i huvudet på en finnpajsar jänta

Nä om man skulle satsa på att måla om en vägg i morgon. Eller varför inte måla mitt bruna skåp som jag fick gratis och som jag skulle måla innan jag tog upp det i sovrummet och fyllde det med saker. Men som nu står skadat, omålat, fult och fullt med saker.

 

Jag har en målarklåda inom mig som jag behöver låta få komma fram. Jag behöver hålla i en pensel igen och se förvandlingen som sker framför mina ögon.

Jag ska göra ett ärligt försök att åtminstone påbörja ett av projekten. Jag har dessutom ett antal gåvor och presenter att sätta händerna i och skapa fram. 

 

Tiden har återigen varit knapp den senaste tiden. Inte för att jag har färre timmar än någon annan men så många faktorer måste liksom smmanfalla och skapa bra förutsättningar.

Och det har det banne mig inte gjort när både värmen, trötthet och värk varit det som tagit ork och energi från mig.

 

Nu har vi dock inte så varmt längre och det älskar jag. Naturligtvis trist eftersom även kvällarna blir kyliga och det inte blir någon balkongsittning alls för min del. Men å andra sidan kan jag som fantomen på dagtid röra mig som en vanlig man (kvinna) på stadens gator. 

Eller gator och gator....det orkar jag ju knappt...jag rör mig mest i stadens utkanter, i periferin ute i klorofyllen.

 

Och det är banne mig det mest underbara jag kan göra när sommaren nu åter blev sval.

 

Jag har haft många dagar av inaktivitet. Dessvärre har ju inte skallen varit lika inaktiv. Huvudet är fyllt av saker jag vill skriva, saker som jag funderar över och som jag anser att jag av nån anledning behöver sätta ord på.

 

Stödstrumpor...det är ett underbart påhitt det. Jag tog steget och köpte några par eftersom det inte undgått mig att höra hur bra de ska vara. Och eftersom jag då har en kroppshalva som gärna samlar på sig lite extra vätska och har gjort sen jag blev sjuk så ska jag ge stödisarna en chans.

Och kan man tänka sig vilken skön känsla de ger och benen känns inte alls lika tunga och osmidiga.

Ska bli intressant att se hur fötterna ser ut och känns till kvällen.

 

Så här sitter jag med mina fina svart-och vitrandiga knälånga stödstrumpor som kommer se ursnygga ut när jag hoppar hage i kort kjol....nä glöm det där sista med kjolen och hoppandet. Det kommer inte att ske,men drömma kan man ju. Och nog minns jag och drömmer mig tillbaka till somrarnas hoppande i blommiga sommarklänningar och vita knästrumpor.

 

http://www.youtube.com/watch?v=ykpbKOnN93w

 

Bakom denna länk döljer sig en instrumental melodi som jag hörde i en gammal rysare efter en Stephen King bok. Jag fastnade för låten och efter lite möda så fann jag den. A summer place, heter den och är ljuvlig och det finns naturligtvis en text också

 

http://www.youtube.com/watch?v=9SeDGvfR0HU

 

Alla har vi väl en plats dit vi återvänder. Där sommaren är som bäst, lyckligast och som längst. En plats som skänker trygghet och glädje. En plats som rymmer människor man tycker om.

Jag har många såna platser och de blivit fler genom åren. Jag har särskilda minnen förknippade till de platserna och när jag behöver stanna upp och vända mig inåt. När jag behöver känna frid och harmoni och hitta tillbaka till min lugna andhämtning, ja då återvänder jag till mina sommarplatser och resultatet behöver inte vänta på sig.

 

Människorna som finns på de där platserna, finns kvar och välkomnar mig. Tillsammans upplever vi allt igen och jag kan sen återvända till nuet. Lite mer avslappnad och tacksam över alla mina minnen som så fint hjälper mig idag.

 

Alla människor har benägenheten att tänka tillbaka men det är hur vi tänker tillbaka och återvänder, som avgör hur vi mår.

Det som har varit det har varit och kan inte bli varken mer eller mindre.

Det kan inte ändras. Det enda som kan ändras är mitt eget förhållningssätt och hur minnen och platser påverkar mig.

 

Jag har de flesta minnena från tiden innan jag blev sjuk och visst skulle jag kunna återvända till vart och ett med sorg och ledsamhet. Känna vrede över att det togs ifrån mig. Men jag har ju minnena kvar och de kan fortfarande glädja mig istället för att göra mig ledsen över att det numera är annorlunda.

 

Bara idag kan jag göra något åt och välja förhållningssätt inför morgondagen. Jag vill inte sitta i morgon och tänka tillbaka på idag och känna missnöje, sorg eller bitterhet. För då är ju dagen idag ingenting värd.

 

Jag vill kunna tänka tillbaka på alla dagar i mitt liv och veta att jag gjorde vad jag kunde och jag var glad för just den dagen.

 

Naturligtvis så är det inte alltid så och visst förspills många dagar av ens liv som man bara låter passera för att man befinner sig någon annanstan i tanken. Man hastar på och man tittar tillbaka, återvänder till platser och är ledsen över att det är förbi.

 

Men så har man valet att inte välja att stanna kvar där. Skrev jag det att många lever livet sittandes som i en eka. De färdas framåt men med ryggen före och blickar enbart bakåt.

Smidigt sätt att ta sig fram på sjön men knappast i livet.

 

Nu ska jag själv göra ett val ang min fortsatta dag och det är att vila för ikväll ska jag träffa en väninna och det kommer bli både roligt och uttröttande. Så preppa med vila är vad jag behöver göra.

 

Ha en fin dag alla ni som lever idag....för det gör ni väl!?