i huvudet på en finnpajsar jänta

Igår var det ju så att jag kände mig aningens nedslagen över att jag behövde ställa in ett viktigt möte pga att det så snabbt sker förändringar  i min sjukdom.

Jag måste ALLTID räkna kallt med att det jag bokar, inte blir av och som jag skrev så om jag har verkliga måsten, så blir det sakerna som jag vill och som skänker glädje, som får stå åt sidan.

 

Därför så vill det sig inte bättre än att jag blir ordentligt ledsen då och då, även fast jag vid det här laget är van.

 

Nå i alla fall, min gråt tystnade och jag kände mig stärkt och betydelsefull då jag fick så fint fick höra att jag var värd att vänta på, att jag är fantastisk och ändå har en gnista. Det känns fint att någon säger det när man själv tappar modet.

 

På eftermiddagen ringde det plötsligt på dörren och längst ner i trappan stod min granne. Hon sa bara att hon inte skulle komma in eftersom hon är sjuk och att hon bara ville lämna fikabröd till mig.

Och där vid mina fötter låg det två rosa munkar i en påse. Underbara Paula som omtänksamt tänkte på mig och som var ytterligare ett "bevis" på att jag inte behövde känna mig så eländig som jag själv trodde.

 

Tacksamt kände jag ödmjukhet inför att ha så fina vänner och tacksamhet inför mig själv för att jag har vett nog att uppskatta det.

 

Framåt kvällningen kom posten och ett kuvert från Järfälla kommun låg bland räkningarna. Öppnade det utan att andas och var säker på dåliga nyheter.

Jag har ju ansökt om parkeringstillstånd på handikappade och har inte hört något alls ifrån dem. Antog därför att avslaget nu låg i min hand.

 

Men oron byttes snabbt till glädje då det endast stod att nu fanns mitt parkeringstillstånd att hämta i kommunens reception. Och så var det inget mer att orda om det.

 

Jag är S Å lycklig. Ren och skär glädje och lättnad. Detta kommer nämligen innebära att jag så betydligt lättare kommer att kunna röra mig ut från mitt hem. Att åka med kommunala färdmedel kostar mig så otroligt mycket och är oftast orsaken till att jag väljer att inte åka iväg hemifrån om jag inte kan ta bilen och vet att parkering finns tillgänglig och inte kostar skjortan.

 

Ett p-tillstånd innebär att jag i många kommuner inte ens behöver betala för att parkera. Det är inte en förmån utan en möjlighet som ges för att samhället ska vara tillgängligt för alla, står det i bestämmelserna.

Och tillståndet innebär att vår huvudstad och olika evenemang plötsligt blir tillgängliga på ett helt annat sätt då möjligheten att ta bilen plötsligt är gynnsam och inte krånglig.

 

Jag är upp över öronen så superglad över detta "hjälpmedel" som gör livet lättare och trevligare för mig finns då så mycket annat är problematiskt och begränsande. 

Den där berömda ruggsäcken med tunga bördan är en sten lättare i och med detta.

 

Frihet på ett litet papper. Jag är så lycklig att jag gråter. Och när jag tänker efter så är detta så stort och på något vis ett konkret bevis på att samhället hjälper den som behöver. 

Jag är tacksam för att det kommer mig tillhanda.

 

Jag sitter för övrigt just nu och står ut med ett fasligt oväsen. Jo av fri vilja eftersom det kommer något gott av det. Doften av nyklippt gräs, är det goda jag talar om. En man åker runt på sin klippare och emellanåt hör jag inte mina egna tankar. men som sagt jag står ut den här korta stunden eftersom doften som når mig på balkongen ger mig så fina minnen och så härliga känslor.

 

Känslan av sommar såklart, Sommarlov och förväntan. Mina minnen går långt tillbaka i tiden till barndom då gräset klipptes. Minnen både från Finland och vårt landställe i Småland. Frihet och lata dagar som var fyllda med enbart roligheter. 

