i huvudet på en finnpajsar jänta

å däri finns det mycket att rota i - glädje & skratt - sorg & gråt - allvarligt och lättsamt! Törs du öppna å kika in?

En fantastisk kropp

Publicerad 2015-06-20 01:53:08 i Allmänt,

Det här med att uppskatta något som man har haft i hela sitt liv och som man ser varje dag, använder varje dag och som man aldrig behöver ifrågasätta om det tänker fungera även nästa dag.
 
Det här att vara tacksam för det som är det mest givna i hela ens liv. Jag tala om våra kroppar. Din och min kropp.
Alla funktioner, sinnen. Allt som din kropp utför åt dig och det utan att protestera. Den säger aldrig nej eller bara sluta upp med att göra det du vill. Den surar inte, trots att vi gnäller över den. Den är aldrig otacksam.
 
Tänk bara på våra fötter och ben. Hur de varje dag utför en mängd saker åt dig. De tar dig upp ur sängen, tar dig till arbetet, till vänner och skola. Du kan stå, träna, dansa och det främsta av allt är att du kan gå. De utför mirakel varje dag och lyder dig sen den dag då du kring ett års ålder steg upp och lärde dig gå. De tar dig på semester, strandpromenader och upp & ner för trappor.
Förmågan att gå ger oss frihet att njuta av livet.
 
Tänk sen på armarna och händerna och hur många saker du tar upp och håller i under en dag. Händerna är dina främsta redskap och de har tjänat dig sen den dag då du som baby första gången grep om din mors finger. Händerna gör det möjligt för oss att skriva, äta, ringa, duscha, klä på oss och göra alla dessa saker själv. Utan dem vore vi ständigt beroende av att någon annan utförde dessa saker åt oss.
 
Och vad vore vi utan våra fantastiska sinnen? Smaksinnet som möjliggör att kunnanjuta av livets goda smaker. Varje gång man äter eller dricker något så upplever vi med vårt smaksinne.
Vi har luktsinnet som ger njutningsfulla upplevelser. Allt från matens dofter till doften av din baby eller älskade partner. Våra årstiders och högtiders dofter. En brasas doft en vinterkväll eller sommarens nyklippta gräs. Livet våre så fattigt utan smak och luktsinne.
 
Hur känns det när någon rör vid dig, eller när du kramar om någon du älskar? Vårat känselsinne gör det möjligt att känna kärlek med fysisk beröring. Och att känna en annan människas hand som tröst, eller lära sig skillnaderna mellan hårt och mjukt, lent och skrovligt. Känselsinnet skyddar dig mot skador.
 
Tänk på det mirakel dina ögon är, en gång har de slagits upp för fösta gången och du har mött kärleken i dina föräldrars blick. Dina ögon ger dig möjligheten att se livets sköna ting. Du kan läsa, skriva, se på tv, hålla kontakt med vänner. Och du kan se din väg genom livet. Ögonen speglar vår själ.
 
Hur tyst vore inte livet om du inte kunde höra? Om du inte hade ditt hörselsinne. Du skulle aldrig höra andra människor tala till dig, dina barns skratt. Din favoritmusik eller naturens underbara ljud. 
 
Det vore omöjligt att använda något av dina sinnen utan din hjärna, som bearbetar över en miljon informationsbitar varje sekund genom alla dina sinnen. Det är tack vara hjärnan som du upplever livet.
 
Vi har triljoner celler som arbetar dygnet runt för vår hälsa, vår kropp och vårt liv. Alla livsuppehållande organ arbetar dag ut och dag in för att hålla oss vid liv. Det är ett ständigt filtrerande, regörande, förnyande som pågår helt per automatik utan att man behöver tänka på det.
 
Men mer mirakulöst än något annat sinne, system, funktion eller annat organ i kroppen är vårt hjärta.
Det styr livskraften i alla organ och i hela kroppen eftersom det är det som håller igång syretillförseln till alla delar. Och hjärtat är det första tecken på liv när två celler förenats. I mitt fall har mitt hjärta slagit i över femtio år för min skull. Utan en sekunds uppehåll och helt utan vila. Dag och natt utan att jag behöver ägna det en tanke.
 
HÄLSANS GÅVA HÅLLER MIG VID LIV
 
Finns det något enda som vi bör vara tacksamma över så är det vår kropp som utför all detta för oss och betjänar oss varje dag. Följer vår minsta nyck närhelst vi vill.
 
Jag har i många år levt med en kropp som slutade fungera så som jag lärt känna den. Jag fick lära vissa saker på nytt och jag var ofta besviken på den. Tyckte den svikit mig. Jag var arg och frustrerad och väldigt otacksam för allt vad den fortfarande gjorde för mig varje dag.
 
Med åren så har jag blivit klokare och insett min kropps betydelse. Jag kan se ner på mina händer och iaktta dem och minnas hur de har förändrats med åren. Från min barnahand tills nu. Då gråter jag av tacksamhet.
 
