i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag drömde i natt att vi hittade vår husvagn. Den stod undangömd på en skogsväg och det var ett gammalt par som hade tagit den.

 

När polisen tog dem så kunde dom inte förstå varför vi ville ha tillbaka vagnen. Jag minns glädjen jag kände i drömmen när jag klev in i vagnen och såg att det mesta såg ut som vanligt.

 

Magnus och jag skulle sova där direkt och han bäddade åt sig i stora sittgruppen medan jag skulle ligga i vår säng. Sängen var skrynklig och det låg skräp efter smutsiga fötter i fotänden.

Och jag vet att jag tänkte, men varför byter jag inte lakan? Varför ska jag ligga i de här smutsiga lakanen som det gamla paret har legat i. Magnus vill ju inte det eftersom han bäddade på annat håll.

 

Jag drömmer ofta märkliga och konstiga drömmar. De stannar ofta kvar inom mig även fast jag vaknat.

Idag vaknade jag överlycklig men det förbyttes snart i ledsamhet när jag insåg att det bara hade varit en dröm. Men allt var ju så verkligt. Jag kunde ju t.o.m känna lukten av vår vagn.

 

Annars så har de senaste dagarna varit ok. Jag gråter inte varje dag längre och jag har väl försonats med att vagnen är borta. Jag kan ju inte göra annat än att vänta. Fast vi letar också. Vi åker runt på de mest möjliga och omöjliga ställen och söker.

 

Vi får tips om ställen där människor har slagit lägen olovandes. Typ de irländska asfaltsarbetarna. Ibland när det är alldeles tyst så tänker jag att telefonen kanske ringer precis just nu och någon från polisen säger att de hittat husvagnen.

 

Men det händer inte…fast jag vet att det kan hända. Hittills har telefonen varit tyst. Men det kan ske, att de hittar vagnen och då ringer de. Så jag fortsätter att vänta och hoppas lite till.

När 21 dagar har gått så vet jag att jag måste lägga detta bakom mig. Då kommer försäkringsbolaget fatta sitt beslut och vagnen avskrivs och ersättning utbetalas.

Då måste jag börja om från början. Bygga på en ny fristad till mig och samla nya saker och bygga upp det som gick förlorat.

 

Jag hoppas bara innerligt att vi får den ersättning som är skälig.

 

Idag när jag är upptagen med tankarna på annat så är allt ok. Men så snart som det liksom blir tyst så känner jag mig ledsen. Som om luften gått ur mig.

 

I flera veckor har jag förberett mig för att Kajsa åker till Ljusdal. Vetat att hon packar för att stanna där. Och att när hon fått jobb så söker hon och Niklas lägenhet och så byter hon adress.

 

I fredags åkte de. Jag satt och tittade på henne när hon packade ner sina saker från hyllorna. De skulle hem till hennes pappa för om vi får vårt lägenhetsbyte så ska hennes tillhörigheter inte med dit.

 

Det är så mycket känslor att deala med. Sorg och saknad. Förlusten av att ha mitt barn nära. Ovissheten att inte veta när jag får se henne nästa gång.

Hon har varit uppe hela somrar i många år nu men jag har ju vetat att i mitten av augusti så kommer hon hem igen.

 

Nu vet jag ingenting och det är jobbigt. Och hur mycket jag än vet att det är så här det är. Det här går alla igenom och att jag hade varit så mycket ledsnare ifall hon inte haft Niklas, inte hade velat eller kunnat starta sitt egna liv……även om jag vet om allt detta så gör det ont och jag saknar henne.

 

Jag vet också att det är en övergångsperiod. Att det tar tid att vänja sig och att jag snart ser det som hur naturligt som helst att hon inte bor hemma.

Men tacka sjutton för att det känns. Jag har ju haft henne hos mig i nitton år nu. Då vänjer man sig och jag har varit den viktigaste i hennes liv. Det är jag inte längre.

 

Det har minst sagt varit lite mycket den senaste tiden. Kajsas flytt som toppades med förlusten av husvagnen och samtidigt med detta lite familjetrubbel som jag inte vill skriva om här.

 

Nu har jag ett antal dagar framför mig som jag inte vet vad jag ska fylla med. Vet inget alls för de planer vi hade är borta.

 

Vi behöver sätta oss ner och titta lite på närmsta tiden och se vad vi ska planera in för att ha något roligt att se fram emot. Något som känns som semester på tu man hand.

Vi har en konsert med Jerry Williams i Motala och måste boka boende. Det var tänkt att vi skulle bo i vagnen och göra ett par dar där nere men nu får vi tänka om.

 

I morgon kommer Magnus dotter hit för att stanna till lördag. Vi hade planer med husvagnen denna vecka med. Vi skulle ta en dagskryssning med Ecerkölinjen. Men det bokade vi av nu.

Jag vet att det mesta blir bra även om det inte känns så för stunden. Gäller bara att se tiden an.

 

Magnus semester på tre veckor skulle börjat idag. Nu valde han att jobba och är ledig från i morgon istället. Sen när Jennifer har åkt hem på lördag så jobbar han en vecka till. Och när hans tredje vecka börjar så har det gått tre veckor sen stölden och vi kanske får lite besked och kan fatta lite beslut om huruvuda vi ska göra då.

 

Jag ska försöka ha saker för handen. Lite att göra hela tiden så att jag inte tänker så mycket.

Sen så ska jag umgås lite med min lillasyster med. Jag har ju blivit moster igen. Moster till en helt bedårande söt tös.

 

Igår när David fyllde två år så var vi där. De hade kommit hem från BB ett par timmar tidigare. Man blir lika förundrad varje gång ett nytt liv äntrar världen.

 

Och nu ska jag försöka ge mig på att städa lite….får se om jag blir lika förundrad över det. Knappast!  :-)