i huvudet på en finnpajsar jänta

Hur gör man för att finna ett levbart liv igen? Hur bemöter man frågor som... När ska den gamla vanliga Annika komma tillbaka igen?
Den gamla vanliga Annika finns inte längre. Livet som var innan Johan tog sitt liv, det finns inte det heller.

För det blir aldrig mer som vanligt och det är en stor sorg.

Här nedan lägger jag nu ut några av mina dagboksanteckningar som jag skrivit under åren.

Jag skriker stumt men det syns inte utanpå mig.

Mitt ansikte förråder mig inte.

Ingen kan se vad jag bär på inom mig.

Jag har inget bandage om mitt smärtande sår.

Jag kan visa upp en leende mun och glada ögon.

Men du som ser lite djupare kanske kan ana smärtan

 i mitt hjärta och i min själ.

 

Det syns inte utanpå vad mitt huvud är fyllt av, samtidigt som jag gör vanliga saker…handlar, äter, skrattar och andas.

Ja, jag andas fortfarande. Betyder det att jag lever?

Jag trodde att mina andetag skulle upphöra

 samtidigt som dina.

Men jag vet nu, att vi dör inte av sorg, vi dör inte av att gråta och skrika hysteriskt.

Visst, det känns som om man skulle gå i tusen bitar när som helst. Men vi dör inte.

Vi fortsätter att andas och leva, en liten bit i taget.

Och våra ansikten förråder oss inte.

 A S

1998

Du knackar på min axel, gör dig hela tiden påmind.

Det har gått en tid utan känslor, utan dom verkliga känslorna.

Men nu är dom här igen, smärtan och sorgen.

Återigen ställs jag inför det faktum att du verkligen är borta för alltid.

Återigen vill jag inte tro det, vill inte förstå.

Det har snart gått två år.

Två år är lång tid och många sår läks under den tiden.

Men inte hjärtesår. Finns det något som läker hjärtesår?

Finns det någonting som bäddar in hjärtat och skyddar det mot livets hårda tag, som sliter obarmhärtigt och blottar hela ens innersta väsen, blottar själen?

 

Nej, ingen rustning eller mur står emot när livet gör oss illa.

Vi står bara där och förstår ingenting.

Förstår inte varför vi inte känner igen oss själva.

All den kraft vi trodde oss besitta, allt det vi är, flödar ut tillsammans med tårarna.

Och vi förblir tomma tills vi förstår att för att överleva måste vi sakta och efter noga övervägande arbeta och kämpa för att välja livet.

Och när vi har gjort vårt val måste vi satsa hundra procent.

Lyssna till oss själva och vår överlevnadsinstinkt.

Det krävs styrka och mod att leva vidare, det kostar oss mycket smärta och tårar.

Men det är vår enda chans till lycka igen.

Vår enda chans är att leva och inte bara existera.

Men det kostar och kräver all vår styrka.

 A S, 1999

Känslan kommer fortfarande då och då.

Den där diffusa känslan av att någonting måste ut.

Känslan av att bära på någonting som börjar i magen och som söker sig upp mot halsen tills man inte kan svälja ner det längre och det bara väller ut tills tomheten är det enda som återstår.

 

Sen börjar det om igen och fylls sakta på.

Det är nästan som när man kräks, för man spyr ut gråten, smärtan, ilskan och frustrationen över att det inte kan bli ogjort.

Att Johans död inte kan suddas ut

och aldrig ha ägt rum.

 

Att acceptera en älskad persons död är nog absolut bland det svåraste man måste göra. Ja, måste, för att själv kunna leva och inte bara existera.

Att acceptera betyder INTE

sluta sakna och sluta älska.

 A S

Always on my mind…så går refrängen i en sångtext som Elvis sjunger.

Den är så sann, så sann.

Fem år har gått, fem jular, otaliga familje- födelsedagar och högtider.

Fem år av Ditt liv är borta.

Allt detta har du missat, valt bort.

Eller valde du egentligen?

Visste du att det var för alltid som du gick ifrån oss?

 

Jag har slutat jaga efter svaret.

Jag har lärt mig acceptera och lärt mig leva med att du är borta.

Jag har vant mig vid tomheten i mitt hjärta.

