bara några tankar
På lördag har min lillebror varit död i arton år. Då när han levde och jag kunde se och höra honom andas. Se hans blick och känna värmen från hans kropp.....Då hade vår mamma fått bröstcancer för första gången. Nu har hon det igen.
Arton år är lång tid och för varje år som går slås jag över hur längesen det är som han levde.
Man tror aldrig att man ska glömma en människa och det är klart att jag inte glömt honom. Nonsens liksom. Men jag hör inte hans röst i mina öron längre. Den tystnade...Jag söker febrilt efter nya minnen, nya fotografier...någonting nytt. Men allt bara frös och stannade där och då den 23 maj 1997.
Jag kan däremot känna hans omfamning.Det känns när min egen son lägger sina armar omkring mig. Den unga manskroppen, stark och senig, mot min.
Men min son kommer alltid att vara äldre än sin morbror. Morbror Johan blir bara 20 år.
I år är minnena extra jobbiga eftersom mamma är sjuk igen. Jag försöker hantera dem och allt det nya på ett sätt så att jag inte bränner ut mig själv.
Jag kan ju inte göra ett endaste dugg åt någonting som har skett eller som kommer att ske. Fakta är att mamma är sjuk igen och min Carina är sjuk igen. Och jag har ett val att göra. Antingen försöker jag göra dem friska genom att varje dag stiga upp och starta min dag med att mentalt kämpa emot och inte vilja det som hänt. Eller så accepterar jag det som hände och försöker njuta av livet. Samla krafter och vara stark när det behövs och vila däremellan.
Väljer jag att kämpa emot så kommer jag att sakta men säkert att gå sönder och brytas ner tills inget av mig kvarstår. Man kan aldrig vinna den kampen. Väljer jag däremot att acceptera och att ta alla tillfällen jag kan till att må bra, vila och att vara tacksam så kommer jag ha ork att göra det jag måste och behöver.
Och jag vill må bra. Jag vill känna den annalkande sommaren i varenda cell i min kropp. Jag vill känna lycka och jag vill vara glad och ha energi. Jag gråter varje gång jag tänker på mina älskade som behöver ta denna kamp igen. Kampen för livet och för att de behöver lägga sin tillit i läkarna och i vetenskapens händer.
Jag vill inte byta med dem och ändå så skulle jag utan att blinka, bära deras bördor.
Det är vid såna här tillfällen som det är så svårt att ha begränsade energiresurser. Förr fanns inte ens tanken på att jag inte orkade. Kroppen höll och jag behövde inte gå med rollator. Jag var stark och kunde ta mig an vad som helst. Det är vid såna här tillfällen som jag kan hata att jag blev sjuk.
Hatet håller tack och lov inte i sig så länge eftersom jag snabbt märker hur dåligt jag mår av att hata och kämpa emot. Det spelar ju ingen som helst roll vad jag gör. Det finns bara ett facit och det är att så här är det IDAG.
Och jag måste förhålla mig till det så att jag mår så bra som möjligt. För mig finns inga andra alternativ...så därför gör jag det jag måste. Jag lever, skrattar ofta och söker guldstrimmorna som får det att pirra av liv inom mig. Livet är det enda som är viktigt.
Sen att jag då och då gråter i kudden och är utmattad och ber om styrka....ja det hör till.
Jag säger det igen det som jag sagt förut....När den dagen kommer då jag sitter på hemmet och någon ber mig berätta om mitt liv, ja då kan jag säga att jag aldrig gav upp. Hur svårt det än var och vilka prövningar jag än utsattes för, så gav jag aldrig upp, utan jag gjorde det bästa jag kunde med det jag hade.
