henne manikyr och smörja hennes värkande händer.
De flesta av mormors saker blev kvar i finland. Bara en bråkdel kunde följa med hit. Bl a det här tvättfatet. Jag har haft det i min ägo i många år och meningen var att jag skulle använda det som ett tvättfat.
Jag hade en dröm om en husvagn och där skulle fatet vara och komma till användning.
Husvagnen införskaffades förra året, inreddes med allt jag kunde tänka mig behövas. Jag hade några gamla köksattiraljer som också de kom från mormor och morfar.
Det blev så fint och ombonat i husvagnen. Jag skulle bara leta fram fatet som då för tillfället stod i källare och så skulle det äntligen komma till användning igen. Till både disk och kroppstvätt.
Jag hann aldrig leta fram fatet för husvagnen stals. En dag var den bara borta och ett par månaders slit och massor av drömmar gick upp i rök. Vi hann ju inte ens åka iväg på semester i den.
I allt kaos av känslor så sörjde jag djupt mitt arvegods. Allt annat kunde jag ersätta men inte de gamla saftglasen i plast. De som jag druckit mormors svartvinbärssaft ur så många gånger.
De små emaljerade skålarna som överbliven mat lades i och som jag skulle servera kokt nypotatis i under semestrarna.
Det vackra förklädet som mormor sytt och som jag bar själv de få helgerna som vi provade vagnen förra våren.
Ja jag sörjde mina oersättliga saker och allt det arbete jag lagt ner och i kaoset så visste jag plötligt inte om fatet ändå hade hittats och burits ut i vagnen och att det var borta med allt annat.
I höstas skulle vi flytta. Packandet påbörjades och när vi kom till källarförrådet så låg plötsligt fatet där.
En smärta lyftes från mitt bröst och jag blev så oerhört glad över att det inte var förlorat.
Denna sommar pryder fatet min balkong. Det står där stilla och minner om svunna dagar och jag kan ösa goda minnen i en aldrig sinande ström.
Mitt fat gör mig lycklig och så länge jag kan minnas så är jag rik