 

Jag kan se dig le, jag kan se dig sitta i soffan eller jonglera med dina färgglada bollar eller

några äpplen ur en skål.

Fast ser jag dig egentligen? Du är ju inte där.

Ingen annan ser eller hör dig.

Åh…gud, måtte aldrig ditt skratt tystna i mina öron.

 

Kommer jag att sluta se?

Kommer du att försvinna?

 A S

Om jag trodde…

 

Om jag trodde det skulle hjälpa att jag slet mitt hår, så skulle jag slita mitt hår.

 

Om jag trodde det skulle hjälpa om jag aldrig skrattade mer, då skulle jag sluta skratta.

 

Om jag trodde att det skulle hjälpa om jag bar all världens sorg på mina axlar, så skulle jag bära.

 

Om jag trodde det skulle hjälpa om jag bara grät hela dagarna, då skulle jag gråta varje minut.

 

Om jag trodde att det skulle hjälpa att jag aldrig nuddade vita streck på gatan, då skulle jag hoppa allt vad jag kunde.

 

Om jag trodde att jag kunde göra något, vad som helst, för att du skulle komma tillbaka och vara min levande bror….om jag trodde det, då skulle jag göra det.

 

Men du kommer inte tillbaka vad jag än gör, vad jag än tänker. Du kommer inte tillbaka.

Och det är det som gör så jävla ont.

 

Vad skulle du gjort de senaste sju åren om du varit här?

Vad skulle jag ha gjort?

Trettio år idag…en vuxen man

Du var tjugo år när jag såg dig sist,

en ung man på livets tröskel.

 

Vart tog åren vägen?

Så många år har passerat utan dig.

Så många år med besök hit till din grav.

Så många år utan ditt skratt, din doft och dina leende ögon.

 

Så många år av smärta och tomhet.

 

Jag tänder ett ljus för dig idag

Det brinner för att du är saknad

Det flammar för att du är älskad

Och slocknar till slut för att du är borta.

 

Du är min lillebror, Johan och jag är din storasyster.

Och jag saknar dig så mycket.

"Jag höll den meningslösa döden vid liv och jag odlade det meningslösa livet med mina tankar"

Allt var verkligen meningslöst tills den dag jag kom på vad jag höll på med, för det var jag själv som gjorde livet meningslöst och jag höll Johans meningslösa död vid liv genom att hela tiden nära den med mina tankar.
Jag ville inte att min brors död skulle vara meningslös, jag ville att hur ont det än gjorde att förlora honom, så måste ju något gott komma ur smärtan.

Det är så lätt att se sig som ett offer för livets grymhet och därmed känna att man inte kan påverka något själv. Jag vet för jag har själv burit offerkoftan alldeles för många gånger.
Jag vet också att jag stod som handfallen och inte visste hur jag skulle fortsätta leva.
Men det är där som det hårda arbetet kommer in, beslutsamheten och att ha ett mål för vad det är man vill.

Jag skrev om rannsakan av sig själv förut, och det är ett mycket bra sätt och ta reda på vad det egentligen är man vill.
Genom att titta på sig själv, sitt liv och vem man har varit som människa och vad man har blivit så kan man börja förändra.
Jag hittade massor av märkliga ting hos mig själv, som jag inte ville ha, som jag inte ville vara.

Vad ville jag istället då? Jag ställde mig själv frågan om och om igen och tittade ofta på mig själv och mitt liv från ett annat perspektiv. Utifrån.

Det är så lätt att fastna i sorg. Att känna att man inte kommer vidare och det gör man inte heller - av sig själv - automatiskt. Man måste jobba för det. Man måste välja och acceptera att det är dessa omständigheter som råder nu. Vi har alla människor kvar i livet som betyder mycket för oss. Vi är älskade och älskar tillbaka. Trots att vi har förlorat en älskad så behöver inte hela vårt liv raseras och aldrig mer kännas bra.

Vi får faktiskt känna lycka och glädje igen. Utan att det är ett svek mot den vi har förlorat.

Man behöver tid på sig, ofta väldigt lång tid.

Ett inlägg som jag skrivit i spes gästbok, sju år efter Johans död.


skrev den 3/9 22.40

Hej, jag vill bara säga att det är ovanligt att få läsa om någon som liksom jag, känt att när man är där nere i helvetet av sorg och smärta och saknad tillslut inser att det inte går längre.
Att man faktiskt måste välja, att börja leva igen eller fortsätta att endast existera (vara "död" fast man är i livet). Och att det är man själv som måste göra det valet.

