Greppbart
Jag ska göra ett tappert försök till att pränta ner något av det som trängs inom mig just nu.
Och jag menar verkligen ett försök för jag vet inte alls om det kommer att gå.
Jag tittar ner på mina händer och fingrar. De är mig så välkända och är mina verktyg. De betjänar mig från det att jag stiger upp på morgonen och tills dagen är slut.
Jag har de senaste veckorna blivit obarmhärtigt varse om hur lite jag klarar mig själv utan dem.
Anledningen till att mina rader här och nu handlar om mina händer är att sen flera veckor tillbaka så pågår en smärtprocess inuti dem. I varje liten enskild led i varje finger. Det blir sammanlagt 28 leder på bägge händerna. Sen lägger vi till handlederna, armbågarna, axlarna, knäna och fotlederna och nu ansluter sig även tåled efter tåled till denna helvetiska och försvagande smärta.
Jag har mer eller mindre ont hela tiden varje dag. När det är mer ont så pulserar och molar varje enskild led från axeln ut i varje fingertopp, av smärta. Det värker ända in i märgen. Då kan jag inte lyfta en tallrik eller dra upp mina trosor. Jag kan inte torka händerna på en handduk. Jag kan inte förflytta mig med hjälp av armarna om jag är liggandes för det går inte att sätta ner dem mot underlaget. Jag kan inte föra en kopp te mot min mun för att dricka. Jag kan inte ha en jack hängandes på ett finger.
Då när jag har mest ont skriker det högt och hjärtskärande inom mig. Jag får feber och känner mig influensasjuk pga inflammationen som på pågår i mina leder.
Om ett knä ligger emot en kudde så att det blir för hårt tryck så triggar det igång en smärtvåg ner i fötterna och genast hakar fötter och tår på.
Tack och lov så är det inte så här illa hela tiden utan det kan komma och gå under en dag. Det flesta dagar håller det sig till att jag kan använda händerna lite. Fortfarande så kan jag inte lyfta, skruva eller öppna förpackningar. Jag kan inte lyfta tallrikar med en hand och jag klarar inte ta på och av behå utan att få tårade ögon. Det är när man stöter på motstånd som man först fattar hur mycket man behöver händerna.
Laga mat som innebär skära, röra och öppna förpackningar och lyfta grytor, det går fetbort.
Om jag gör allt detta, trotsar smärtan så kommer febern direkt och slår ut amarna fullständigt.
Och det jävligaste av allt jävligt är att för att få lindring när det gör mest ont, så behöver jag VÄRME. Då drar smärtan i lederna sig tillbaka lite och jag får andrum. Men som bekant så är värme helt förödande för min MS.
Jag blir så dålig av att vara varm och så gör det så ont när jag är kall.
I-Landsproblem och världsliga ting i denna tid då människor har det långt värre kan man tycka.
Men allvarligt så är jag lite lätt uppgiven pga detta. Oron är stor över att det ska vara ledgångsreumatism eftersom jag har många kvinnor med ledbesvär och ledsjukdomar i släkten/familjen.
Oron får även näring eftersom det blir värre och värre. Det stannar inte av och blir bättre eller går tillbaka. Nu har jag i alla fall varit och lämnat blod för ett första test för att spåra ev antikroppar som ofta är förhöjda vid reumatism. Och efter det så är nästa steg remiss till reumatolog.
Häromnatten när jag inte kunde sova ägnade jag mig åt självömkan som späddes på av mina tårar. Känns som om "nån" säger - Och här står jag med en reumatism över, vem ska vi kasta den på då?.........Och så blickar man över församlingen och se mig och tänker, - Hon där har ju fått både det ena och det andra och står upp fortfarande, det borde hon inte göra. Vi måste testa henne mera och så landar reumatismen på mig den också.
Naturligtvis är det inte så men det är farligt nära att känna att man inte orkar mer. Jag har haft och har fortfarande tillräckligt med smärtor att leva med pga MS och att få en smärtsjukdom som Reumatism, skulle definitivt vara en avgörande spik i kistan.
Jag hoppas och ber att jag ska möta lite mildhet i slutet av denna utredning. Känner att jag riktigt orkar ta mig an nya utmaningar och förutsättningar och tvingas lära känna en ny sjukdom som tar min kropp i beittning.
