Halmstrån
Varje morgon när jag håller på att vakna så är allt som vanligt. En kort kort stund mellan sömn och vaket tillstånd då jag känner doften av mina lakan, kuddens mjukhet och svalkan i rummet.
Jag mår gott och allt är som vanligt.
Men det tar bara knappt nån sekund innan sanningen slår mig i magen. Inget är som vanligt!!!!!
Jag blundar, vill inte slå upp ögonen fast jag är klarvaken. Inbillar mig att jag kan vara kvar i illusionen att allt är bra om jag bara inte öppnar ögonen.
Men jag kan inte ligga där och blunda hur länge som helst. Jag måste öppna ögonen.
Jag träder in i mardrömmen. Sorgen…ja sorgen griper tag i mig. En tung ledsamhet axlar mig och jag gnuggar den intorkade gråten ur mina svullna ögon.
Ja jag gråter mig till söms varje natt sen i tisdags.
Det har bara gått några dagar sen det hände att någon stal en bit av mig. Skändade och utan att blinka, sårade mig djupt.
I går morse när jag satt på balkongen med mitt morgonte så kände jag hur trött jag var på att vara ledsen. Jag kände så intensivt att jag bara inte orkade vara så ledsen. Jag har liksom haft nog med ledsamheter och sorg i livet och jag vet hur det äter upp mig.
Jag vet även att endast jag själv kan göra skillnad. Hur jag med hur jag tänker kan ändra situationen. Naturligtvis inte ändra det som skett. För husvagnen är stulen och borta vad jag än gör eller vad jag än tänker.
Men det är genom mina tankar som jag kan ändra hur jag mår och hur jag hanterar detta.
Jag satt där i stolen på balkongen, tittade på mina sköna blommor, hörde fåglarna och kände hur ljuv sommaren var.
Jag vet att för vaje minut som jag tänker ledsna tankar om detta, för varje minut som jag gråter och för varje minut som jag sörjer mina förlorade saker och ägodelar……så är det minuter som jag låter stjälas från mig.
Jag tillåter denna människa att ta mer och mer av mig, än vad han redan har gjort. Jag tillåter honom att ta min tid, min sommar, min hälsa.
Där och då på balkongen bestämde jag att sätta stopp. Han får inte ta mer av mig. Inte något endaste mer. Det som är borta är dyrbara saker….min tid, min kärlek, några få oersättliga saker som mitt arvegods från mina morföräldrar……resten går att ersätta.
Jag bestämde mig för att jag måste för min hälsas skull och faktiskt för mitt förstånds skull, så måste jag aktivt välja mina tankar. Jag måste tänka andra konstruktiva tankar istället för att bara känna med hjärtat eftersom så snart hjärtat får bestämma så gråter jag bara.
Jag bestämde att denna okänsliga och hjärtlösa människa inte ska få ta en enda minut av mig längre. Han ska inte lyckas få ner mig på knä.
Allt det bestämde jag igår……så kom barnen som jag skulle ta hand om under dagen. Det blir fullt upp med tre barn i huset. Det blir inte mycket tid till att tänka på annat än dem och vad de gör för stunden.
Jag kände mig stärkt i mina beslut och kände ett hopp inom mig. En visshet om att allt skulle blir bra och ordna sig.
Kvällen kom, barnen hade åkt hem och stillheten landat. Då kom tårarna igen. Tankarna på min förlust bröt sig igenom mitt skal och mina beslut.
Allt kändes raserat och som om jag var tillbaka på ruta ett. Men jag vet att det är ju så det är. Det är så det är för mig när jag hanterar en kris.
Jag fattar beslut, vilka jag vet är de rätta för mig. Men jag vet också att jag kommer att falla många gånger om.
Jag vet att jag även om jag satt ner foten så behöver även sorgen få utrymme. Jag behöver få gråta och vara ledsen. Och jag vet att jag med tiden kommer gråta mer sällan. Jag vet att nu när jag fortfarande är i någon sorts chock och befinner mig i denna ovisshet, så söker jag febrilt efter kontroll. Att förstå och ha kontroll och veta om så bara minsta lilla.
Denna ovisshet är fruktansvärd. Allt hänger i luften. Den semester som jag längtat efter och sett fram emot. Två veckor ensam med Magnus i husvagnen för att återhämta mig och få lugn och ro.
Det är borta. Jag känner inte lust att göra någonting alls. Inte åka någon annanstans. Inte ett dugg faktiskt.
Men jag vet också att lusten inte kommer om jag inte bestämmer mig för att känna lust. Jag måste aktivt tänka och bestämma mig för att ändå känna glädje inför semestern.
Ersättningsfrågan hänger i luften den med. Det verkar som att inget av de försäkringsbolag vi har tänker ersätta oss för de saker som fanns i vagnen. Det innebär att vi gör en förlust på sådär trettiotusen kronor.
