Påsktankar
Årets skärtorsdag är här.
Under många av mina levnadsås så har denna dag varit speciell. Och jag tänker så klart på Påskkärringar.
Som barn såg jag och mina vänner fram emot denna dag. Vi planerade genom att lägga ner riktigt mycket arbete på att rita vackra påskkort. Vi rotade bland mammas kläder och förkläden. Vi letade fram kaffepannor. Och framför spegeln åkte sminket på. Först med mammas varsamma hand och sen målade vi oss själva.
Sen påskade vi allt vad vi orkade. Gata upp och gata ner ringde vi på dörrar och önskade Glad-Påsk. Om ingen öppnade la vi ett kort i brevlådan.
Och visst lönade det sig, pannorna var fulla av godis och småpengar när vi inte orkade gå längre.
De här fina Påskkärringarna är mina syskon Johan och Johanna på åttiotalet. Självklart förde de traditionen vidare och mamma lånade ut förkläden och målade. Och jag tro minsann att Johanna har en bordsduk på huvudet som sjalett. Och det beror väl på årtalet. Inte hade kvinnor sjalett då, det hörde ju sjuttiotalet och MIN tid som påskkärring till.
Numera så kommer inte en enda påskkärring och ringer på dörren om man inte bor i villaområden. För portarna har kodlås och där släpps inga obehöriga in minsann. Snart är tisslet och tasslet i portuppgångarna ett minne blott och det säkra vårtecknet borta.
För Påskkärringar är vår!
Jag har dragit på mig en förkylning med besvärligt halsont. Och det gör mig ont, mer än bara själva smärtan. Vi får besök i helgen. Syster Anita kommer från Småland och tillbringar helgen med oss.
Att inte vara på topp, orka och känna sig frisk gör allt så mycket jobbigare. Nu har vi inga stora planer för helgen men vi kommer ju ändå försöka hitta på lite.
Helgen startar med att vi i eftermiddag åker till Enköping och ska kika lite på husvagnar. Inget storstilat och vi vet inte ens om det blir nån. Men efter en tids prat och funderande så har vi kommit så här långt att vi ska titta.
I morgon åker vi till Vagnhärad, min pappas landställe och firar brorsans födelsedag. Det blir lunch och fika och det brukar bli så trevligt och kul så att träffa mina bröder och deras familjer.
På söndag har vi "påsk"middag här hemma och mamma kommer hit. Till kvällen spelar vi Bingolotto.
Och om väder och vind är goda mot oss kanske vi tar en tur till Mariefred på måndagen och besöker Gripsholm. Vi får se. Framförallt se vad jag orkar.
Förra veckan hade kunnat bli hur mycket som helst gjort då Magnus var hemma. Men eftersom han var skadad så var det stillhet som gällde. Visst var vi ute en del men han kunde ju inte göra nåt med händerna.
Fingret har läkt bra och nu jobbar han även om han fortfarande inte kan böja leden och han har ont när han kommer hem om kvällarna.
Och om jag nu inte berättat det tidigare, vilket jag glömt om jag har, så klämde han sig illa för ett par veckor sen. En järnbalk på jobbet mosade till ringfingret rejält och han blödde duktigt. Två dagar senare så åkte vi till sjukhuset eftersom vi befarade att leden kunde vara bruten. Men allt var tack och lov helt. Bara rejält svullet och han bör inte få några men efter skadan.
Att ha honom hemma på dagarna var ju såklart trevligt men att bara vara och inget kunna göra driver honom lätt till vansinne.
Och att ha lördag hela veckan tillsammans blir ju långtråkigt det med, särskilt när man inte kan hitta på allt man vill.
Så det kändes riktigt gott för oss båda att han kunde jobba denna vecka.
Mina rutiner, de blir ju störda de med när jag inte gör det jag brukar.
Nu är det i alla fall klart med farfars begravning. DEn blir nu i mitten av april. Jeanette hinner hem från Amerika och vi var och tog avsked av honom i sjukhusets kapell i fredags.
Vi hann ju inte dit innan han avled och vi kände att vi ville ändå se honom innan begravningen.
Så den värsta hagel och regndagen åkte vi dit och hade en fin stund vid hans sida.
David var med och träffade sin gammelmorfar för sista gången.
Igår hade jag en av de bästa kvällarna på länge. Mina barn var samlade och vi åt middag tillsammans. Jag hade gömt påskägg i skogen som de glatt letade efter.
Varma hallon och hemgjord vaniljglass avnjöts till dessert och vi pratade om gamla minnen och hade det så härligt roligt och fins tillsammans.
En kväll som jag kommer spara i min minnesbank och njuta av många gånger.
Det är lätt att bli nostalgisk och jag är en mycket nostalgisk person. Återvänder ofta till minnen i det förflutna. Minns och njuter, ibland med tårar för att det är svunna tider och jag inte kan få uppleva dem igen.
Men jag har mina minnen, jag har upplevt dem och de kan aldrig tas ifrån mig eller bli ogjorda.
Jag vårdar dem ömt och anstränger mig för att fortfarande ge mina barn, trots att de är vuxna, fina minnen att bära med sig i deras egna minnesbanker.
Det är de som är livet.
Tack för nu och må er påskhelg bli just så bra som Ni vill att den ska vara.
