i huvudet på en finnpajsar jänta

 

 

Den här bilden säger allt om hur galet jag tycker att det är med denna tokstress och upptagenhet som människor idag frivilligt skapar omkring sig. Det där jä**a livspusslet, alla aktiviteter, alla måsten, att ingen säger sig klara av att sitta stilla. 

Barnen skaffas enligt nån bild om att de ska finnas med där för att fullända bilden av den lyckade människan.

 

Att man sen inte vet vad man ska göra med dem, ta hand om dem och uppfostra dem....det verkar vara nåt man hoppas att andra ska göra åt en. Bara man kammar till ungarna och har med dem på de lyckliga och lyckade facebookstatusarna.

 

Ja jag vet att jag tar i nu, jag generaliserar men sanningen är den att jag bli fruktansvärt frustrerad över allt detta gnäll och den allmänna klagosången från människor idag som har det bättre än någonsin men ändå inte är nöjda.

För de har det ju så jobbigt och hinner inte med sig själva och något som jag hört oftare på senare tid är frasen... - Men jag ska ju inte behöva avstå från allt jag vill göra, bara för att jag ska få barn nu.

 

Surprise! Jo det kommer du behöva göra. Men bara OM du vill ta ditt ansvar och ge dina barn det som är deras rättighet då de blivit satta till den här världen. De behöver din uppmärksamhet, tid och engagemang och då handlar det inte om nån timme om dagen utan 24/7

 

För en tid sen läste jag en facebookkommentar i ett sammanhang. Och den kommentaren fick mig nästan att ramla av stolen. En mamma säger att hon kommit på att om hon bara ger sina barn ett par minuter när dom vill att hon ska titta på något, så blir barnen glada.

 

Ja, jo det är sant. Det var en levande människa som skrev detta. HON hade kommit på att om hon gav ungarna nån minut så uppskattade de det.

Jag ska inte orda mer om det för tårna krullar sig av ilska bara jag tänker på det.

 

Och det är det jag menar. Hur tänkte folk egentligen. Vad trodde de? Att föräldraskapet är en solig dag i parken? Att om man bara står ut under året med mammaledighet så fixar dagis resten?

 

Och jo jag vet att det finns massor av underbara föräldrar här och var i vårt land som tar sin uppgift på största allvar och vill ge sina barn det bästa dom kan. Och som verkligen vill spendera tid med dem och som gör sitt yttersta genom att föregå med bra exempel för att uppfostra dem och leda dem truggt genom livet så att de växer upp till ansvarskännande hyggliga medborgare.

UTAN minnen av saknad efter tid med mamma och pappa UTAN förebråelser för att man alltid fick vara själv eller barnvaktas för att mamma och pappa arbetade, var på kurser, tränade, träffade vänner, reste på semester etc

 

Vi har massor av bra föräldrar men vi har också massor av dåliga föräldrar.....och det är min åsikt.

 

Hör och häpna, jag vet att det finns människor som känner att när de vill bilda familj så beslutar man sig samtidigt för att sakta ner. Minska ner omkring sig. De väljer bort saker som kommer ta tid från barnen då de anser att om man bildar familj så ska det vara prio just då under den korta tid av livet som man är mitt i miraklen som dagligen utspelar sig framför ens ögon.....om man väljer att vara där och se dem vill säga.

 

Varje litet barn utför dagligen mirakel inför sina föräldrar och så många barn gör dem inför oseende och döva föräldrar. Inför upptagna och stressade föräldrar som väljer att inte se. De inser inte vad de har framför sig och vad de missar när de har fattat sina beslut och sen inte förstår vidden av besluten.

 

För några veckor sen körde jag på en trettioväg, fick rött och det kommer ett sällskap som ska gå över vägen.

Alla går på rad, utspritt över vägen. Först går en kvinna strängt upptagen i telefonen och samtidigt så rycker hon i den minsta barnen att gå bredvid henne. De andra barnen släntrar efter, lekandes med sina bandyklubbor, skrattandes och pratandes med varandra. När kvinnan kommit över vägen vänder hon sig och har då avslutat sitt samtal och så börjar hon skrika åt barnen. Och när så alla står samlade på hennes sida av vägen så börjar utskällningen. Puttandet, den hårda uppfordrande rösten som bannar dem för att de inte gjort vad hon tydligen ansett att de ska göra. Alla barn var inte hennes ska jag tillägga. De tillhörde ett lag och hade sina lagströjor på och var ca fem till antalet.

 

I det ögonblicket vill jag veva ner rutan, skrika åt henne att om hon inte haft telefonen i ansiktet så hade hon kunnat ta de ansvar hon skulle gjort. Och fört barnen tryggt över vägen, lärt ut lite trafikvett som den förebild hon ska vara. Men med tanke på att jag inte kunde stanna någonstans, jag hade lång kö bakom mig så körde jag bara vidare med ett hårt grepp om ratten och med svid i hjärtat över hur barn drabbas av dumma vuxna.

 

Änne längre tillbaka i tiden skulle jag till stan på läkarbesök. På trottoaren intill där jag kör går en mamma med barnvagn, baby i. Intill henne cyklar 4-5 åring. Mamma upptagen i telefonen. Inget viktigt då det mer är ett väninnesamtal, skratt, fniss och prat utan antydan till att avsluta.

 

Jag ser detta tydligt då de är nära. Barnet på cykel åker flera meter framför mamman. Hon stannar vid rödljuset, mamman kommer i kapp och tillsammans tar de sig över eller ja barnet cyklar före. Stannar vid nästa rödljus och allt upprepar sig.

Barnet är duktigt och gör som man ska i trafiken. Det är bara det att INTE EN ENDA GÅNG tittar mamman på sitt cyklande barn. Hon säger inget, hon har bara blicken i det blå och är inne i telefinsamtalet som fortgår.

 

Man kan ju undra hur jag ens noterar sånt här. Men det är bara sån jag är. Jag ser, betraktar och noterar detaljer. Jag blir uppriktigt ledsen här med eftersom mamman tydligen anser att hennes samtal är så mycket viktigare än att var där med sin cyklande dotter. Mitt inne i en trafikerad stad där en liten en lätt kan glömma att bromsa eller ramla av sin cykel. 

Eller så kanske flickan kunde tycka att det vore roligt att prata med sin mamma om allt vad de såg på vägen.

 

Så sluta vara så upptagna och stressade hela tiden, välj att vara på platsen där dina fötter står och se miraklen runt omkring dig. Det är min uppmaning till alla idag.

 

Jag ska om ett par timmar bege mig till Magnus jobba och hämta honom. Jag har ett besök på Sophiahemmet och behöver ha sällskap.

Äntligen börjar jag återhämta mig efter infusionen av gammaglobulin som jag fick i måndags och som fullständigt däckade mig i flera dagar.

Det är många år sen jag hade en sån här reaktion på behandlingen. Jag har knappt orkat gå och har haft fruktansvärd värk i kroppen.

Att göra annat än att ligga i soffan och se tv har inte funnits på kartan.

 

Jag ser glatt fram emot att man lovat fint väder i helgen. Det innebär att tillsammans med min ökade styrka i kroppen så kan jag förhoppningsvis, om det inte blir för varmt, vara ute lite och uppleva naturen.

 

Våren har liksom gått mig förbi i år. Att uppleva den på insidan av ett fönster är inte riktigt samma sak som att vara mitt i den och känna dofter och ljumma briser och värme på kinden.

 

Så jag hoppas allt jag kan  :-)