i huvudet på en finnpajsar jänta

 

Deala med livets jävligheter är jag skitbra på. Och det eftersom jag har fått många tillfällen att träna. Jag vill för all del inte klaga för livet har gett mig mycket gott också.

Gott i form av mina två barn, i form av människor i mitt liv som älskar mig men kanske främst gott i form av förmågan att resa mig efter varje fall.

 

En del säger att det är styrka men jag vet inte. Jag säger nog att det är något i min ryggrad som säger mig att alla andra alternativ än att fortsätta är sämre alternativ.

 

Vi var på bio ikväll. Hade fått gratisbiljetter till en förhandsvisning och salongen fylldes snabbt av folk.

Och plötsligt insåg jag att jag satt mitt i ett vimmel av yrkesarbetande människor.

 

Det är inte svårt att undgå att höra alla samtal omkring en. Samtal om luncher, möten, after work och semester.

 

Ett tungsinne kom över mig och jag blev mycket liten. Min självkänsla sjönk till botten som en sten sjunker i sjön.

Plötsligt kände jag mig totalt värdelös som människa. Som en karaktärslös individ som inget kan eller värde har.

 

Jag vet att det är helt befängt. Helt uppåt väggarna galet att känna så men det är dagsens sanning. Det finns tillfällen då självkänslans varma och trygga filt rycks av mig och jag står blottad och känner mig som om alla kan se rätt igenom mig och öppet se vem och vad jag är.

 

Jag räknade bakåt på fingrarna. Över åtta år sen som jag gick till jobbet. Arbetade en dag och upplevde den utvecklande och alldeles underbart bra. Åtta år sen jag kom hem, trött och kastade mig på spisen för att laga middag till mina barn.

Åtta år sen jag sprättade upp ett lönekuvert och gladdes åt löneökningen. Åtta år sen jag dansade hem sista fredagen innan fyra veckors semester och kände den totala lyckan över att ha så mycket tid att göra vad jag ville på.

 

Ja jag kan ju räkna ut hundra saker till som jag gjorde för åtta år sen.

 

Jag satt där i biofåtöljen och sjönk ner så långt jag kunde. Jag försökte stänga ute alla människor som för en stund fick mig ur balans.

Det var ju egentligen inte de som fick mig att vackla för det skötte jag ju om alldeles själv.

 

Men men inte alltid som man hinner värna sig och skydda sig mot känslorna som blixtsnabbt föds ur en tanke.

 

Tack och lov så började filmen och snart så fanns inte ett spår kvar av gråten som smugit sig upp i halsen som en stenhård klump.

 

Jag är bara människa och dessa stunder kommer då och då. Inte ofta men de kommer. Vi människor har en tendens att mäta och bedöma andra utifrån prestation och yrken.

 

Jag har dealat med tuffa saker de senaste åtta åren. Varit på platser inom mig som jag önskar att ingen annan skulle behöva få besöka. Jag har gråtit så många tårar och jag har förbannat min skitkropp.

 

Jag bär ärr på min kropp och i min själ. Ärr som är läkta men ömmar. Och ärren i min själ blöder ymnigt ibland.

Det är inget som syns.

Och även om mina sår är gamla så gör de fortfarande ont.

 

Jag bär en skörhet inom mig som finns där helt pga det jag har varit med om och tvingats deala med.

Och jag kan bara säga att den som inte förstår det bara för att allt verkar så jävla normalt och vanligt kring mig är dummare och blindare än jag någonsin kunde tro.

 

Men det är det som är hela grejen med att vara osynligt sjuk och bära med sig svåra smärtor genom livet.

Folk, både nära och kära och de som passerar, har svårt att ta till sig och hålla i minnet hur sargad en människa kan vara inombords och att det inte läker bara för att ytliga sår läker eller för att man kan stå och gå igen.

 

Och ställer mig igen, det gör jag varje dag då jag stiger ur sängen. Jag ser med glädje fram emot varenda dag jag får vara här och uppleva allt. Jag är så förbannat lycklig över att jag är kvar här hos mina barn. Bara tanken på dem får mig att gråta, varsomhelst och närsomhelst.

 

Jag har upplevt ännu en dag då jag varit skittrött, då värmen varit så svår att jag nästan tuppar av, då tröttheten fått mig att vilja bryta ihop och gråta.

Och jag går till sängs och jag är tacksam och jag ser fram emot i morgon. En morgondag som kommer vara lika svår och lika lycklig eftersom den är min och jag får uppleva den.

 

Minns att bakom ett leende du möter så kan det finnas en mycket sargad individ.