i huvudet på en finnpajsar jänta

 

 

 

Wonderwoman ligger nere för räkning. Återigen får jag ge mig för det som jag inte kan påverka. Biverkningar av medicinering som golvar mig. I vanliga fall kan jag ligga där och blunda. Vila i utmattningen och veta att för varje andetag och varje sekund som jag lever MED livet istället för emot, så kommer jag snabbare tillbaka upp på benen och min superhjältemantel kan återigen fladdra i vinden efter mig.

 

Men idag och igår och i förrgår så tar tröttheten så stor plats. Inte bara i kroppen utan även i sinnet. Och det krävs enorm viljestyrka och positivt tänkande för att hålla mig kvar på mattan å inte sjunka rätt igenom den.

 

Det är många år sen som min sjukdoms fallgropar och oberäknelighet golvade mig mentalt. Det är längesen jag började leva efter att MS må ha tagit min kropp men den får aldrig min själ. Och därför känns det mer än bara lite olustigt när jag har en sån här dag då jag känner att mina resurser att separera min sjuka kropp från min friska själ och sinne, inte räcker till. 

 

Naturligtvis får alla ha dåliga dagar och det måste man tillåta sig. Jag säger inte annat. Men jag mår inte alls bra när jag känner igen tecknen på att jag blir mentalt påverkad och sänks av att jag mår dåligt fysiskt av min sjukdom. 

 

Förr kunde jag inte separera dessa två. Jag mådde så dåligt i mitt psyke av att ha blivit obotligt och livslångt sjuk. Jag förstod inte hur jag skulle kunna ha ett bra liv med detta faktum att jag alltid skulle behöva kämpa så hårt för att ha något som liknade ett normalt liv.

 

Sen mötte jag ju min mentor å guru, som jag kallar Stephen som visade på hur jag skulle använda huvudet och mina tankar. Och jag fattade att jag inte alls behöver kämpa emot utan leva med.

Och då blev allt så enkelt. Jag fattade ju att jag kan ha ett friskt och sunt inre. Att jag kan må toppen i mitt sinne och vara lycklig även fast min kropp var sjuk.

 

Jag blev mer och mer övertygad och överbevisad, och har efter att Stephen la grunden, helt och hållet anammat tacksamhetens sätt att leva och har börjat tänka mig till mitt fantastiska liv.

 

Nåväl....jag vet att även denna sinnesstämning går över och att manteln snart fladdrar efter mig igen. Men så länge jag sitter och tomglor så sker inte ett jäkla någe. Jag måste själv bestämma mig för att förändra "just nu" och sätta igång och tänka JA istället för att tänka NEJ.

 

Just nu är hjälpen för mig att skriva, det orkar jag även om jag tar långa pauser. Och medans jag skriver lyssnar jag på musik som jag tycker om. Jag känner hur jag får lust att göra saker. Idéer jag har kommer tillbaka och det är inte lika tomt mellan öronen längre.

 

Jag betraktade mina tulpaner på bordet medan teet värmdes. Jag slogs av hur vackra de är även sen de stått i sin blomnings prakt och sakta är på väg åt andra hållet. 

Skönheten ligger helt i betraktarens öga och jag älskar att leta efter det sköna i allt jag ser och allt jag möter.

 

När jag är ute och tex handlar så betraktar jag ofta och gärna de människor som är i butiken. Ser hur de väljer sin mat, hur de sakta går framåt och tar tid på sig eller om de skyndar fram och sliter till sig varorna. Jag betraktar dem och undrar vilka de är och hur deras liv ser ut. Vilka är de innanför det yttre som jag ser?

 

Vem av dem har lagt ner hela sin förmiddag på att ordna till sitt yttre så att kaoset innanför inte ska synas? Vem kommer hem och packar upp matvarorna i ett tomt och ödsligt hem och mest av allt längtar efter att någon enda människa ska se dem? Vem går hemåt med tunga steg och vet att i samma stund som dörren öppnas så haglar hårda ord och slag? Vem betalar maten med de sista pengarna och undrar hur maten ska komma på bordet resten av månaden?

 

Vem av dem som går där bland pasta och ketchup har just fått ett sjukdomsbesked? Och vem blev just lämnad av sin livskamrat? Vem tog emot ett dödbesked alldeles nyss? Och vem är det som mest av allt vill ha ett jobb och tak över huvudet.

Alla dessa människor går omkring bland oss och vi möter dem varje dag. Liksom att vi möter den nyförälskade, den som vunnit på lotteri och som just fått besked om ett nytt jobb eller att sjukdomen man kämpat emot, är borta. Vi möter den som i hemlighet ler över en önskad graviditet och att lönen varit extra bra så att semestern är räddad.

 

Vi vet ingenting om dem vi möter men vi vet att alla maskerar sig och jag försöker ofta se bakom fasaden och in i människors ögon. Visa att jag ser dem. För vem vet, kanske jag just då är vad någon behöver i den stunden. 

 

Om några dagar är det februari och det händer saker med mitt sinne varje februari. Det väcks känslor som jag annars inte känner så ofta längre. Den månaden är min sämsta månad varje år. Och det är ju inte februaris fel i sig men orsaken ligger i gamla traumatiska minnen arton år tillbaka i tiden.

 

I februari 1998 närmade sig årsdagen för min brors död. Jag hade i så många månader försökt hantera att mitt liv gick sönder då min bror tog sitt liv i maj-97.

Sorg och smärta var det enda som i många månader existerade inom mig. Mina försök att förstå var helt fruktlösa för det gick inte att förstå det som hade hänt.

 

Och i februari nära ett år efter händelsen så fick jag panik. Årsdagen närmade sig och jag gick ner för räkning.

Och sen dess så är denna tid på året en svår tid. Kroppsminnen som jag själv inte rår över, väcks till ytan och påverkar mig. Vissa år går februari obemärkt förbi. Jag antar att de åren så är allt annat i fas och mina krafter räcker till att hålla mig här och nu.

 

Idag vet jag ju vad som är på gång och känner av när den där specifika känslan knackar mig på axeln eller när hålet i min mage värker av tomhet och saknad efter min bror. 

Jag försöker fylla februari med saker som jag tycker om. Så att jag har något att se fram emot. Så att jag får skratta mycket och att glädjen över livet står i stark kontrast till döden. 

 

Andra dagar som känns är naturligtvis tiden för då han dog och hans födelsedag och familjehögtider. Men de är på något sätt annorlunda. De kan jag dela med min familj och de är enstaka dagr i livet. Februari månad är så lång och diffus med känslor som lever sitt egna liv inom mig. 

 

Jag tycker om känslan när jag kunnat vända en dålig känsla och dag till att känna att nya krafter har strömmat till och att lust och energi återvänt. Trötthet i den fysiska kroppen kvarstår men i min mentala kropp så kvittrar det nästan. 

Och det kan jag leva med. Jag kan vara hur trött som helst och utmattad med värk, bara jag känner inom mig att jag mår bra. 

 

Nu ska jag göra något kreativt, troligtvis måla en käpp  :-)