jag stänger fönstret
Det har gått en tid sen jag stängde igen mitt fönster, det stod vidöppet tidigare men nu har jag det på glänt. Gardinerna hänger för så jag ser inte riktigt ut. Men det är så jag vill ha det och som jag behöver ha det nu.
Jag talar om mitt mediefönster, facebook. Jag orkade bara inte ha det på vid gavel längre. Senaste tidens upprörda politiska delningar. Det vilda dömandet av människor. Familjer och vänner tar ställning och om man inte hakar på eller om man frågar och ifrågasätter, så är man en av dom som inte vill människor väl. Man är en av dem som det är legalt att öppet bespotta. Jag såg detta dagligen i mitt flöde.
Jag ser fortfarande hur vindarna blåser och hur människors röster blir mer och mer anklagande mot allt och alla som inte håller med en själv till punkt och pricka.
Så jag smällde igen fönstret och kikar bara ut lite då och då i en springa lagom stor för mig. Jag slutade följa många vänners inlägg och valde att se bara dem som jag har närmast. Inte för att jag inte bryr mig om dem eller vill säga upp nån bekantskap. Utan helt enkelt för att j a g själv vill avgöra vad jag vill se och höra. Jag anser att det är min rättighet att ta emot det som passar mig och välja bort det som på ett eller annat sätt inte bidrar med något positivt.
Scrolla säger en del, läs inte då!.....men det är ungefär som att ha ytterdörren öppen jämt och ständigt och samtidigt försöka ignorera allt som sker utanför och mota bort folk och katter som försöker komma in bara för att det är öppet.
Facebook är inte mitt liv, men det fyller en funktion på många sätt. Socialt, kunskapsmässigt och utvecklingsmässigt. Jag vill att det stannar där. Jag vill inte befinna mig på en arena där en enda sanning är den enda rätta. För så är det nu, så otroligt många människor omkring mig anser sig sitta på sanningen, den allmänna och enda rätta.
Jag bryr mig väldigt mycket om vårt lands politiska läge. Man idag kan man inte tala om politik utan att man blir dömd och kallad saker. Förr var kanske det västa att bli kallad borgarbracka eller kommunist. Idag är det andra tongångar där rasist toppar listan alla kategorier. Och jag är ingetdera.
Idag kan man inte tala om politik, ekonomi och välfärd eller för den delen om vårt land som en nation som man vill vara stolt över. För det enda som alla återkommer till hela tiden och det enda som räknas är för eller emot flyktingar. Är man för så betyder det att man vill ALL IN och är man emot så betyder det att man vill ALL OUT.
Finns inga som helst nyanser, inga mellanting. På ett ögonblick kastas man in i ett fack och därifrån kan man inte ta sig ut.
Om jag frågar hur man tänker sig att vårt lands ekonomi ska räcka till oss alla, oss som redan bor här och nyanlända som behöver komma in i en trygg vardag samt den enorma tillströmningen av flyktingar som sker dagligen. Så MÅSTE jag bevisa att pengarna inte räcker. Jag måste ha alla fakta, siffror och statistik. Jag måste bevisa. Om jag säger att vårt land är rikast i världen och att vi har det så bra att vi kan ge ALLA som behöver, försörjning, pensioner, bidrag, mat, husrum, arbete och utbildning, så dehöver jag inte bevisa någonting. Jag kan bara öppna munnen och säga rastist till den som ifrågasätter mig och så är det slut på diskussionen. Jag får rätt och den som frågar har fel och är omänsklig och vill människor ont. Ja det är draget till sin spets men i stort så är det just på detta sätt.
Jag ser på nyheter varje dag, där får jag en ganska bra koll på läget. Jag vill inte få världens kriser i hundrafalt upptryckt i ansiktet varenda gång jag loggar in på facebook.
Att jag inte vill detta gör mig inte på något sätt till en individ som inte bryr sig eller till någon som man måste tvinga att bekänna färg eller välja sida.
Jag har varit väldigt inaktiv på facebook en lång tid. Glädjen har försvunnit och känslan av att jag är med i ett socialt sammanhang, känns väldigt frånvarande.
Det känns såklart väldigt tråkigt då facebook i flera år har varit en viktig kanal till umgänge. Men samtidigt så är det väldigt skönt att ha stängt igen fönstret för jag saknar inte det som har blivit. Jag saknar det gamla facebook, det positiva och glädjerika som gav energi. Jag saknar inte hatet, den piskade stämningen, alla politiska delningar och all denna negativitet och legalitet att hata och avsky människor som frågar och har andra åsikter.
Så jag stannar här bakom mina gardiner och stänger ute det som människor vill tvinga på mig. Lika säkert som religiösa fanatiker vill pracka på andra sin religion, lika säkert prackas det på människor att ta ställning eller stämplas som rasist.
Och ja, jag har blivit kallad detta för att jag har ställt frågan om vad som görs i Europa för att stoppa krigen så att människor slipper fly. Den frågan avgjorde direkt vem jag var som människa. Jag var rasist!
Sen när blev man rasist genom att ställa en fråga om hur ett krig ska stoppas?
Jag är skör och har begränsat med både fysisk och mental energi. Jag är urstark men det betyder inte att jag är okrossbar. Jag hoppas att det kommer en dag då varje individ frågar sig själv om man verkligen är så god som man tror att man är. Att man frågar sig själv om man verkligen sover på så gott samvete som man tror sig göra. Människor byggde upp vårt Sverige till en demokrati som hyllades för individens rätt att tycka som den ville. Idag gäller det bara vissa, de som tycker RÄTT och bödlarnas storhetstid är nu.
Och, ja förlåt för att jag skrev "vårt Sverige" det kan ju kanske uppfattas som rasistiskt.
