i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag tillbringar sen några veckor, mina tisdagar i Trångsund. Det är där min mamma och syster Johanna bor och hon har den mest underbara bebis på fyra månader som jag är stolt moster till.
Så för att regelbundet tillbringa tid med dem, vara till hjälp om det behövs och för att få möjligheten att blir en viktig person i Davids liv så är det där mina tisdagar tillbringas.

Men Trångsund innebär många minnen. För tretton år sen bodde de på torget och det var där i den lägenheten på fjärde våningen som Johan dog.
Att åka samma väg varje vecka, titta upp mot lägenheten väcker mina minnen.

Det är inte jobbigt på det viset att jag försöker fly eller inte orkar med det. Det är jobbigt på det viset att sanningen blir så sann. Hur lät det?
Det går än en gång upp för mig att min bror inte lever längre.

Igår gick vi på promenad, Johanna och jag. Vi stannade på torget och tittade upp mot fönstren. Det som var Johans rum hade persiennerna nerdragna.
Jag kan se exakt hur det såg ut där innanför. Hur det var möblerat, vilka saker som var framme.
Och ganska så långt senare så mindes jag att jag hade drömt en dröm många år tidigare.

Jag drömde att Johan dog och att han låg i sin säng under ett öppet fönster. Och det var så mamma fann honom.
Och jag mindes då att när jag vaknade efter drömmen bara visste, något inom mig visste att vi skulle förlora honom. Men det glömde jag med åren och mindes alltså igen en tid efter hans död.

Mamma och Johanna flyttade från den lägenheten ett tag efteråt för den var för stor och dyr i hyra. En ny familj flyttade in och en gång träffade Johanna dottern i familjen, dottern visste att Johanna bott där. Och plötsligt frågar hon Johanna  - Vet du ifall någon har dött i den där lägenheten? För vi hör att någon går omkring i köket på nätterna.

På vår promenad igår visade även Johanna huset där Johans flickvän med familj hade bott.
Han tillbringade mycket tid där och när vi stannade till vid uppfarten så kändes det tungt i bröstet på mig. Jag visste att hans fötter trampat marken på uppfarten så många gånger och att han sovit innanför husets väggar, varit levande.....nu såg jag bara en gestalt gå upp för backen.

Johanna pratade även om systern till Johans bästa vän. Micke heter han. Det väckte upp andra minnen. När Johan tog med sig Micke på mitt trettioårskalas och hur de rensade min reflexsamling för de skulle på disco, fast det var ett raveparty, och ville ha reflexer så de skulle synas ordentligt.

Så att vara i Trångsund så mycket som jag varit den senaste tiden har väckt minnen, känslor och jag har gråtit en del. Jag tänker mycket på honom, på de platser han varit på och vad han gjorde. Hur han gick till videoaffären som är kvar och hyrde filmer.
Jag tog ut pengar ur bankomaten på torget. Samma bankomat som jag såg från hans fönster då jag ville skrika till dem som stod i bankomatkön.
Jag kunde se ambulansen stå parkerad utanför porten. Tänk att man kan ha så tydliga bilder på näthinna. Som fotografier.
Jag har känt mig nära Johan. Det gör ont att det bara är en illusion eftersom han fysiskt inte är här.

Jag måste nog gå och lyfta på det lilla silverlocket till min lilla Johanask, dra in hans doft i min näsa och smeka hårlocken. För då är han där på riktigt.

Jag har en bit av honom kvar hos mig.