Givandets Glädje
Det är jul snart och med den kommer traditionen av ge varandra julklappar.
Jag älskar julklappar och att ge bort saker - allt från kramar till matriella ting. Jag älskar att tänka ut vad just en särskild person behöver eller vad jag tror den skulle vilja ha. I många år har jag haft en särskild sida i min almanacka där jag skriver ner så fort jag kommer på vad jag vill ge till någon.
Det kan vara vid tillfällen då man undlipper...en sån skulle jag behöva....och då skriver jag ner det för att minnas till födelsedag eller jul.
Men jag ger gärna bort gåvor annars också, det behöver inte vara ett speciellt tillfälle.
I många familjer har man slutat att ge varandra klappar till jul. Man tycker att det bara är ett utbyte av pengar, att det är onödigt...ibland köper man en gemensam present som en resa eller liknande.
Och det är ju bra om man trivs med det. Men jag tror att innerst inne så gläds nog alla människor åt att få en gåva, inslagen i veckert papper. Det skänker spänning, glälje och är en kärlekshandling.
Det är synd tycker jag att många är så anti detta med julklappar, man måste ifrågasätta anledningen till att ge.
När på året annars så ifrågasätter vi varför vi lägger pengar eller tid på saker vi gör av ren rutin tex.
Men det finns olika sorters människor....det finns de som inte tycker om att ge. Det finns de som är missunsamma och som tycker att får de inte något själva så ska ingen annan heller få något.
Anledningen till att jag tar upp detta är för att jag läser en blogg. Det är svårt cancersjuka Linda som har fyra barn och som med all sannolikhet firar sin sista jul.
Hon fick en aggressiv cancer i samband med senaste barnets födelse och det har bara gått utför, väldigt snabbt.
I sin blogg så har hon låtet omvärlden ta del av hennes kamp och liv. Hon har öppnat dörren till sitt hem och hjärta och läsarna är otaliga.
De flesta som läser hennes blogg är empatiska människor som känner med henne och som, i och med att de läser om hennes liv, numera kan sätta större värde på sitt eget liv.
De får distans och ser hur bra de har det trots att de har gnällt om allt möjligt.
De lever friska, ska fortsätta leva och finnas hos sina familjer.
Detta gäller även mig. Jag får också perspektiv på mitt liv. Jag har det såå bra och är såå tacksam över att det fruktansvärda som drabbade Linda, inte drabbat mig.
För en tid sen uttryckte hon en dröm om att få återse New York där hon tidigare bott. En av hennes läsare startade då en insamling till henne så att hon och maken skulle kunna åka.
Alla som varit beroende av försörjning från försäkringskassan VET att man inte blir rik på det, man får knappt pengar över till något annat än det ytterst nödvändiga.
Det strömmade in pengar, alla som gav var så glada över att få hjälpa till med något. Många bor långt ifrån lilla Habo där Linda bor.
Människor som gav, ville ge för att de fick något tillbaka. De fick en tillfredsställelse i att veta att man kunnat bidra med något som underlättar en svårt sjuk och behövande medmänniskas liv.
Linda var så glad och tacksam, även om hon inte visste hur hon skulle kunna tacka. Hon kände det som om hon tiggde.
Men vi läsare var bara glad åt att kunna hjälpa till.
Pengar är inte allt och pengar ger inte henne ett friskt liv så att hon slipper dö. Men pengar underlättar och det vet också varenda en som varit sjuk att om man slipper oroa sig för pengar så mår man bättre.
Linda tigger inte, hon berättar hur hon har det och nu alldeles nyligen började förfrågningar från hennes läsare att dyka upp.
- Kan du inte lämna ut ditt kontonummer igen så att vi kan få hjälpa till?
- Vi vill att ni ska kunna få en alldeles underbar sista jul, med klappar, mat och allt
- Snälla lämna ut numret så att även vi som bor långt bort kan göra något, vi som inte kan komma förbi med en gryta med mat för att underlätta.
- Om vi får bidra så kan din make vara hemma lite mer, så att ni får det ni allra mest behöver....TID tillsammans, eftersom dina dagar är räknade å de går fort.
Till slut gav hon med sig, hon satte ut sitt kontonummer och sa att ok, som ni vill. Pengarna kommer enbart gå till mina prinsar (hon har fyra söner) så att jag kan ge dem minnesjulklappar som fotoböcker, stora förstoringar (Linda är fotograf) och julklappar.
Hon understryker även att INGEN ska känna sig tvingad att ge något, för hon vill inte tigga men att hon på allmän begäran sätter ut numret.
Hon älskar sina barn, varken mer eller mindre än någon annan förälder och för henne är prinsarna de bästa barnen på jorden.
Hon känner en viss oro över att de små kommer att glömma henne och vill ge dem minnen av sin mamma.
Vi, hennes läsare blev väldigt glada. Äntligen kan man göra något konkret. Visst är glada hejjarop och styrkekramar bra men det är inte konkreta ting som underlättar.
