i huvudet på en finnpajsar jänta

Vid sjutiden i morse tittade jag på telefonen. Såg att min syster som bor i Amerika hade länkat till ett avsnitt ur programserien När Livet Vänder, som går på svt och i svt play http://www.svtplay.se/video/1969506/avsnitt-6

 

Syrran uppskattar enormt mycket att kunna se svensk teve i sitt nya hemland och kollar på play så mycket hon kan. 

Eftersom även jag gillar denna serie så kopplade jag in datorn på teven och sjönk ner i soffan halv åtta. Jag blir alltid djupt berörd av de människor som delar sina livsberättelser med oss andra. Ofta kan jag identifiera mig i det de berättar, tankar, känslor och hur de numera förhåller sig till livet. Och det utan att jag själv varit med om samma sak. Men tack vare eller på grund av att jag själv genomlevt eller kanske överlevt svåra saker så kan jag känna igen mig.

 

Men i det avsnitt som jag tittade på idag kan jag inte identifiera mig. För det vad denna kvinna Annahita Parsan, berättar, är så långt ifrån vad jag kan föreställa mig att en människa kan och ska behöva gå igenom.

Och ändå så sitter hon där framför kameran och berättar, ger oss en inblick i en stor del av hennes smärta men också i den enorma kraft hon bär inom sig.

Och jag förstår att hon är oerhört viktig för alla de invandrande kvinnorna, många muslimer, som kommer till oss och istället för det skydd och det goda landet som de utlovats eller önskat. Så fortsätter förtryck, misshandel, hedersrelaterade handlingar och framför allt flykten som aldrig tar slut.

 

Ännu en länk om Annahita och hennes arbete idag, http://www.dagen.se/nyheter/annahita-parsan-skorden-ar-bra-men-arbetarna-ar-for-fa/

 

Jag rekommenderar er alla varmt att titta på avsnittet och läsa om henne. 

 

Det går inte fort att skriva idag. Vad är det man säger? Är huvudet dumt, får kroppen lida.

 

Det där berömda bakslaget har kommit och piskar på duktigt. Och det är inte lite spank vi talar om här utan ordenligt med pisk. Tredje dagen som jag betalar av för att jag var nere på kolonilotten och sittandes drog lite ogräs.

Veckor av ignorans ger massor av ogräs och då när jag ändå satt där i myllan så drog jag. Och det kostade.

 

Hemma sjönk jag ner i soffan och somnade och sen var det kört. Dagarna sen i tisdags har jag stapplat fram, vridit mig i smärtor, raglat, fumlat, sluddrat och naturligtvis förbannat min dumhet.

 

Ja för visst är det dumt att göra det man blir sjuk av. Men å andra sidan så gör allt mig mer eller mindre sjuk och skulle jag undvika allt så skulle jag ensam bo i den där lilla stugan i skuggiga skogen och aldrig träffa en enda människa, sluta sköta min hygien, få lagad mat levererad utanför dörren som jag öppnar när budet gått. 

 

Jag kan inte riktigt se att det är ett alternativt liv för min del. Jag har behov som jag faktiskt har svårt att göra mig av med. De behoven omfattar min familj, mina barn, man och vänner. De uttrycker sig i att jag får uppleva saker som får mig att skratta och gråta. Att jag får handla och laga min egen mat ibland. Att jag själv kan sköta min hygien och känna mig fin. Jag har behov av att skapa, av att lära mig nya saker och få utmaningar. Jag har behov av att använda mitt intellekt. 

 

Och jag gör allt detta även fast jag vet att det gör mig sjukare, tröttare och dränerar mig. Även fast jag vet att det ger värk och slår ut kroppen. Så huvudet är kanske dumt men jag lever hellre med ett dumt huvud än inte lever alls.

 

Jag hanterar oftast bakslagen med ro. Vet vad jag gett mig in i och vet att det kostar så de kommer sällan oannonserade. Men det som nu pågått i flera dagar känns mer, det svider mer än vanligt eftersom timme efter timme bara går och jag bara ligger ner med pauser för att ta något ur kylen som mättar för stunden, för att tvinga upp kroppen till toaletten och för att då och då öppna fönstret till omvärlden. Till er bakom min datorskärm.

 

För jo, så illa är det. Det är rätt ensamt att ligga på rygg medan alla andra fixar, donar, lever och är aktiva.

Och det jag i nuläget kan göra är att glutta i fönstret genom min dator och se vad ni alla gör. Läsa statusar på facebook, skiva nån kommentar och plötsligt skriver någon tillbaka.....wooohoooo jag är inte ensam, jag syns, någon ser mig.....

 

Antagligen patetiskt men suger åt mig som en svamp, jag syns för att någon kommenterar en status. För ingen ser mig ju här där jag ligger i soffan eller sängen och hör klockan ticka och ser minuterna gå. Det skingrar känslan av ensamhet och ynklighet när kroppen skriker av smärta och jag vill gråta men vet att jag inte kan för gråten tröttar ut mig mer. 

 

Igår och idag men förhoppningsvis inte i morgon så är ensamheten en black om foten. I morgon hoppas jag att jag orkar öppna dörren och inte bara mitt datorfönster. Kanke att jag i morgon orkar stiga ut på balkongen och sitta liten stund och andas vårluft. 

 

Kanske, jag hoppas.......

 

Önskar er alla en fin dag, ta vara på den <3