Att köpa campingutrustning är dyrt. Det är inte billiga saker. Förtält kostar som billigast tolvtusen. Vi hade soltak, gasolvärmare, möbler…….saker som kostar frukansvärt mycket pengar. Sen får vi lägga till vad allt det andra kostar. Regnställ, köksutrustning, alla sängkläder och lakan…..inget av det vill någon ersätta.
Ovisshet och oro är rådande nu. Och jag vet att jag går sönder av dessa två faktorer. I morse fick jag kvittot. Vaknade och kände direkt att det var ”fel”.
Behövde gå på toa och reser mig och får bekräftat att hela min vänstra kroppshalva är ur funktion.
Benet och armen hänger som tunga ostyriga geleklumpar. Vill inte lyda alls. Måste stå lutad mot väggen för att inte ramla och när jag väl kan påbörja ”resan” mot toaletten så får jag släpa halva min kropp efter mig. Huvudet dunkar. Har så ont och jag ber Magnus om en tablett.
Kommer tillbaka till sängen, dunsar ner och får tabletten. Måste bara somna om snabbt.
Vaknar två timmar senare med samma huvudvärk och jag noterar att vänstersidan fortfarande är lika omöjlig.
Stressen och tröttheten kom ikapp. Tackar bara ödmjukast för att det inte är varmt ute.
Så ser alltså läget ut nu. Fortfarande beslutsam över att tjuven inte ska få ta något mer av mig. Känner mig stärkt av det. Samtidigt som hjärnan spelar små spratt för mig. Kan plötsligt få en tanke…..Ja just ja, den där (om en sak jag ser) ska jag ta ner i vagnen……och när sanningen kommer ikapp på den där nanosekunden så får jag en smäll i magen och tårarna stiger i ögonen.
Tar nån sekund så har jag ”samlat” mig igen och påmint mig om vad jag beslutat och att jag måste se mina saker och vagnen som förlorade. Jag kan inte gå och hoppas för då får jag ett lidande utan dess like i tre veckor i väntan på försäkringsbolagens beslut. Inget görs nämligen under den tiden. Polisen får tre veckor på sig att hitta den sen anses den som borta.
Och jag kan inte gå här i tre veckor och hoppas på att den kommer tillbaka, att jag kan städa ur den och sen koppla på den och åka ut som om inget har hänt.
Jag vet ju inte ens om jag skulle klara av att gå in i den om den kom tillbaka. Känner ju sånt äckel av de bilder jag kan frammana av tjuven och vad han gör i min vagn.
Samtidigt vet jag att om den återfanns så skulle jag gladeligen rensa ur allt och sen sanera den inifrån och ut.
Eller jag vet inte……..jag vet inte alls egentligen för jag har ju aldrig varit med om detta tidigare.
Jag har tänkt mig tanken att vi får ersättning från försäkringen, att vi köper en ny vagn och hela tiden har jag tänkt mig att jag vill ha en likadan.
Det finns många såna på Blocket tex. Och eftersom jag älskar planlösningen och storleken på vår vagn så vill jag ha en likadan. Men så plötsligt igår så kom det till mig att jag kanske inte alls klarar av att köpa en likadan…..skaffa likadana och liknande saker att hänga och lägga på samma ställe som i den andra.
Skulle jag sträva efter att få det exakt som jag hade det eller skulle jag göra annorlunda.
Den tanken skrämmer mig lite. Då kom tanken att det bästa kanske är att hitta en annan vagn. Både annorlunda i modell och planlösning för att jag inte ska känna att jag försöker återskapa det jag hade men inte lyckas med det eftersom det är omöjligt.
Man kan ju tänka att jag tänker alldeles för mycket. Men det är sån här jag är. Jag är medveten om vad som skadar mig i ältande men samtidigt vet jag att tankar som mina är normala.
Jag vet också att tiden är min vän. Allas vår vän. Den ger perspektiv, den ändrar tankar och känslor och ger utrymme för att fatta genomtänkta beslut.
Det är aldrig bra att fatta beslut när man är i affekt av något slag.
Så jag ser tiden an. Vet att det är det enda rätt att göra. Jag gråter om tårarna kommer för varför skulle jag inte sörja och vara ledsen för det som jag utsatts för. Men jag tänker även konstruktiva och positiva tankar om att detta kommer ordna sig. Och bli bra i slutänden.
Jag har allt det vikigaste kvar i livet. Mina barn, Magnus och min familj. Allt annat står sig slätt emot det.
Som med allt annat så gäller en dag i taget och ibland får man ta en timme i taget när det gör som ondast.
Inget jag tidigare har varit med om har tagit kål på mig och så ska heller inte detta göra.
Jag ska vila nu och ta hand om mig på bästa sätt så att jag får tillbaka min vänstra kroppshalva. Den kan jag inte avvara och den får tjuven inte ta ifrån mig.
Sen har jag ju blivit moster igen. Igår kväll så föddes äntligen min syster Johannas babyflicka.
Bara det är värt att vara lycklig över :-)