De flesta tänker som så, även jag själv i början....att det ALDRIG kommer bli bättre, att det ALDRIG kommer göra mindre ont eller att det ALDRIG kommer en dag då man kan le och känna lycka över livet igen.

Det gör det inte heller så länge man är fast i sina tankar, så länge man inte tillåter sig att försöka glädjas åt det positiva och bra som trots allt finns kvar. Ett aktivt utbytande av de negativa "aldrig" tankarna mot tankar om att livet trots allt har något att glädjas åt...är en början.

Det flesta av oss har ju faktiskt kvar människor i livet som vi älskar och som älskar oss, och bara det är ju det första stora glädjeämnet som man bör ta tillvara och vårda i sin stora sorg.
Allt kan tyckas förlora sin mening, men om man tänker efter så är man ju delaktig i detta om man låter det ske.
Många av oss har barn som är kvar och om man "leker" med tanken att de, när de är vuxna frågar....Varför räckte det inte med att en person dog, varför var det tvunget att alla ni andra också försvann för mig? Fanns det ingenting i mig som gjorde det värt att leva för min skull?...för ett barn som mister tex ett syskon eller en förälder och den övriga familjen inte kan fortsätta leva i livet pga sorgen, blir det ju ett dubbelt, tredubbelt övergivande. Hela det barnets framtid blir märkt av händelsen och hur kan man få ett bra och tryggt liv där man känner sig älskad och betydelsefull då?

Det är en skrämmande "lek" med tanken, och i mitt fall blev den ett hårt uppvaknande och jag insåg vad jag höll på med i min egen flykt undan livet och mitt ansvar. Jag höll på att bli delaktig i att hålla den meningslösa döden vid liv, jag odlade det meningslösa livet med mina tankar.

När man råkar ut för en stor förlust måste man givetvis ha ett sorgearbete, man måste få gå igenom alla faser och få sörja. Man tänker alla dessa tankar om meningslöshet och "aldrig mer" tankar.
Man ser inget ljusnande mer...det är helt normalt och sunt.
Men det är när man fastnar och inte kommer vidare ut ur mörkret som man behöver dessa tankeställare om vart man egentligen är på väg.

Jag "hejar" på er alla där ute, vi spelar i samma lag vet ni...Team Survivers...




Och ett till...


24/8-04  Jag fick diagnosen utmattningsdepression eller utbrändhet som det vardagligare heter, efter att i flera år försökt komma på fötter efter brorsans självmord, därefter min älskade mormors död, därefter min egen smärtsamma skilsmässa, sen mer självmord då mammas man tog sitt liv och samtidigt med allt detta så lever jag med min dotters tumörsjukdom och finns vid hennes sida under smärtsamma behandlingar.

Man är inte så mycket människa då och tar tacksamt emot piller som "ska" hjälpa. Jag har sett mig som ett hjälplöst offer som sitter fast i mitt liv.
(minns, detta är min berättelse och inte ett påhopp eller en åsikt på/om någon)
Jag har legat i min ångest och vältrat mig i smärtor och varit övertygad om att det är så mitt liv kommer att se ut resten av min tid på jorden.
Det fanns överhuvudtaget inte en endaste positiv tanke i min skalle.
Jag har tagit piller för att klara av att steka några jävla pannkakor till dotterns skolutflykt för att sen storgråtande stå vid spisen och fundera på hur man bäst går tillväga för att befria sina barn från den fruktansvärda mamman man är.

Jag har skrivit mitt avskedsbrev och det enda som hindrade mig var att det var hon som skulle hittat mig.
Jag blev folkskygg, rädd för att gå ut. Ångest för minsta lilla "måste" och klarade inte av annat än att ligga under täcket och gömma mig för världen.
Ravioliburkar värmda i micron blev mina barns middagar, för det kunde dom göra själv.

Jag tyckte fruktansvärt synd om mig själv, som drabbats av detta och jag axlade rollen som ett tablettberoende offer för livets grymhet.

Jag mötte en kvinna som sa åt mig att ångest finns inte i nuet, bara i det som varit och i rädslan för det som ska komma.
De mest värdefulla orden jag någonsin hört.

