i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag sitter med så tungt hjärta. Jag vill gråta. Jag vill fråga varför och jag vill få ett svar. Jag vill förstå.

 

Jag är så ledsen och jag vet inte vad jag kan göra för att "göra något" för att förändra.

 

Jag talar om det som händer i vårt land nu, det som händer gång på gång sen lång tid tillbaka. Jag talar om våldsbrott, dåd, mord, avrättningar.

Jag talar om rädsla. 

 

Igår gick jag en gångväg igenom en stor skogsdunge. Idag gick jag en skogsstig. Och för första gången sen jag var ung var jag rädd. Fullt dagsljus och Magnus fanns inom ett par hundra meter.

 

Men jag var rädd. Jag vet att jag inte är ensam om att vara rädd. Det händer någonting i vårt land som väcker denna känsla. Det händer saker som gör människor förtvivlade och som gör människor arga.

 

Jag ser via media och via sociala nätverk att människor skriker i nöd. De skriker på hjälp. De vill att någon ska lyssna. 

 

Men ingen tycks göra det, lyssna alltså. Jo man lyssnar på några. På dem som pekar ut rasister. På dem som fördömer män. På dem som lägger pengar i tiggarnas muggar och säger att vi alla måste göra detta.

 

Men man lyssnar inte på dem som undrar hur man tänker bygga upp en fungerande migration och invandringspolitik så att människor inte packas som sillar på undermåliga boenden och aldrig någonsin kan komma i arbete. Eller att människor som etablerat sig här, arbetar och betalar skatt, har barn i skola - ska fotas ut ur landet efter tjugotal år. Man lyssnar inte på dem som undrar hur bostäder och arbeten ska skakas fram när det redan är brister i varenda kommun.

 

Man lyssnar inte när man säger att det är fel att ge svenska män en skuld, för att de just är svenska män. Man lyssnar inte när protester ljuder om att det är fel att könsneutralisera människor och därmed vill radera ut mannen.

 

Man lyssnar inte när människor undrar hur vi ska kunna försörja och ge tiggarna ett värdigt liv genom att fortsätta låta dem sitta utanför våra affärer. Man lyssnar inte när människor blir förtvivlade över att det byggs kåkstäder.

 

INGEN lyssnar på det skriande kokande folket.  

 

En tystnad ljuder och som kryper in i märg och ben. Ingen säger något. Ingen statschef, ingen ledare, ingen politiker säger någonting alls som dödens sommar 2015 och de senaste årens händelser.

 

Jag kan snart inte andas. Jag känner mig benägen att fly. Men vart flyr man, vart undkommer man den rädsla jag känner över att mitt land känns otryggt.

 

Vi ser på nyheter hur människor flyr sina länder. Som råttor så flyr människor över vattnet, klamrar sig fast på varandra. Världen ser på. Vem ställer frågorna. - Varför kan människor inte bo kvar i sina länder?  Varför flyr de?  Och vill de verkligen fly och lämna sitt land? 

 

Man talar om förintelsen, att den aldrig får upprepas. Och ändå så pågår en förinteelse i högsta grad och världen ser på. IS slaktar, mördar, torterar och utplånar människor. Det är en förintelse och ingen gör något.

 

Istället så har man bestämt att i vårt land så är det Sverigedemokraterna som vill starta en ny förintelse och börja mörda, sparka folk av landsgränsen och utplåna.

Man har bestämt att det är Sverigedemokraterna som bör utplånas och man börjar med att tysta deras röster.

 

Om någon tyckte att förra valet var dramatiskt så är det inget mot vad nästa val kommer bli. Valet kommer splittra arbetsplatser, kapa vänskapsband, skilja familjer åt. 

 

Vårt land blöder, faller samman och lider skeppsbrott. Jag tror kaptenen var först att lämna skeppet. 

 

Var är vår regering som valdes av folket? Var är svaren på våra frågor om hur det ska bli? Hur ska pengarna räcka? Hur ska åldringarna få en god omvårdnad och hur ska arbeten skapas. Och var ska alla bo?

