i huvudet på en finnpajsar jänta

Hej ni som undrar över min tystnad…

 

Det är i och för sig allt annat än tyst inom mig för där råder vilt kaos emellanåt och jag har fullt sjå att hålla mig kvar på ”jorden”

 

Det är ett heldags-och ibland natt göra. Att vara här och nu mentalt. Att skingra tankar att hålla paniken borta.

Jag går mest omkring och är spyfärdig och håller ihop mig själv.

 

Det hela började med att Magnus påpekade för mig hur jag hela tiden flåsade. Jag hade själv märkt att jag andades väldigt ytligt men när han uttalade orden att jag flåsade så mycket så var det som om någon kopplade ett strypgrepp kring min hals.

 

Ett gastkramande strypgrepp som både gjorde att jag flåsade ännu mer när jag andades och ett grepp av fasa. En rädsla som jag inte trodde jag skulle känna igen.

 

Det var flåsandet som för sju år sen var början och orsaken till min tumörsjukdom. Som i sin tur visade att jag hade en brist i immunförsvaret som i sin tur orsakade inflammationen på hjärnstammen.

 

Ju mer jag uppmärksammar flåsandet, desto tyngre får jag att andas.

 

Mardrömsbilderna……hur mina lungor trycks ihop av mängder av vätska som gör mig mer och mer tungandad….de bilderna dyker gång på gång upp för mitt inre.

Jag vet att jag måste söka läkare. Behöver få veta vad som orsakar detta denna gång.

 

LIVRÄDD är bara förnamnet. Så blir det midsommar och vi åker mot Småland. En resa som tar sina många fler timmar än vanlig pga stopp i Mjölby då Kajsa köpte sin bil.

 

Men framåt tjugoetttiden på kvällen på anländer vi till våra vänner. Vi har bestämt att bara göra ett kort stopp hos dem för att sen åka vidare till vandrarhemmet vi ska sova på. Det ligger bara tre minuters väg från dem.

 

Eftersom ägarna till vandrarhemmet är vänner till Magnus så har vi fått instruktioner om nyckeln. Vi hittar den och tar oss upp på rummet med packning. Bäddar, hänger upp kläder och Magnus gör i ordning varsin drink åt oss som vi sen dricker på farstutrappan.

 

Det är en ljum kväll och jag känner mig trött men avslappnad.

 

Klockan hinner nog bli elva innan vi lägger oss och jag somnar ganska omgående. Svalka från det öppna fönstret och doft av hö får mig att må gott.

 

Så vaknar jag plötsligt av att en telefon signalerar. Sömndrucken så fattar jag inte vad det var men snart förstår vi att det var en snart-slut-på-batteriet signal.

Jag lägger mig igen och det är då det händer.

 

Jag kan inte andas. Jag kan inte dra in luft och jag kan inte pressa ut luft ur lungorna. Minnesbilder, mina lungor vätskefyllda och alldeles platta och omöjliga att andas med.

 

Klart jag får panik. Sätter mig tvärt upp och känner hur armarna domnar bort och hur det börjar sticka i mina händer. Andas går fortfarande hur trögt som helst.

 

Jag säger åt Magnus att jag inte mår bra och han som just somnat om förstår ingenting av det jag säger.

 

Tankar om panikångest passerar huvudet. Jag vet att det kan ge liknande symptom som det jag känner nu. Försöker säga till mig själv att lugna ner mig, att inte panika. Jag säger till mig att sluta tramsa att jag visst kan andas.

 

Men det hjälper inte. Jag har dödsångest och är övertygad om att jag kommer dö där i sängen på vandrarhemmet. Och det 45 mil hemifrån.

 

Jag måste ut. Säger till Magnus att jag måste röra på mig, jag tänker inte dö därinne.

 

Vi klär på oss och jag fryser ändå som en galning när vi kommer ut. Jag skakar för att jag är så spänd och av köld.

Vi sätter oss i bilen och jag säger att jag tänker köra till stan och sjukhuset.

 

Ja jag hade ju druckit en drink tre timmar tidigare. Men jag tänkte att hellre dör jag på vägen än där inne i huset.

 

Magnus säger nej till detta och det var ju vansinne ens av mig att tänka tanken att köra med alkohol i kroppen trots att det var en liten mängd och flera timmar sen jag drack.

Han ringer istället för att ta reda på om det fortfarande finns akutmottagning inne i stan eller om det är Växjö 6 mil bort, som gäller.

 

Han pratar länge och står utanför bilen medan jag sitter framför ratten och bara skakar.

Så öppnar han dörren och säger att en akutbil är på väg.

Jag fattar inget, vadå akutbil säger jag. Han säger att en läkare är på väg ut.

 

Vad jag inte vet är att man har skickat en ambulans. Han ville inte säga det till mig eftersom han trodde jag skulle bli nervös.