Människor har genast börjat sätta in pengar och det gör jag med, nästa vecka då min sjukpension kommer.
Jag har inte mycket pengar och jag får ofta vända på slantarna men jag har mer än Linda och jag kan avstå något till förmån för henne och veta att jag gjort en annan människa väl.
MEN MEN och åter MEN......givetvis så finns även de där olika sorters människorna även som läsare på Lindas blogg.
De missunsamma människorna. De som rasar och blir arga, de som höjer rösten och talar om att de aldrig mer ska läsa hennes blogg då de inte kan tro sina ögon.
En kvinna säger att hennes fyra barn minsann inte fått en enda julklapp under de fyra år som hon varit sjukskriven och varför ska då Lindas barn ha julklappar?
En annan tycker att tiggeri är det lägsta man kan syssla med och bara för att man har en dödlig sjukdom ska man inte sko sig på andra och bli rik.
En tycker att bara för att Linda har blogg, vilket inte alla har, så ska hon inte ha fördelar som vanliga sjuka inte har.
Detta är anonyma människor som anser att om de inte får något så ska ingen annan heller få. De är bittra och avundsjuka för att det finns människor i Lindas närhet som vill ge och som vill hjälpa.
De vill utan att blinka, skänka lite glädje åt en familj där mamman snart fattas dem och barnen blir ensamma med sin pappa.
Vi ordnar insamlingar till katastrofoffer i världen, vi samlar pengar åt cancerfonden, vi uppmanar människor att köpa meningsfulla klappar som vaccin och maskmedel till Världens barn.
DET är tydligen helt ok och då vet man ändå inte vart pengarna hamnar och gång efter gång får man läsa att välgörenhetsorganisationer skor sig på pengarna och bara en bråkdel kommer fram.
Jag ska erkänna att jag ger inte pengar särskilt ofta till insamlingar. Men jag är med i postkodlotteriet, där bidrar jag med pengar varje månad. Jag lägger några kronor i en bössa då och då och jag ger ibland till uteliggare som ber om hjälp.
Om jag ger pengar till Linda så vet jag att pengarna kommer dit de ska och för mig spelar det i detta läge inte så stor roll om de köper knäck för pengarna eller gör fotoböcker, huvudsaken att de är till hjälp och underlättar.
Kanske man beställer hem julmat för allt så att släkten som är tungt belastade och redan hjälper till mycket, slipper laga mat å istället njuta av varandra och tiden som är kvar.
Jag älskar julklappar och att ge bort saker - allt från kramar till matriella ting. Jag älskar att tänka ut vad just en särskild person behöver eller vad jag tror den skulle vilja ha. I många år har jag haft en särskild sida i min almanacka där jag skriver ner så fort jag kommer på vad jag vill ge till någon.
Det kan vara vid tillfällen då man undlipper...en sån skulle jag behöva....och då skriver jag ner det för att minnas till födelsedag eller jul.
Men jag ger gärna bort gåvor annars också, det behöver inte vara ett speciellt tillfälle.
I många familjer har man slutat att ge varandra klappar till jul. Man tycker att det bara är ett utbyte av pengar, att det är onödigt...ibland köper man en gemensam present som en resa eller liknande.
Och det är ju bra om man trivs med det. Men jag tror att innerst inne så gläds nog alla människor åt att få en gåva, inslagen i veckert papper. Det skänker spänning, glälje och är en kärlekshandling.
Det är synd tycker jag att många är så anti detta med julklappar, man måste ifrågasätta anledningen till att ge.
När på året annars så ifrågasätter vi varför vi lägger pengar eller tid på saker vi gör av ren rutin tex.
Men det finns olika sorters människor....det finns de som inte tycker om att ge. Det finns de som är missunsamma och som tycker att får de inte något själva så ska ingen annan heller få något.
Anledningen till att jag tar upp detta är för att jag läser en blogg. Det är svårt cancersjuka Linda som har fyra barn och som med all sannolikhet firar sin sista jul.
Hon fick en aggressiv cancer i samband med senaste barnets födelse och det har bara gått utför, väldigt snabbt.
I sin blogg så har hon låtet omvärlden ta del av hennes kamp och liv. Hon har öppnat dörren till sitt hem och hjärta och läsarna är otaliga.
De flesta som läser hennes blogg är empatiska människor som känner med henne och som, i och med att de läser om hennes liv, numera kan sätta större värde på sitt eget liv.
De får distans och ser hur bra de har det trots att de har gnällt om allt möjligt.
De lever friska, ska fortsätta leva och finnas hos sina familjer.
Detta gäller även mig. Jag får också perspektiv på mitt liv. Jag har det såå bra och är såå tacksam över att det fruktansvärda som drabbade Linda, inte drabbat mig.
För en tid sen uttryckte hon en dröm om att få återse New York där hon tidigare bott. En av hennes läsare startade då en insamling till henne så att hon och maken skulle kunna åka.