Hon sa åt mig att varje gång jag kände ångesten skulle jag fokusera på det första jag kom att titta på, en krukväxt, en radio, en bil eller vad som helst.
Fokusera på den/det med blicken, beskriva den högt för sig själv, hur den ser ut, struktur, vilken färg osv....för när man fokuserar på något i nuet, hur det är just nu så kan inte ångesten komma åt en.
När man vaknar med ångest så börjar man med en gång och känner hur lakanet känns mot kroppen hur mattan under ens bara fötter känns, vilka färger det är i tapetens mönster. Hur vädret är osv. Man tänker på allt detta medan man gör sina morgonsysslor och påbörjar sin dag och det är hisnande när man kommer på att
automatiskt ha annat i tankarna än hur man mår.

Man kan aldrig sluta tänka men man kan byta ut de nedåtgående negativa tankarna mot positiva tankar.
Mot något så trivialt som att solen skiner eller att det går en film på teve som man velat se.

Det kräver träning och man måste vara villig att prova på.
För mig var detta en helomvändning, att upptäcka att jag själv kunde styra över min kropp och hur jag mådde.

För det är så att man kan ALDRIG ha en känsla utan att först ha haft en tanke. Med tankarna styr man helt och hållet hur man mår psykiskt.
Det är inget hokus pokus, bara ren och skär sanning men det krävs att man vågar inse det.
Jag åt antidepp samtidigt som jag utövade det här sättet att slippa ångesten för visst kan man få avlastning med hjälp av tabletter.
När man är riktigt illa däran kan medicin vara enda utvägen men man behöver inte fastna där.

Jag började mer och mer känna att det var en massa händelser som hade kontroll över mitt liv och hur jag mådde. Behov av tabletter hade kontroll och jag gillade inte det. Jag vill själv ha den kontrollen och vara den som avgör hur jag ska må.

Lite krasst kan man säga att jag bestämde mig för att alla dessa svåra händelser inte skulle få påverka mig negativt längre. De skulle inte vara centrum i mitt liv och vara det som hela jag fokuserade på.

Efter det har jag jobbat mot det målet att jag ska ha ett bra liv trots allt.
Det betyder inte att jag inte älskar och saknar dem som dött ifrån mig, det betyder bara att de inte får dra mig med sig.
Jag lever och om jag inte kan göra det med glädje och fullt ut så är det inget alternativ att bara existera. Självmord har varit en frestande utväg många gånger.

Det har varit långt ifrån enkelt, jag har fallit tillbaka många gånger och misströstat och återigen vänt tillbaka till tryggheten under täcket och knaprat piller, men vägen upp i ljuset har varit lättare för varje gång.

Och idag, sju år senare är jag medveten om min minskade stresstålighet, jag har lärt mig vad jag klarar av och när det börjar bli för mycket.
Då är jag självisk och säger ifrån och när jag vill komma i harmoni med mig själv sätter jag mig ute i naturen. TITTAR på allt det vackra runtomkring och tar in, ända in i själen minsta lilla synintryck, minsta lilla doft och minsta lilla ljud.

Ett maraton inlägg idag, men det var också ett maratonlopp att överleva. Trodde aldrig att jag skulle komma i mål. Idag har det gått tretton år sen Johan dog och jag gråter ännu då och då. Jag känner enorm smärta och saknar honom så det river i min kropp. Men jag låter det komma, jag gråter tills tårarna tar slut.
Sen fortsätter jag mitt liv här och nu och är tacksam över insikterna jag har fått och över att jag överlevde det jag trodde skulle döda mig långsamt.

Att jag nu sen fem år tillbaka kämpat för livet på annat sätt vet ni som följt min blogg. Och jag har gått igenom många liknande saker i kampen att återigen välja livet och acceptans över den situation som råder nu. Att jag har en sjuk kropp men jag vill älska livet ändå och vara lycklig.
Jag vill känna glädje och må bra trots att jag har tusen skäl till att låta bli.

Och det är det jag påminner mig själv om när mina mörka dagar kommer, när jag faller ner i brunnen som numera inte är så djup utan lätt att klättra upp ur.....JAG VILL MÅ BRA och därför måste jag själv skapa förutsättningar för det.