Jag gråter också av glädje när jag inser vilken tur jag har haft som har min hjärna i behåll. Den är skadad och ärrad. Funktionerna flyter inte på lika pricksäkert och smärtfritt som de en gång gjorde. Men den arbetar för mig vareviga sekund. Den blir betydligt tröttare numera och då påverkas kroppen direkt och fungerar sämre.
Men jag kan aldrig aldrig mer missunna min hjärna vila för att den trots sina skador aldrig ger upp. Den fortsätter jobba på med vad den har att jobba med. Den leder information i trasiga nervbanor och ibland blir det fel. Men herregud, den fungerar ju!
 
Och jag ger den vila med glädje. Jag unnar den vila så att den orkar mer och jag är tacksam över min förmåga att kunna hjälpa den istället för att vara bitter över att den inte jobbar som förut.
 
Jag läste detta om hälsans gåva i en bok och ju mer jag läste desto mer grät jag och kände den djupa tacksamhet över att jag har en kropp som ger mig ett liv där jag kan älska och bli älskad. Där jag kan uppleva underbara saker och människor. 
 
Och apropå människor....Det jag ska berätta nu är något som har skakat mig å det djupaste ikväll. Jag har på ett tydligt sätt fått erfara det en del kallar karma, andra säger "what goes around, that comes around" eller att Gud straffar somliga medesamma.
Det finns många beskrivningar för fenomenet. Jag fick ta emot ett dödsbesked ikväll.
Och det är ju naturligtvis något som aldrig någonsin är positivt att ta emot. Saken denna gång är att denna person som har avlidit är en person som jag hyst agg gentemot. Jag har tänkt väldigt negativa tankar och jag har talat illa om personen. Jag har faktiskt helt utan grunder bestämt mig för vad hen är för en typ. Och jag har närt de negativa känslorna jag känt och hållit dem vid liv med tankarna om hen.
 
Detta pågick under några år och jag mådde egentligen mycket dåligt av det men jag rättfärdigade mina tankar och känslor rätt bra och tyckte att jag hade rätt att uttrycka dem. Så för två år sen så fick jag nog. Jag bestämde mig för att jag måste sluta vara den sortens person som håller liv i en helt befängd känsla. Jag visste ju att jag bara skadade mig själv genom att hålla det negativa vid liv. 
Så jag skärpte till mig och gjorde upp med mig själv och slutade helt enkelt. 
 
Resultatet uteblev ju inte. Jag mådde mycket bättre. För att gå omkring och hysa agg mot något drabbar bara i förlängningen en själv. Jag var tillfreds och kände att jag varit klok nog att fatta ett bra beslut som jag kunde leva med.
 
Så ikväll fick jag veta att hen är död. Avliden sen ett par veckor. Och trots att jag varken är skyldig till det eller har önskat det så mår jag fruktansvärt dåligt över detta. Jag vet att jag inte har någon som helst anledning att ta på mig skuld. Men bara vetskapen om att jag inom mig varit negativ, gör att jag direkt känner verkan av det som kallas " det du ger till andra, det får du också tillbaka" 
Sex barn har förlorat en förälder. Denna persons död är tragisk och är naturligtvis chockartad för familj och vänner. Denna person var och är älskad och jag har i min småaktighet ansett mig ha rätt att tycka illa om hen.
 
Som sagt jag bär ingen skuld och kan inte rå över det som hänt. Men vad gav mig rätten att vara så negativ och av vilken anledning? är frågor som jag ställer mig själv.  
 
Livet är för värdefullt för att inte uppskattas och tas till vara. Ikväll kommer jag somna med tankarna hos barnen som bara har en förälder kvar och jag kommer be för dem.  
 
Och jag kommer faktiskt aldrig någonsin mer sätta mig till doms över en annan människa och anse saker som jag inte har en aning om. 
 
Jag vet bara mitt, aldrig ditt...
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Annika

Inget flashigt yrke eller utbildning - bara tagit mig igenom den sk hårda skolan i livet och står fortfarande med bägge fötterna på jorden. Tituleras som sjukpensionär 50 år ung efter lång tids sjukdom och ovanliga diagnoser, Castlemans sjukdom som gav mig en apelsinstor tumör i ena lungsäcken. På det en immunbrist som i sin tur gav mig en inflammation på hjärnstammen. Och sju år senare så kom en inflammation på synnerven i höger öga och diagnosen var ett faktum. Jag har Multipel Sklersos, MS Detta har styrt mitt liv i en helt annan riktning än vad jag hade tänkt mig. Lever idag med ett neurologiskt funktionshinder som innebär svår fatigue, utmattning, neurogena smärtor, kognitiva problem och en försvagad vänster kroppshalva. Har även hittat vägen ut ur mina livskriser med depressioner och destruktivt tänkande och är numera "nykter depressiv". Har alltså ett bättre liv och är lyckligare än någonsin trots min "skitkropp" ;-)

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela