Jag är överväldigad
Jag låg i natt när jag inte kunde sova, och tänkte på hur okända människors respons gör gott.
Jag blev inbjuden till en grupp på facebook, Bloggare 35+
Trevligt tänkte jag eftersom jag gillar att skriva och för den delen också läsa. Jag la upp mitt senaste blogginlägg och tänkte att jag ska titta närmare på sidan lite senare.
Men oj! Plötsligt så aviseras en massa likes från människor som läst mitt inlägg och som berörts. Jag blir alldeles häpen och tappar andan sen när jag går in på min blogg och ser hur många som läst under kvällen.
Jag har inte skrivit på länge och det har sina naturliga förklaringar....som vanligt då. Hälsan, och detta upphåll har berott på både att jag varit extremt dålig i min sjukdom men även för att det varit kämpigt hemma.
Min Magnus han har det fortfarande jobbigt.
Jag går mellan att samla ihop mig själv och ha honom i fokus till att själv rasa och då kommer han till undsättning.
Det är som att sitta på en gungbräda och ömsom vara högt i luften ömsom långt nere i dalen. Inget bra alls.
Vi jobbar på att få en jämnare väg att gå. Mer lagoma dagar där vi både kan ge och få utrymme till vila och återhämtning.
Ja för det är så illa ställt med mig nu att vi kan inte åka iväg som vi planerat.
Vi skulle dra oss ner mot Småland och bröllopet vi är bjudna på. Stanna till och bada på Varamon. Åka en sväng till Magnus barndomshem och platser, efter bröllopet. Men det blir ingenting alls av det.
För jag kan inte lämna hemmet. Jag kan inte lämna min ac som jag är beroende av nu när det är varmt. Vissa dagar kan jag inte ens gå och andra dagar är jag så trött att jag bara sover.
Att åka bort, vilket vi skulle behöva för miljöombytets skull och för att få annat att tänka på och göra något som tillför glädje och energi, hade verkligen varit det bästa.
Men vi får ta nya tag här hemma och passa på att tillföra energi och glädje de korta stunder som jag ens står på benen. Äta ute nån kväll, gå och fiska lite när kvällssvalkan infunnit sig, gå på bio.....
Små saker som egentligen är vanliga och vardagliga saker men som i nuläget ger guldkant och positiva minnen.
I söndags var en sån dag. Vi hade spelat bilbingo och åker in på en för oss okänd väg, på väg hem. Vi tänkte kolla kantarellstatusen i skogen.
Inga svampar men smultron.
Det första fotot på mig är från den dagen. Jag mådde så bra just då. Vi lullade på i skogen, det var svalt och koltrasten sjöng. Smultronen bredde ut sig vid våra fötter och lyckan var gjord.
Det var nog den första kvällen i år som jag könde sommar i hela kroppen. Första gången som känslan från barndommen vibrerade inom mig. Samtidigt så var det så stilla. Jag kände sånt lugn och tänkte att denna kväll ska jag spara i minnesbanken och ta fram i vinter när jag behöver påminna mig om något fint.
Magnus mådde bra han med. Inte ett spår av stress över hans kropp. Det kändes gott för jag ser ju direkt när han är på gång att stressa upp sig och det ena sen leder till det andra.
Sommaren i år har inte för ett spår blivit som jag hade tänkt, planerat eller drömt. Det betyder inte att den är dålig men lite ledsamt är det såklart.
Vi hade ju planerat en hel del saker och när de nu inte kan infrias pga mig så blir jag lite moloken.
Naturligtvis och det tar jag mig rätten att känna. För hur mycket jag än vet efter åtta års sjukdom att jag inte bör planera så mycket så kan man inte leva ett liv utan någon som helst framförhållning.
Man kan inte ALLTID ha plan B i beredskap när plan A skiter sig.
Det blir besvikelser och ledsamheter och sorg när allt går om intet. När sånt jag velat göra i flera år inte blir av.
Jag vet att kostaste och snabbaste vägen för mig att bli bättre är att ta bort alla måsten, all stress, alla åtaganden och bara vila. Enbart tänka på mig själv och mina behov.
Mina närmaste vet att det är så det är och de gillar läget. Men jag gillar inte alltid läget. Även om det är länge sen jag låg i sängen och vilade med kroppen full av frustration och protest så kommer dessa känslor ändå till mig då och då.
För det är så att livet för mig och mina närmaste handlar inte enbart om mig och mina behov.
De anpassar sig och säger, - ok, det gör inget. Om och om igen gör de det.
Och jag ska med gott samvete inte känna ett spår av sorg för jag måste lyssna till min egen kropp och vad den säger till mig.
Livet funkar inte så.
I går morse var en skitmorgon. Jag hade somnat på tablett kvällen innan. Jag har sovit kasst i flera veckor och kände att jag bara måste få en natts ordentlig sömn. Vaknar och det första som händer är jag jag får kramper.
Väcker Magnus som ilar upp och hämtar Stesolid.
Vi ligger kvar i sängen och några timmar senare går vi upp för att äta. Och det som händer då är för mig oförklarligt.
För jag somnar men är ändå vaken. Jag hör och ser men kan inte hålla kroppen uppe och kan inte titta.
Jag hade börjat äta min äggsmörgås som han hade gjort åt mig. Jag tittade på morgonteve för vi satt i soffan och jag somnar mitt i maten liksom.
Att små barn kan äta när de sover, det vet man ju, men att vuxna gör det?.....
Jag minns att jag frågade vad Magnus gett mig, om han gett någon tablett för jag kände mig drogad. Vaken och sovandes samtidigt.
Jag grät av förtvivlan för jag kunde ju inte fortsätta äta när jag inte kunde sitta upprätt eller hitta maten på bordet när jag blundade.
Jag har aldrig befunnit mig i det tillståndet tidigare. Och jag är säker på att det inte berodde på Stesoliden för jag hade bara tagit en halv tablett ett par timmar tidigare. Sömntabletten går ur kroppen på ett par timmar så jag var "ren" liksom.
Resten av dagen, när jag vaknat till alltså, så snubblade jag mig fram. Att använda armarna var uteslutet och att försöka göra något i mer än fem minuter åt gången, ja det var uteslutet det med.
Nu är det tisdag morgon. Dagens schema är tomt. Alltså, det finns inget att göra än det som kommer i vår väg och som vi vill göra. Inomhus är i alla fall det som gäller eftersom vi har sol och det funkar bara inte att vara ute i klart väder om det inte blåser ordentligt så att det blir svalare.
Jag ska väcka Magnus med frukost idag....det var det sista han önskade innan han somnade igår.
Och självklart gör jag det för mitt hjärtas kärlek. Han tar hand om mig, ser till att jag får mat och vila. Han tänker alltid på mig i första hand och sen på sig själv.
Vår kris är över, det som händer för några månader sen är utrett.
Vi lever i efterdyningarna av den för det var riktigt illa, men vi är tillbaka och behöver bara lugn och ro nu. Läka inom oss och stärkta av detta går vi vidare.
Tack för nu!