Under många av mina levnadsås så har denna dag varit speciell. Och jag tänker så klart på Påskkärringar.
Som barn såg jag och mina vänner fram emot denna dag. Vi planerade genom att lägga ner riktigt mycket arbete på att rita vackra påskkort. Vi rotade bland mammas kläder och förkläden. Vi letade fram kaffepannor. Och framför spegeln åkte sminket på. Först med mammas varsamma hand och sen målade vi oss själva.
Sen påskade vi allt vad vi orkade. Gata upp och gata ner ringde vi på dörrar och önskade Glad-Påsk. Om ingen öppnade la vi ett kort i brevlådan.
Och visst lönade det sig, pannorna var fulla av godis och småpengar när vi inte orkade gå längre.
De här fina Påskkärringarna är mina syskon Johan och Johanna på åttiotalet. Självklart förde de traditionen vidare och mamma lånade ut förkläden och målade. Och jag tro minsann att Johanna har en bordsduk på huvudet som sjalett. Och det beror väl på årtalet. Inte hade kvinnor sjalett då, det hörde ju sjuttiotalet och MIN tid som påskkärring till.
Numera så kommer inte en enda påskkärring och ringer på dörren om man inte bor i villaområden. För portarna har kodlås och där släpps inga obehöriga in minsann. Snart är tisslet och tasslet i portuppgångarna ett minne blott och det säkra vårtecknet borta.
För Påskkärringar är vår!
Jag har dragit på mig en förkylning med besvärligt halsont. Och det gör mig ont, mer än bara själva smärtan. Vi får besök i helgen. Syster Anita kommer från Småland och tillbringar helgen med oss.
Att inte vara på topp, orka och känna sig frisk gör allt så mycket jobbigare. Nu har vi inga stora planer för helgen men vi kommer ju ändå försöka hitta på lite.
Helgen startar med att vi i eftermiddag åker till Enköping och ska kika lite på husvagnar. Inget storstilat och vi vet inte ens om det blir nån. Men efter en tids prat och funderande så har vi kommit så här långt att vi ska titta.
I morgon åker vi till Vagnhärad, min pappas landställe och firar brorsans födelsedag. Det blir lunch och fika och det brukar bli så trevligt och kul så att träffa mina bröder och deras familjer.
På söndag har vi "påsk"middag här hemma och mamma kommer hit. Till kvällen spelar vi Bingolotto.
Och om väder och vind är goda mot oss kanske vi tar en tur till Mariefred på måndagen och besöker Gripsholm. Vi får se. Framförallt se vad jag orkar.
Förra veckan hade kunnat bli hur mycket som helst gjort då Magnus var hemma. Men eftersom han var skadad så var det stillhet som gällde. Visst var vi ute en del men han kunde ju inte göra nåt med händerna.
Fingret har läkt bra och nu jobbar han även om han fortfarande inte kan böja leden och han har ont när han kommer hem om kvällarna.
Och om jag nu inte berättat det tidigare, vilket jag glömt om jag har, så klämde han sig illa för ett par veckor sen. En järnbalk på jobbet mosade till ringfingret rejält och han blödde duktigt. Två dagar senare så åkte vi till sjukhuset eftersom vi befarade att leden kunde vara bruten. Men allt var tack och lov helt. Bara rejält svullet och han bör inte få några men efter skadan.
Att ha honom hemma på dagarna var ju såklart trevligt men att bara vara och inget kunna göra driver honom lätt till vansinne.
Och att ha lördag hela veckan tillsammans blir ju långtråkigt det med, särskilt när man inte kan hitta på allt man vill.
Så det kändes riktigt gott för oss båda att han kunde jobba denna vecka.
Mina rutiner, de blir ju störda de med när jag inte gör det jag brukar.
Nu är det i alla fall klart med farfars begravning. DEn blir nu i mitten av april. Jeanette hinner hem från Amerika och vi var och tog avsked av honom i sjukhusets kapell i fredags.
Vi hann ju inte dit innan han avled och vi kände att vi ville ändå se honom innan begravningen.
Så den värsta hagel och regndagen åkte vi dit och hade en fin stund vid hans sida.
David var med och träffade sin gammelmorfar för sista gången.
Igår hade jag en av de bästa kvällarna på länge. Mina barn var samlade och vi åt middag tillsammans. Jag hade gömt påskägg i skogen som de glatt letade efter.
Varma hallon och hemgjord vaniljglass avnjöts till dessert och vi pratade om gamla minnen och hade det så härligt roligt och fins tillsammans.
En kväll som jag kommer spara i min minnesbank och njuta av många gånger.
Det är lätt att bli nostalgisk och jag är en mycket nostalgisk person. Återvänder ofta till minnen i det förflutna. Minns och njuter, ibland med tårar för att det är svunna tider och jag inte kan få uppleva dem igen.
Men jag har mina minnen, jag har upplevt dem och de kan aldrig tas ifrån mig eller bli ogjorda.
Jag vårdar dem ömt och anstränger mig för att fortfarande ge mina barn, trots att de är vuxna, fina minnen att bära med sig i deras egna minnesbanker.
Det är de som är livet.
Tack för nu och må er påskhelg bli just så bra som Ni vill att den ska vara.
