i huvudet på en finnpajsar jänta

 

Det är mitt i natten nu och den 21 december. Bara några dagar kvar till Julafton.

Idag har jag skjutsat min dotter till bussen för hon ska fira jul hos sin pojkvän och hans familj i år. Det var med blandade känslor som jag hastigt kramade om henne vid bussen. Vi var så försenade så det fanns inte tid till ett långt adjö.

Ock kanske var det lika bra för jag skulle bara börjat gråta. Jag har inte problem med att kunna gråta inför mina barn, men att göra det när de är på väg att resa känner jag stjälper mer än det hjälper.

Jag vill att mina barn ska vara trygga i att vara på egen hand och inte behöva känna sig ledsna över att jag lipar och gråter när de åker ifrån mig.

De har oroat sig nog för min del i många år pga att jag blev sjuk, och sen deras pappa och jag skildes så har jag alltid talat om för dem att jag är vuxen och klarar mig bra.

Alldeles för många barn får bära bördan av föräldrarnas saknad och sorg.

 

Min flicka är nu i Ljusdal och ska tillbringa julen med sin älskade Niklas.

Jag är så glad för hennes skull och det är kanske så att från nu, i år, att de jular som jag får ha henne hemma, blir  lika många som jag får fira utan henne.

 

Vi har ju bara våra barn till låns och bör vara rädda om den tiden. De dagar vi får rå om våra barn helt och hållet är så få i jämförelse med de dagar som vi får glädjas åt när de kommer hem korta stunder. Livets gång…

 

Om jag vetat när mina barn var små, det jag vet idag så hade jag varit mindre upptagen med att städa, varit mindre arg och irriterad över att ständigt bli avbruten, varit mindre upptagen med sånt jag trodde var viktigare än att vara med barnen. Och då har jag ändå varit mycket med mina barn eftersom jag jobbade hemma som dagmamma.

 

Det är så klassiskt att vara efterklok, att se med klarare ögon när det inte längre går att ändra eller göra ogjort. Jag minns så många gånger som jag suckat över städningen, gnällt över att jag inget hinner, stönat över att jag blivit avbruten för att de ville ha min uppmärksamhet.

 

Jag kan idag undra varför det var så viktigt med allt annat än att bara ta vara på den korta tiden som vi hade med dessa underbara individer.

 

Nu är ju vi föräldrar givetvis också individer med behov av egen tid och återhämtning…..MEN ofta ser jag föräldrar som är arga på sina barn för att de själva sätter ribban så högt och för att de prioriterar ”fel” saker.

 

Alldeles för ofta skriker mammor och pappor till sina barn offentligt. De drar och sliter i dem för att de tröttnat på att gå i klädaffärer eller för att de frestas av lösgodiset i mataffären.

Alldeles för ofta så ser man att föräldrars trötthet och brist på tålamod går ut över barnen.

 

Istället borde man titta på sig själv och sitt liv, fundera över varför man är arg så ofta och vad man kan ändra på. Man borde fråga sig själv vad som är viktigt.

 

Men återigen så tror jag att de som inte gör det, det är de som ser sig som offer för livet och tror sig vara oförmögna till att göra förändringar.

 

Julen står för dörren. Likaså förväntan eller bävan för vad som komma skall. Beroende på i vilka relationer man lever. Jag har alltid älskat den här tiden på året. Pyntat förberett och väntat med glädje på julen. Men det har funnits jular då jag gråtit av saknad och känsla av meningslöshet. Jular då jag bara önskat att dagarna skulle passera fort.

 

I år blir det en jul med en ny familjemedlem. Min systers son David är fem månader och även om han är så liten att han inget förstår, så skänker det en glädje i julen som inte funnits på länge. Ett litet barn som just börjat sin tid här på jorden, redan så älskat och som har påverkat så många människor positivt, ska förgylla vår jul i år.

 

Mitt år har varit både bra och mindre bra. Mindre bra mest ur hälsosynpunkt.

Jag har pga olika anledningar inte mått så väl varken i början av året, mitt under sommaren och nu höst och vinter. Jag hoppas så innerligt att det ska bli en förändring så att jag slipper de fysiska åkommor och hinder som gör livet väldigt tråkigt och framförallt jobbigt att hantera. Ett stort glädjeämne har varit min dans i höst.

 

Att börja dansa Linedance har varit ett lyft för mitt sinne och det har gett livet mening och för första gången på många år har jag känt att jag har varit i ett sammanhang. Haft en plats, träffat människor som skänkt glädje och mening.

Det har verkligen gjort skillnad att börja dansa. Att bli sjuk och förlora sitt arbete, gör att man samtidigt just förlorat att vara en del i något större. I dansen så får jag tillbaka en del av det.

 

Jag har även under hösten haft min samtal/självhjälpsgrupp på spes. En grupp som består av syskon som precis som jag har förlorat en bror eller syster i självmord.

 

Det är ett uppdrag som är både tungt och jobbigt samtidigt som det ger så oerhört mycket att veta att det finns något jag kan göra för dem som liksom jag gått igenom det fruktansvärda att förlora i självmord. Att möjliggöra för dessa människor att kunna träffa andra som vet hur det är och förstår, det är så värdefullt.

Jag är alltid väldigt trött efter gruppkvällarna och jag behöver mycket återhämtning, men det är gott att kunna hjälpa till och ge något av det som jag själv fick då jag var nydrabbad.

 

Nu är det helguppehåll, trots att sorgen inte har några röda dagar, bara svarta…i januari börjar vi igen.

 

Nu i vinter, troligen i februari så ska min Kajsa opereras. Hon ska genomgå den svåra käkoperation som jag tidigare har skrivit om.

Det är med mycket mycket olika känslor som jag försöker hantera detta. Och i skivande stund så är det bara för svårt att tänka på det utan att brista ut i gråt så jag återkommer till det vid ett annat tillfälle. Min Kajsa….

 

Snart jul…en fridens tid

 

Jag önskar er alla en fridfull jul och att Ni verkligen ska låta julefriden sänka sig över sinne och tanke. Jag önskar Er alla att just era önskningar ska slå in, vad de än månne vara. Vi har alla olika behov och önskningar men kärlek, glädje och samvaro med dem vi bryr oss om brukar vara det vi alla vill ha.

 

Jag önskar också att alla förmår sig att skänka en tacksamhetens tanke till det Ni har, även om ni har det svårt. För trots allt så finns det saker att vara tacksam över och glädjas åt, det finns människor i ens liv, värda att ta vara på och vara rädda om och leva för.

Så var en smula tacksam.