i huvudet på en finnpajsar jänta

Påsklov med förkylning är inte roligt.

 

Och när det dessutom är Dunderförkylning med feber så är det riktigt trist. Men så var det och jag är fortfarande inte frisk.

Vi hade Magnus syster Anita här på besök och när de åkte ut på saker så var jag kvar hemma och snorade.

Så mina dagar just nu går åt till att bara göra ingenting alls. Måste kurera mig med vila så att jag kan åka på danskryssningen på söndag.

 

För som jag så hett längtat så kan jag ju bara inte falla på målsnöret.

 

Vi har dessutom urtrist väder här i Stockholm. Bara regn och rusk i flera dagar nu. Och även om jag sällan låter vädret göra mina dagar deppiga så är jag superless nu. Vill ju kunna sitta ute på balkongen och lyssna på koltrasten ju.

 

Istället går jag nu och vankar från rum till rum. Har långtråkigt och väntar på att Magnus ska komma hem. Mellanläget att vara för pigg för att ligga ner och för trött för att orka greja och dona, är frustrerande.

Men tvättar gör jag. Fyller maskin efter maskin och hänger.

 

Jag har pga förkylningen heller inte kunnat ta mina promenader så träningen inför Vårruset har legat nere. Och den goda form jag var i för ett par veckor sen, sen dalar.

 

Men snart så…..  J

 

Jag längtar till danskryssningen, jag längtar till nästa fredag för då kommer min syster hem från Amerika.

I över en vecka kan vi umgås och hitta på saker som att gå på loppis. Begravningen ska vi ju såklart gå på och vi har planerat in en syskonmiddag med våra brorsor. Vi ska vara hos Johan och Malin och det blir nåt grillat och så tar vi andra med oss annat. Knytis!

 

Och den middagen kan ju bli hur rolig som helst. Det brukar det bli.

 

Jag läste klart en bok häromdagen. Hur kunde hon? heter den och författaren är den kvinna, Dana Fowley som tillsammans med sin lillasyster som barn, blev offer för Skottlands värsta pedofilhärva.

Det var 2007 som rättegångarna ägde rum mot dem som förgripit sig på dem. Några av de värsta förövarna var avlidna och den som så att säga utgjorde det största sveket mot flickorna var deras egen mamma.

Hon tillät det, var med och förgrep sig själv på dem och skickade dem till andra vuxna.

 

Idag sitter de fängslade och jag gick in på youtube och hittade klipp från rättegången och bl a när hennes mamma förs ut till väntande polisbil.

 

Det är så fruktansvärt svårt att förstå detta. Att förstå hur en mamma kan begå dessa fasansfulla handlingar mot sina egna barn. Men nånting är ju uppenbarligen fel i ”huvudet” på mamman och det berättar Dana om själv.

Hur mammans brist på normala känslor och hur hon aldrig har varit det minsta moderlig eller öm.

Att tillåta, delta villigt och uppmuntra andra till att förgripa sig på sina barn är för mig det värsta man kan göra.

 

Och detta fortgår ju hela tiden. Bara andra barn och andra förövare. Man försöker ju ”bota” pedofili genom terapi och en av förövarna i detta fall talade i radio om detta och sa sig gladeligen gå med på kemisk kastrering om han visste att det skulle ta bort hans lust på småbarn.

Denna böjelse är sjukare än något annat, möjligen kan nekrofili komma på samma plats.

 

Han medgav även att man som pedofil inte ser på offret som ett barn eller ens en människa, bara en kropp och något man utnyttjar.

 

Det var en väldigt smärtsam och känsloväckande bok att läsa. Och eftersom jag är intresserad av människor och våra förehavanden och varför vi är som vi är. Så väcker detta mycket tankar.

 

Jag vill förstå det som sker och det gäller allt i livet, för förståelse är på något sätt kunskap. Men förståelse betyder absolut inte att man samtycker, rättfärdigar eller tycker det är ok.

Men detta är så svårt att förstå och jag kan bara inte.

 

Det finns sjuka människor och har alltid funnits och kommer alltid att göra. Vi är en art som kan vara lustfullt onda och det är skrämmande.

 

Det är också skrämmande att det för många människor är så långt till goda tankar och handlingar, att det är närmare att vara ond och vilja illa. Och det behöver inte alls vara så illa som att vara pedofil.

 

Sen har vi den stora massan av människor som inte använder huvudet till annat än att sätta mössan på.

De otänkande människorna. Eller de som bara tänker på sig själva och som saknar förmågan att se en annan människas skörhet och vad elaka ord kan orsaka.

 

Jag tänker återigen på allt som vi slänger ur oss utan att reflektera över hur det kan tas emot och att det kan såra.

 

Vi har fått ett uttrycksmedia i och med Internet. Vi uttrycker åsikter om stort och smått både här och där i olika forum. Och det gör vi. Ofta anonyma i skydd bakom en skärm.

 

Vi tycker oss äga rätten att kritisera vem som helst för vad som helst. Och detta gäller både barn och vuxna.

 

Vi glömmer alltför ofta bort att det som en gång har hamnat i skrift eller bild på nätet, det finns där för alltid.

Även om någon raderar något så kan en annan ha kopierat det och sprider i sin tur vidare.

 

Inget försvinner och allt kan spåras.

 

Jag tror på godhet och jag tror att den övervinner det onda. Men jag tror att människan behöver stanna upp och använda huvudet och fråga sig själv vart man är på väg. Om man bidrar till att mänskligheten ska bli varmare och vänligare eller om man gör tvärtom.

Man borde varje dag fråga sig själv om man gjort något vänligt utan att vinna något på det. Vinna annat än tillfredsställelsen att ha gjort gott för en annan människa.