i huvudet på en finnpajsar jänta

För att hämta lite energi efter den lite jobbiga starten idag så satte jag mig på balkongen. Trots de sjutton graderna så frös jag och manteln som jag hade på mig hjälpte föga.

Så det var bara att klä på sig lite mer.....dubbla mysbyxor, raggsockar, fårskinnstofflor, fleece ovanpå tröjan, filt under ändalykten och en filt över hela kroppen.

 

Och jo det var sjutton plus alltså....och visst jag kunde ha valt att gå in men eftersom det är en sån här dag som sommaren är tillgänglig för mig och jag kan njuta av den genom att sitta på balkongen så måste och vill jag ta tillfället.

Nu sjunger fåglarna, nu doftar häggen och grönskan går rätt in i mina ögon och rotar sig långt inuti mig och ger den där sköna känslan av lycka som bara försommarskir grönska kan.

 

Doften av hägg påminner mig om fredagen den 23 maj för sexton år sen. Dagen då jag miste min lillebror Johan i självmord.

Även om det gått många år så är den här tiden på året alltid känslosam och jag behöver tid att sitta ner och vara stilla. Jag reflekterar över livet och hur allting blev och med tanke på att doftminnet är så starkt så får häggens doft mig att vara just där och just då för sextor år sen och minnen och känslor blir så starka och intensiva. 

Jag mister honom på nytt varje år.

 

Den här morgonen var barnen på skolgården ovanligt tysta och jag slås återigen över skillnaden i flickors och pojkars lek. När flickorna gungar så skriker de hela tiden. De skriker för övrigt i princip hela tiden då de leker på skolgården. Pojkar har mest ljudeffekter för sig.

När jag tittade bortåt såg jag tre pojkar gunga. De var knäpptysta och det enda som hördes var gungornas knarrande. Inte ett ljud, inte ens prat med varandra. 

Och det kom sig att jag undrade över vad de tänkte på. De här tre killarna som gungade i tystnad.

 

Jag älskade att gunga när jag var liten flicka och jag sjöng alltid. och var vi många som gungade så gav vi ifrån oss en hel symfoni. 

och jag tänkte även på vad det egentligen är så roligt med att gunga. Svinga sig fram och tillbaka. Är det något som sitter i ryggmärgen, att vi gungats fram i moderlivet och därför uppskattar det?

Är det för att det påminner om vaggandet som vi söker oss till gungor?

 

Och när slutar vi egentligen att vilja gunga. Numera vet jag för min egen del varför jag inte gungar och det är ju för att jag kräks.

Jag kräks av all rörelse...typ...

 

Jag fann mig själv söka bakåt bland minnena till då när mina egna barn var små. I trädgården hade vi en gungställningn med förskräckligt knarrande gungor och dessa gungor var ju inte stilla många minuter om dagen.

Ständigt ekade knarret och barnens lek över och runt den lilla vändplan vi bodde invid.

Men aldrig att jag ens reflekterade över att det var störande för min del. Att jag blev trött av ljudet. Men så var jag ju inte sjuk i huvudet heller.

 

Jag har senaste tiden, sen nåt år tillbaka tänkt mycket på barnen när de var små och jag drömmer ofta om dem i olika situationer. Och när jag vaknar så är det alltid med en stark känsla av saknad efter dem. Och lika stark känsla av att vilja vrida tiden tillbaka, uppleva igen, göra om och i vissa fall göra rätt.

 

Men det återkommer jag till en annan dag.....

 

På teve häromdagen visades en repris av Malou. Man talade om curlingföräldrar och vilka konsekvenser det kan få. Jag anser att det är skillnad mellan att curla och curla.

Jag kan definitivt skriva under på att jag har curlat mina barn. 

 

I den mån att jag har låtit dem vara barn och inte behöva uppleva det jag själv upplevde från alldeles för unga år.

Jag har varit tillgänglig och jag har "räddat" dem många gånger för att de inte ska drabbas genom att tex vara den enda som inte har matsäck på skolans friluftsdag. Jag har påmint så de inte missat viktiga saker de ska göra. Jag har hellre kört och hämtat än sagt åt dem att själva ta sig från punkt a till punkt b.

 

Jag har gjort livet väldigt lätt för dem och det pga att jag själv inte hade det så lätt och definitivt inte någon som fanns där och curlade mig. Men anser ändå att det finns värre brott man kan begå mot sina barn.

 

Samtidigt så har jag och barnen alltid talat med varandra. Jag har aldrig curlat i att de sluppit ta ansvar för sina handlingar. De har ofta fått nej och jag har aldrig varit rädd för konflikter eller att säga nej. Vi har alltid talat om rätt och fel, hur man beter sig mot vänner och att vara ärlig är det enda som gäller.

De har alltid vetat att det jag säger är djupt förankrat och att jag alltid finns här för dem.