Hur kan vi behandla människor så illa som vi gör när vi tar emot och förvarar dem som tyskarna gjorde. För vad är ett asylboende annat än en barack där individer packas samman. 

I en strid ström kommer människor och vi säger välkomna utan vad det verkar, en tanke på hur mat och husrum ska lösas.

Och om någon frågar så viftas det med rasistkortet.

 

Alla frågor bemöts med att den som frågar är omänsklig, rasist och ofta nazist. Jag har massor av frågor och jag är ingetdera.

 

Jag har frågor för att jag bryr mig om mitt land, jag är orolig och jag undrar över hur man ska lösa allt och hur människor ska få känna sig trygga igen.

 

Jag säger mitt land för det är här jag är född även om jag är finska. Jag säger mitt land för Sverige är mitt hemland. Norge är inte det, inte heller Italien, Syrien eller nåt annat land. Utan det är Sverige som är MITT land som jag bryr mig om och är rädd om.

 

Jag är rädd om kultur, tradition, seder och bruk. Precis som alla andra människor i världen är när det gäller deras hemländer.

Det betyder inte att jag inte är öppen för andra traditioner eller kulturer. Det betyder inte att jag vill tvinga alla människor som lever och bor här, att vara svenskar.

 

För jag blir aldrig annat än Svensk med Finskt hjärta. I vilket land jag än bor i. Jag kan aldrig bli Italienare eller Syrier. Medborgare i ett annat land kan jag bli. Stolt medborgare om jag väljer att flytta. Men jag blir aldrig annat än det jag föddes som.

 

Jag upplever ofta att människor som kommer hit ska tvingas bli Svenskar. Det låter absurt tycker jag och jag skulle bli förolämpad om jag förväntades se på mig själv och känna mig som något annat än den jag är bara för att jag flyttar till ett annat land.

 

Jag är rädd för att dessa saker som stöts och blöts i media och kallas för vardagsrasism, plåsters färg, pepparkakor, glassar, Pippi Långstrump, nationalsång, svenska flaggan....name it....ska bli det som kommer skilja folket åt. För den som idag blir förbannad över detta trams, den får direkt brännmärket SD på huden. 

Och hur kan man försvara sig mot det. Mobben är hård när den skriker om alla människors rätt och så gäller det bara dem som tycker som mobben.

 

Idag lynchar vi gärna människor och hänger dem utran rättegång, som man gjorde med hästtjuvar förr.

 

Lynchmobben finns idag på facebook och i kvällstidningar. Skillnaden från förr är att man hade begått ett brott och fick sitt straff. Idag är brottet att säga att man tycker det är trams när plåsters färg menas vara det som får mörkhyade att känna sig utsatta för kränkning och rasism.

Lynchmobben drar sig inte för att hänga ut någon, skada en människa för en åsikts skull. Den drar sig inte för att offentligt stena den som köper pojkkläder till sin pojke och flickkläder till sin flicka.

 

Jag är kvinna, jag är inte feminist....eller så kanske jag är det. Jag vet inte eftersom de jag ser omkring mig och som säger att de är feminister, de skrämmer mig. De är hatiska och jag upplever dem våldsamma. Sån är inte jag, sån vill inte jag vara. Jag är rädd för feminister om det är så man är.

 

Jag kanske är feminist eftersom jag tycker att det finns många kvinnor som jag kan se upp till och som har gjort och som gör ett bra jobb när det gäller jämställdhet. För nej, kvinnans väg fram till nu har inte varit lätt.

 

Men jag gillar män också. Jag ser upp till många män som har gjort bra saker. 

 

Jag tycker om människor, jag kanske är humanist då. Får jag vara det och tycka som jag vill och känna att jag vill vara god, jag vill inte hata eller skuldbelägga ett kön eller en grupp människor. Får jag känna att jag bara vill ha lugn och ro och att jag inte orkar bråka och leta fel i allt?

 

Får jag ställa frågor om hur man ska lösa den enorma kris som pågår i mitt land? Får jag göra det utan att någon säger att jag är något som jag inte är? Får jag öppna min mun utan rädsla för att bli hängd?

 

Jag vill inte vara rädd längre. Jag vill vara trygg.