Alla som varit beroende av försörjning från försäkringskassan VET att man inte blir rik på det, man får knappt pengar över till något annat än det ytterst nödvändiga.
Det strömmade in pengar, alla som gav var så glada över att få hjälpa till med något. Många bor långt ifrån lilla Habo där Linda bor.
Människor som gav, ville ge för att de fick något tillbaka. De fick en tillfredsställelse i att veta att man kunnat bidra med något som underlättar en svårt sjuk och behövande medmänniskas liv.
Linda var så glad och tacksam, även om hon inte visste hur hon skulle kunna tacka. Hon kände det som om hon tiggde.
Men vi läsare var bara glad åt att kunna hjälpa till.
Pengar är inte allt och pengar ger inte henne ett friskt liv så att hon slipper dö. Men pengar underlättar och det vet också varenda en som varit sjuk att om man slipper oroa sig för pengar så mår man bättre.
Linda tigger inte, hon berättar hur hon har det och nu alldeles nyligen började förfrågningar från hennes läsare att dyka upp.
- Kan du inte lämna ut ditt kontonummer igen så att vi kan få hjälpa till?
- Vi vill att ni ska kunna få en alldeles underbar sista jul, med klappar, mat och allt
- Snälla lämna ut numret så att även vi som bor långt bort kan göra något, vi som inte kan komma förbi med en gryta med mat för att underlätta.
- Om vi får bidra så kan din make vara hemma lite mer, så att ni får det ni allra mest behöver....TID tillsammans, eftersom dina dagar är räknade å de går fort.
Till slut gav hon med sig, hon satte ut sitt kontonummer och sa att ok, som ni vill. Pengarna kommer enbart gå till mina prinsar (hon har fyra söner) så att jag kan ge dem minnesjulklappar som fotoböcker, stora förstoringar (Linda är fotograf) och julklappar.
Hon understryker även att INGEN ska känna sig tvingad att ge något, för hon vill inte tigga men att hon på allmän begäran sätter ut numret.
Hon älskar sina barn, varken mer eller mindre än någon annan förälder och för henne är prinsarna de bästa barnen på jorden.
Hon känner en viss oro över att de små kommer att glömma henne och vill ge dem minnen av sin mamma.
Vi, hennes läsare blev väldigt glada. Äntligen kan man göra något konkret. Visst är glada hejjarop och styrkekramar bra men det är inte konkreta ting som underlättar.
Människor har genast börjat sätta in pengar och det gör jag med, nästa vecka då min sjukpension kommer.
Jag har inte mycket pengar och jag får ofta vända på slantarna men jag har mer än Linda och jag kan avstå något till förmån för henne och veta att jag gjort en annan människa väl.
MEN MEN och åter MEN......givetvis så finns även de där olika sorters människorna även som läsare på Lindas blogg.
De missunsamma människorna. De som rasar och blir arga, de som höjer rösten och talar om att de aldrig mer ska läsa hennes blogg då de inte kan tro sina ögon.
En kvinna säger att hennes fyra barn minsann inte fått en enda julklapp under de fyra år som hon varit sjukskriven och varför ska då Lindas barn ha julklappar?
En annan tycker att tiggeri är det lägsta man kan syssla med och bara för att man har en dödlig sjukdom ska man inte sko sig på andra och bli rik.
En tycker att bara för att Linda har blogg, vilket inte alla har, så ska hon inte ha fördelar som vanliga sjuka inte har.
Detta är anonyma människor som anser att om de inte får något så ska ingen annan heller få. De är bittra och avundsjuka för att det finns människor i Lindas närhet som vill ge och som vill hjälpa.
De vill utan att blinka, skänka lite glädje åt en familj där mamman snart fattas dem och barnen blir ensamma med sin pappa.
Vi ordnar insamlingar till katastrofoffer i världen, vi samlar pengar åt cancerfonden, vi uppmanar människor att köpa meningsfulla klappar som vaccin och maskmedel till Världens barn.
DET är tydligen helt ok och då vet man ändå inte vart pengarna hamnar och gång efter gång får man läsa att välgörenhetsorganisationer skor sig på pengarna och bara en bråkdel kommer fram.
Jag ska erkänna att jag ger inte pengar särskilt ofta till insamlingar. Men jag är med i postkodlotteriet, där bidrar jag med pengar varje månad. Jag lägger några kronor i en bössa då och då och jag ger ibland till uteliggare som ber om hjälp.
Om jag ger pengar till Linda så vet jag att pengarna kommer dit de ska och för mig spelar det i detta läge inte så stor roll om de köper knäck för pengarna eller gör fotoböcker, huvudsaken att de är till hjälp och underlättar.
Kanske man beställer hem julmat för allt så att släkten som är tungt belastade och redan hjälper till mycket, slipper laga mat å istället njuta av varandra och tiden som är kvar.
Så därför gott folk - låt givandets glädje finnas i era hjärtan, oavsett vad och till vem Ni ger.
Det är min filosofi...