När jag tänker på Finland så tänker jag på mummi och ukki såklart. Och faktum är att i morse när jag åt min musli så blev minnet av mummi alldeles särskilt tydligt.

Ett linfrö hade fastnat mellan två tänder i min mun. Och som de flesta fel så gelear som linfrön i kontakt med vätska. Det bildas en liten geledroppe omkring dem.

 

Jag kände det lilla geleiga linfröet som hade blivit kvar och påmindes direkt om min lilla mormor. 

Hon åt linfrö varje dag. Och då på sjuttiotalet så var de redan sjukpensionärer och hade det dåligt ställt. Mormor köpte väl sekunda linfrö eller nåt som var billigt för hon rensade dessa frön varje dag.

 

Varje morgon satt hon med ett vitt pappersark framför sig, hällde ut linfrön på det och så började hon rensa. Tog bort skräp, muslort, fröskal och annat. Ett tidsödande arbete som var en del av hennes liv och sysslor.

Sen hällde hon linfröna i en emaljerad mugg och så på med sin hemgjorda saft. Det svällde ju snart och blev en geleig massa och så tömde hon muggen med en sked.

Varje dag i hela hennes vuxna liv. 

 

När jag tänker på mina morföräldrar så tycker jag att de är ena anmärkningsvärda människor. Men egentligen så är de nog inte särskilt mycket mer anmärkningsvärda än andra människor i sin generation. De som verkligen slet och kämpade för brödfödan och som utförde det vad de måste för att överleva.

 

Det var först i början på nittiotalet som de skaffade sig en toalett och dusch inne. Och det pga att de var så pass gamla att de inte orkade gå ut på dasset eller elda i bastun så var deras "badrum".

Och då det alltså då som det rinnande vattnet, både varmt och kallt kom in i huset. 

 

Matiköpen sköttes av mormor som på sin cykel lastade maten i två "pippi långstrumpkoffertar" och hängde dem på styret. Och naturligtvis cyklade hon omkull många gånger och bröt sig både här och där.

Och telefonsamtal skötte de ju genom att grannen kom springande och berättade att det var Sverigesamtal på ingång. Jag har så många gånger sett mummi släppa allt hon hade för händerna och hasta längs vägen till grannhuset för att tala i telefonen. 

 

Jag beundrar den här generationens människor i Finland. Som byggde upp sitt land igen efter kriget. Och som lärde sig vad nödår verkligen betyder.

Jag beundrar den här generationens människor i Sverige som byggde upp folkhemmet och som slet i sitt anletes svett för kommande generationer, för att de skulle ha det bättre än dem.

 

Och jag kan ibland undra vad är det VI sliter för idag? Vad finns kvar att slita för annat än att försöka återställa det som förstörts, försöka rädda det som söndrats och skadats?

Vi har det så nedrans bra. Både materiellt, frihetsmässigt, demokratiskt, solidariskt och utbildnings -samt arbetsmässigt.

Vi har semestrar och lediga kvällar och helger. Vi har välfärd och omsorg. Och ändå så kan vi inte låta det vara så bra.

Ändå så ska mycket ha mer och skandalerna avlöser varandra.

Jakten efter status, pengar, prylar gör människor sjuka. Mentalt sjuka så att de går in i väggen och får utmattningssyndrom.

Det är inte fysiskt hårt arbete i sig eller att skörden regnade bort eller att potatisen åts upp av skadedjur som får människor att bryta samman och gå in i väggen.

 

Stress och press som många gånger är egenhänigt och frivilligt skapat gör människor sjuka idag. Vi har det så bra och vi kan själva välja våra liv och hur vi vill leva dem och ändå så ekar klagosången hög i våra sociala medier.

 

Hur ska vi bli nöjda och tillfreds? Är det ens möjligt för många människor att tänka den tanken att vara nöjd och tacksam för allt vad man har?