 

Vi går ut mot vägen, jag klarar inte av att sitta stilla och att röra på sig gör det lättare att andas. Jag fryser mer och mer. Min vänstra kroppshalva håller på att försvinna från mig och Magnus tar på mig hans jacka.

 

Så ser vi ett ljus långt där framme och ambulansen dyker upp och jag lastas in.

 

Det är lugnt och stilla på akuten och jag tas om hand direkt. Man kollar hjärtat direkt. Ingen infarkt. Prover tas och lungor och hjärtat lyssnas på.

Eftersom jag även senaste tiden varit mer än vanligt svullen på fötter och ben så oroar man sig för blodpropp som nått lungorna men efter undersökning och mätning av benen så kan man utesluta det.

 

Man bestämmer i alla falla att jag ska ligga kvar på akuten för att få en lungröntgen direkt på morgonen dagen efter.

Jag får en tablett att sova på och Magnus ringer våra vänner och Lillemor kommer direkt och hämtar honom. Då är klockan halv tre på midsommaraftons morgon.

Dagen efter väcks jag och skickas direkt till lungröntgen. Knappt en timme senare får jag gå därifrån. Allt såg bra ut på lungorna.

Jag ringer Magnus och säger att jag drar mig nedåt stan så han får plocka upp mig.

 

Jag är så lättad. Och jag förstår hur rädd jag har varit och vad denna rädsla har gjort med mig. Minnen, både medvetna hjärnminnen och omedvetna kroppsminnen satte skräck i min kropp.

 

Oron över att allt skulle börja om med min sjukdom i kombination med annan stress rörande familjen. Gjorde att jag ”knöts ihop”.

Spänningen i kroppen gav mig fruktansvärt mycket huvudvärk som jag har lidit av senaste tiden och så den ytliga andningen.

Och andas man ytligt hela tiden så slutar det med att man inte kan andas alls.

 

Nu när jag vet att mina lungor är ok så andas jag bättre. Inte helt ok än men jag jobbar på det.

 

Sen späddes ju stressen på ytterligare i går när vår husvagn upptäcktes vara stulen.

 

Jag har inga ord för det än. Jag är förkrossad. Så ledsen och måste kämpa med andningen varje minut känns det som eftersom jag är så nära att bryta ihop av den sorg jag känner just nu.

 

Jag vet, bara materiella ting men det var inte bara pengar som stals. Den som kopplade på min husvagn på sin bil, stal och drog iväg med mina drömmar, min sinnesfrid, mina barndomsminnen, mitt arbete i alla de timmar jag lagt ner på att sy och fixa.

 

Jag har köpt saker i affärer, letat på loppisar, fyndat på tradera……jag har varit så lycklig och jag har mått såååå bra i husvagnen som har gett mig ett andningshål.

 

Jag har närhelst jag velat kunnat åka iväg. Lämna mina fyra väggar som jag alltid är fånge innanför. Söka mig till naturen, tystnaden och stillheten för att hämta energi och vila.

 

Det är stulet. Jag har blivit kränkt och min integritet har blivit skändad. Någon går omkring i min vagn. Äter med mina bestick. Lagar mat i mina kstruller. Torkar sig med mina handdukar. Tar på en tröja om det är kallt. Någon sover i mina lakan med huvudet på min kudde. Helt jävla olovandes!!!!!!!!

 

Någon bryr sig inte ett dugg om att jag timme efter timme sytt gardiner och pyntat genom att sätta upp foton och tavlor. Någon går igenom mina saker, mina privata ägodelar och synar dem, använder dem. Äter den mat jag har handlat och lyssnar på min musik.

 

Jag blir spyfärdig av äckel när jag tänker dessa tankar. Jag går nästan sönder när jag tänker på att bland alla saker i vagnen så finns min mormors handsydda förkläde. Några plasmuggar jag druckit ur som barn och ett par emeljerade blommiga skålar.

Så viktiga och värdefulla saker för mig. De är länken till min barndom och jag har vårdat dem ömt. De bär med sig mina morföräldrar och nu lägger någon annan sina äckliga händer på dem och varken bryr sig eller undrar.

 

Jag är så arg och förtvivlad omvartannat. Jag gråter mängder och jag  vet inte hur jag ska tänka för att det ska göra minst ont.

 

Min semester som jag så sett fram emot är puts väck. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur ska jag uppnå och känna samma glädje och vila som jag visste att husvagnssemestern skulle ge?

 

Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Jag mår bara så dåligt och jag är så spänd. Jag har ont överallt och jag gråter hela tiden.

Och andningen ska man som sagt knappt tala om. Hela tiden kommer jag på mig själv att knappt andas alls. Bara små korta andetag långt uppe i halsgropen…….

 

Jag önskar så att jag i detta nu kunde på veta vad för gott detta kommer föra med sig.