 

Och då har jag med gott samvete gett dem frukost på sängen, Packat ryggsäckar när det behövts. Haft koll på idrottsdagar och städat upp i deras rum.

Så ja, jag är en stolt curlingmamma med två barn som minns sin barndom med glädje, men som idag inte sitter och gapar och väntar på att de stekta sparvarna ska flyga rätt in i munnen på dem.

 

Nu medan jag sitter här på balkongen så kommer regnet. Det smattrar mot plåttaket och låter härligt somrigt. Jag har det varmt under filten och kan inte säga annat än att jag är lyckligt lottad i livet.

Jag känner trots min trötthet idag, en djup tillfredsställelse och tacksamhet.

 

Häromkvällen så såg jag en film. Pappan i filmen hade svikit genom otrohet, vilket dottern fick reda på och hon ställde sin mor till svars för hur hon kunnat välja att stanna kvar och blunda för att hennes make hade bedragit henne.

Mamman var till en början mycket besvärad av anklagelserna som dottern gav och svarade till sist på frågan varför hon inte gick, med dessa ord...

 

"Jag valde att stanna kvar för alla de saker han hade gjort rätt. Istället för att gå för den enda saken han gjorde fel. Jag valde att förlåta"

 

Det fick mig att börja fundera över det här med svek i relationer. Inte enbart otrohet för sällan finns det några förmildrande omständigheter för det och jag tycker verkligen inte att det är ok. Men jag tänker på andra svek och fel man anser att ens partner eller för den delen ens vänner kan göra. 

Vi har ju alla massor av olika relationer i olika konstellationer. Och vi blir svikna och känner att människor handlar fel.

 

Och det är där den här kvinnans ord fastnar hos mig. Jag anser att det hon säger är så klokt och insiktsfullt att alla borde fundera på allt det som människor gör rätt och som är orsaken till att vi väljer att ha relationen. Istället för att så snart ett fel begås, kasta sig ur den och känna sig kränkt och sviken.

 

Man kan tjäna på att förlåta och gå vidare. Man kan tjäna på att välja att se det goda och förstå att människor begår misstag och förtjänar en andra chans...kanske t.o.m många fler chanser.

För tänk om man själv blev ratad så snart man begick ett misstag, medvetet eller omedvetet.

 

Som bekant är jag relativt aktiv på facebook. Och allt som oftast så ser jag statusar och poster som sprids med ord om Sanna vänner, Riktiga vänner.

Man skiljer på vänner och vänner och talar ofta om svek och att man bedragit sig som litat på någon.

 

Och ja det är vuxna människor jag talar om här. Jag tycker ofta att såna här inlägg liknar kommentarer som utbyttes i småskolan. Då man var bästis och bundis och bevarandet av hemligheter och hedersord var viktigast.

Man pratade bakom ryggen på varandra och valde ut vilka som var riktiga vänner.

 

Jag kan inte låta bli att fundera över varför man har människor i sin närhet som man plötsligt känner sviker så till den grad att man uttalar sig om att personen inte är en riktig vän. Uppenbarligen så har man lite koll eller så är man kvar på småskolestadiet....är min tanke.

 

Om det skulle komma till min kännedom att någon talat illa om mig bakom min rygg eller att någon gör något som sårar mig så skulle jag tala med vederbörande och fråga hur det kommer sig. Jag skulle faktiskt inte skriva om det på facebook och tala i termer sanna vänner och att man begått ett misstag som trodde sig kunna lita på hen.

 

Jag anser inte att jag kan ha några som helst krav på andra människor, inte ens mina närmsta vänner. naturligtvis skulle jag bli ledsen om tex min älsta vän talade illa om mig men det skulle få mig att undra vad som hänt och jag skulle i så fall fråga om jag gjort något. Om det finns något outrett mellan oss. 

 

Så jag menar att förlåta misstag och inte döma så hårt borde allt oftare vara ett alternativ man väljer istället för att lämna en relation och kanske dessutom posta det på facebook. 

 

Och för att förtydliga...jo jag vet att det finns människor som hamnar i utsatthet i sina relationer med partners som bryter ner och tex misshandlar. Och det finns de som i åratal blir bedragna men det är inte dem jag talar om här. Jag vet att allt inte går att förlåta för att sen bara gå vidare. 

 

Men det mesta går att förlåta även om man inte säger det till personen det gäller. Man kanske få ge det till sig själv och försonas med vad som inträffat för att själv kunna gå vidare utan att ständigt bära ett agg med sig som hindrar en från att fortsättningsvis leva ett fridfullt och lyckligt liv.

 

Nu hör jag inte ens tangenterna när jag skriver. Det spöregnar och smattret mot plåttaket är öronbedövande. 

Jag ska sätta i öronpropparna och ta mig en till kopp te och fylla på med lite mat. Men jag lämnar inte balkongen. Ska rulla ut min madrass med så jag kan lägga mig och ha det gott.