 

Jag undrar hur det kan vara så svårt för människor att stanna upp. Varför det måste till en kris i form av sjukdom, olycka eller förlust för att man ska få den där käftsmällen som känns och som öppnar ens ögon så att man förstår att där händgde verkligen livet på ett hårstrå.

Jag kanske inte får fler chanser att vara här. Jag klarade mig nätt och jämt och shit, jag har inte fattat tidigare vad som är viktigt här i livet.

 

Jag håller på och läser Kristian Gidlunds första bok. Det går inte fort eftersom jag dels behöver tid att läsa, ta in, förstå och smälta. Men även för att det är en tung och känslosam bok att läsa. Han gör sin resa och han berättar naket hur djävulsk den är. Och vi vet ju alla att han dog. Han är inte en av dem som klarade sig utan han dog faktiskt. Han har berört så många människor genom sin berättelse och alla är eniga att en så fin människa skulle inte behövt gå.

 

Men jag säger att mänskligheten behöver såna som Kristian. Med det inte sagt att jag är likgiltig inför hans öde. Vi behöver såna som har förmågan att uttrycka sig och föra ett viktigt budskap framåt. Som kan "skrämma skiten" ur folk så att de fattar att livet är på allvar och här och nu.

Alla som tagit hans berättelse till sig och då och då tänker på honom, alla de har med all säkerhet förändrat sina liv. Och om inte, så är det hög tid nu.

De människorna kommer med all säkerhet inte behöva en egen kris som får dem att stanna upp.

Kristian får fortfarande efter sin död, människor att lyssna, förstå och vilja göra nya val i livet.

 

Såna som Kristian är vår tids Jesus. Ja det är stort och troligtvis finns det fler än en som tycker att jag yrar och tar stora ord i min mun.

 

Men om man betänker att Jesus, som vi alla känner honom, var en helt vanlig man eller kvinna. En hen som gick i kärlekens spår och ville att mänskligheten skulle tänka om.

De skulle sluta kriga och leva i hat. De skulle istället älska varandra i fred. De skulle tro på en Gud, som enligt min egen tro, finns inom oss alla och envar. Kraften och energin som kan utföra mirakel och under. Som vägleder och hjälper och som ger svar. Kalla den för Gud eller din egen urkraft eller magkänsla. Din innersta kärna som hela du utgår ifrån

 

Man talar om ondska i dagens samhälle men jag tror att det är en underdrift när man vet hur det var förr. Hur mycket mord, kriminalitet, orättvisa rättegångar och tortyr människor utsattes för, fängslanden på felaktiga grunder. Så har vi det väldigt bra idag, även på den fronten.

 

Jesus spred sitt ord precis som så många stora män och kvinnor har gjort. Mer eller mindre kända och ofta i anonymitet. Goda människor som stridit för folket och som mördats pga det. Precis som den Jesus vi känner till.

 

Alla de människorna är enligt mitt sätt att se, Jesus. Så även vår Kristian från Borlänge. 

 

Man behöver inte vara kristet troende eller bekänna sig till någon annan religion för att tro på kärlek och godhet och på människans förmåga att göra bra val som främjar mänskligheten istället för tar död på den.

 

Det räcker med att stanna upp och själv välja en ny väg att gå och bestämma sig för att man inte behöver förlora något för att få ett rikare och mer kärleksfullt, mindre stressigt liv.

 

Nu måste jag dock stressa till lite och bädda sängen eftersom det snart ringer på dörren och en kvinna från bostadsanpassningen kommer hit.

Jag har ansökt om att få ett handtag vid badkaret. Skulle vara toppen då balansen ofta är kass och jag kan lättare ta mig upp ur badet när jag har nåt att hålla i.

Jag har ju även en portabel airconditionmaskin i sovrummet. Och för att allt ska fungera så smidigt som möjligt behöver jag ett ventilationshål i sovrumsväggen där varmluften ska gå ut.

 

På återseende....So long!