i huvudet på en finnpajsar jänta

å däri finns det mycket att rota i - glädje & skratt - sorg & gråt - allvarligt och lättsamt! Törs du öppna å kika in?

smakar på ordet...hjärntumör

Publicerad 2016-05-24 13:55:59 i Allmänt,

Hjärntumör....det smakar beskt och bittert och ångar av rädsla. Inget som man en helt vanlig måndagkväll förväntar sig eller ens kan föreställa sig att få besked om.
 
I mitt fall, godartad - alltså inte cancer - men ändå en tumör som växer och som pga var den sitter så stör den min ansiktsnerv på höger sida. Den ger mig väldiga smärtor och känselbortfall. Ansiktförlamning är ett tydligt och långt skridet symptom på att tumören trycker på en plats i hjärnan som reagerar med försämrad funktion ut i kroppen.
 
Vad gör man nu av ett sånt besked när det landar i knät? 
 
Jag blev tyst, tom och chockad. Jag blev rädd och kastades tillbaka elva år i tiden, till 2005, då en annan läkare sa att jag hade en tumör i lungsäcken, stor som en mans knuten näve.
Jag kastades tillbaka och kroppen reagerade på instinkt "det här har jag varit med om förut" jag knäar och illamåendet växer i svalget. Alla känslor av att se döden i vitögat kom för en stund tillbaka till mig. 
 
Ringer till mina barn och närmsta familj, berättar och hör deras skakade röster när de tar emot mina ord. Försäkrar mig om att barnen är trygga i det jag säger. De litar på mig och säger mamma att de inte ska vara rädda så är de inte heller rädda.
 
Jag tar ett bad och kan inte undgå spegelbilden av mitt ansikte. Vågar inte möta blicken för jag känner igen ansiktet och den där skuggan som mötte mig i spegeln för elva år sen.
Vill inte möta blicken för jag vill inte se rädsla. Och jag orkar inte med rädsla, kan inte vara rädd alls för då brister det.
 
Jag måste bara hålla mig i balans, andas och vänta ut tiden tills jag får mer information om hur fortsättningen ser ut.
 
Jag måste spara mina krafter och hushålla med dem så de räcker till allt jag behöver och vill göra. Rädsla och oro är det som dränerar mest en människas mentala hälsa. 
 
Jag dog inte första gången och jag ska inte dö nu heller. Jag hade en lång rehabilitering efter min omfattande lungoperation då det också uppdagades att jag hade en immunbrist och fick en sällsynt sjukdomsdiagnos. 
Snart därefter kom mitt första MS skov och ett liv med en neurologisk funktionsnedsättning förjade.
Den här hjärntumören är en helt egen sak i sig och har inget med min MS att göra. 
Den måste jag hantera utöver det jag redan idag hanterar varje dag.
 
Man säger att jag är stark....ja, jo jag är väl det. Men just nu känner jag mig svagare än någonsin.
 
Jag vet att jag har min positiva livssyn i ryggen. Min förmåga att välja glädje och göra det bästa av det jag har. 
 
Det här sättet att leva har jag kommit fram till därför att jag sen barnsben har behövt kämpa och jobba med saker för att de inte ska dränka mig.
 
Jag har gjort upp med min barndom och det faktum att jag var en flicka som hade behövt min pappa hos mig då mina föräldrar skildes. Jag har vänt total brist på självkänsla och självsäkerhet till att jag idag tror på mig själv och är trygg i vem jag är.
Jag har dealat med ofrivillig barnlöshet och sen till slut fått två underbara barn. 
Det visade sig snart att de bägge var sjuka. Martin i sin svåra astma som gjorde livet så tungt för honom och oroligt för oss föräldrar. Och Kajsa, ja hon hade sitt lymfangiom som smärtade henne och var orsak till att hon utvecklade en låg självkänsla.
Alla dessa strider och sömnlösa nätter med barn som hade ont eller inte kunde andas.
 
Jag har varit nere på botten i förlustens djupa sorgebrunn då jag miste min bror genom självmord. En livskris som ställde hela mitt liv på en kant och allt föll samman.
Krisen ledde till till skilsmässa i mitt äktenskap och den skilsmässan var ännu en smärtsam kris.
 
Levde flera år utan fast bostad, något som vi kunde kalla för stadigvarande och VÅRT hem. Under den tiden började Kajsas operationer som innebar en mycket svår tid för henne.
 
Jag förlorade fler familjemedlemmar och jag blev själv sjuk och Kajsa blev sämre i sitt mentala tillstånd och utvecklade ett självskadebeteende medan min son utvecklade ett dataspelsberoende.
 
I övriga familjen har det varit mycket allvarliga sjukdomar, bl a när min lillasyster närapå förorade livet i samband med förlossningen av sin dotter. 
 
Jag har haft alla anledningar som finns att bara ge upp och sluta stiga upp ur sängen. Jag har haft alla möjliga omständigheter att skylla på för att de gjort mitt liv så här. Men jag vill inte leva ett sånt bittert och negativt liv.
 
Jag har dealat med det som kommit och jag har blivit stärkt.
 
Jag ska deala också med detta även om en hjärntumör var det sista jag trodde skulle drabba mig.
 
Vad livet än tar ifrån mig så får de aldrig min själ.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Annika

Inget flashigt yrke eller utbildning - bara tagit mig igenom den sk hårda skolan i livet och står fortfarande med bägge fötterna på jorden. Tituleras som sjukpensionär 50 år ung efter lång tids sjukdom och ovanliga diagnoser, Castlemans sjukdom som gav mig en apelsinstor tumör i ena lungsäcken. På det en immunbrist som i sin tur gav mig en inflammation på hjärnstammen. Och sju år senare så kom en inflammation på synnerven i höger öga och diagnosen var ett faktum. Jag har Multipel Sklersos, MS Detta har styrt mitt liv i en helt annan riktning än vad jag hade tänkt mig. Lever idag med ett neurologiskt funktionshinder som innebär svår fatigue, utmattning, neurogena smärtor, kognitiva problem och en försvagad vänster kroppshalva. Har även hittat vägen ut ur mina livskriser med depressioner och destruktivt tänkande och är numera "nykter depressiv". Har alltså ett bättre liv och är lyckligare än någonsin trots min "skitkropp" ;-)

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela