Kan man sakna något som man har kvar?
Kan man det, kan man sakna fast man inte förlorat? Kan man sakna personer som de en gång var även fast de fortfarande finns kvar i ens liv?
En svunnen tid. Tid som man upplevt, har minnen av och som är passerad.
Jag talar om mina barn. Mina älskade barn som är det viktigaste i mitt liv. Två människor som ger mig kraft och som har drivit mig framåt sen de dag då de låg vid mitt bröst.
Det är svunnen tid. Snart tjugofyra år har passerat sen jag blev mor första gången. Martin, så väntad och efterlängtad.
Fyra år senare kom Kajsa. Så älskad från första stund.
Två människor som jag gett liv åt, burit under mitt hjärta och som hört mina hjärtslag långt innan de andades luft.
Ja jag har tagit moderskapet på största allvar och gjort allt vad som står i min makt att fostra två hela människor.
Jag har kämpat hårt med vidöppna ögon för att ge dem färdigheter, trygghet, styrka och mod som jag själv inte hade.
Jag har omsorgsfullt packat deras livsryggsäck med allt vad jag tror de kan tänkas behöva för att klara sig i livet och på alla dess irrgångar.
Nu många år senare har jag gjort mitt inom fostran och inom omsorgens famn.
Fortfarande kan jag ge råd, öppna min famn och trösta. Jag kan fortfarande förmana och mana till eftertanke. Men min tid som den magiska mamman som kunde göra allt bra, är förbi.
Jag kan inte längre läka sår, skrämma bort monster under sängen. Jag kan inte längre säga att inga faror hotar och tryggt lova att allt ska blir bra.
Jag kan inte ta i famn, vagga till sömns och att blotta närvaron av mig lugnar.
Att få ha upplevt denna magiska tid då jag kunde utföra mirakel är en ynnest. En gudomlig gåva.
Att få vara mamma är det största någonsin.
Ofta får jag bekräftelse från dem att jag har gjort ett bra jobb. De talar ofta om hur mycket de älskar mig, de skriver meddelande och de kommer hem. Men framför allt så samtalar vi. De berättar för mig om sina liv, anförtror sig åt mig och det går inte att ta miste på glittret i deras ögon när de ser på mig.
Glittret visar mig att de mår bra, att de är tillfreds med sina liv.
De älskar och blir älskade tillbaka. En pojke och en flicka som numera är nummer ett i deras liv.
Det finns alltså två människor som valt att älska mina barn, de vill vara med dem och tycker om deras egenskaper och personligheter.
Det är en sån lycka i sig att veta att de har kärlek i sina liv. Att de är lyckliga.
Men visst saknar jag....
Jag saknar de små mjuka armarna omkring min hals
Jag saknar de sov varma små kropparna i pyamas som kryper upp i min famn och mornar sig
Jag saknar de bubblande skratten
Saknar så mycket....
Så länge sen som jag läste sagor och sjöng godnattsånger
Så länge sen jag gjorde en play doh, alldeles varm som de begravde sina små händer i
Så länge sen som jag pusslade fyra olika pussel samtidigt för att de låg utspridda på golvet
Jag saknar de fantasifulla lekarna, kojbygge under vardagsrumsbordet, bullbak med de små bargarna i förkläde intill mig vid köksbänken. Jag saknar skolavslutningar, de strålande små ansiktena när de kom hem med egengjorda alset från slöjden.
Jag saknar tassande steg i natten efter mardrömmar. Jag saknar feberheta vaknätter vid sängkanten.
Under så många år var detta min vardag, liksom den är för alla föräldrar. Vi suckar, är trötta och vi vet inte alltid att ta vara på de dagar vi har.
All tid blir snart svunnen tid och den går inte att få tillbaka.
Jag har idag två stora barn. De klarar sig själva och är inte i behov av att jag skrämmer bort monster längre.
Kvar finns inga sov varma mjuka kroppar som söker mig då de vaknar.
Men när jag ser in i deras blick så finns den där. Den finns kvar....blicken som mötte min då de låg i mina armar och var mina babysar.
Jag saknar mina små barn och all glädje och alla skratta som jag upplevde med dem då.....
Jag har dem kvar och de gör mig gång på gång stolt över dem.
Syskon(kär)lek
Jag trodde att tonårstiden var den jobbigaste tiden att ta sig igenom. Allt det där med hormoner och vilsenhet.
Men jag kunde inte ha mer fel. Så här mitt i livet, snart femtio år, så känns vilsenheten ibland större och smärtsammare än någonsin.
Som ung vet man inte vad man har att förvänta sig av livet. Som gammal så sitter man med facit och man vet vad det vill säga att ha ont.
Nu är idag och jag har haft ett bra liv. Naturligtvis har det funnits saker att önska i form av trygghet och kanske några färre smärtor. Men ändå. Jag är här och jag är nöjd.
Idag kom längtan efter mina barn mig ovanligt nära. Minnen vällde fram och tårar rann. Naturligtvis lyckotårar över allt jag har fått uppleva och över att den stora gåvan att få bli mamma, gavs till mig.
Tack, från djupet av mitt hjärta kan jag bara vara så tacksam över mitt liv
