i huvudet på en finnpajsar jänta

 

Idag känns det verkligen som om jag har brutna vingar. Det jag i natt trodde skulle försvinna bara jag fick sova en natt, det har inte försvunnit.

Jag har i och för sig inte sovit en natt heller. Snarare en halv natt - fyra timmar.

 

Uppe länge och grinade. Somnade till slut och vaknade med ett ryck fyra timmar senare. Drömde den värsta mardrömmen jag någonsin drömt i mitt liv. Och då har jag drömt många mardrömmar. Denna dröm var så hemsk och drabbade min familj så hårt och känslan jag hade då jag vaknade, var panik och gruvlig ångest. Jag mådde så illa av skräck och var disorienterad. Kunde inte urskilja ifall det jag drömt hade hänt på riktigt och var till slut tvungen att ringa Magnus och fråga honom om allt var ok och som vanligt liksom.

 

Nu handlade inte drömmen alls om honom eller det som händer mig just nu, men jag tänkte att om han är som vanligt då kan det inte ha hänt. Och det allra allra värsta är att det jag drömde om i natt som hände mig och mina barn, det har jag hört en ung tjej berätta för mig, för det hände henne själv. Antagligen därför som jag var så säker på att samma sak hände mig och min familj. 

 

Det är sällan som jag behöver tala högt till mig själv att drömmen jag vaknar i, inte är sann. Imorse fick jag göra det och trots att jag försökte somna om så gick det inte så jag gick upp. Knappast utsövd efter fyra timmar och aptrött intill döden. Illamåendet sitter i, det brukar det göra när jag inte mår så bra. Det är tomheten, hålet i magen som orsakar det.

 

Jag vet att jag i det här läget behöver fokusera på nåt. Ha nåt för händerna och tänka positivt. Jag vet att jag i detta läge ska säga till mig själv att ingenting har förändrats. Allt är som vanligt, jag behöver bara lite mer och andra mediciner eftersom jag blev lite sjukare. Jag vet att ingenting blir bättre av att jag känner så här och låter tomheten och tårarna ta plats.

 

Men just nu orkar jag inte vara stark och positiv. Jag orkar inte vara den som inte berörs av detta nya som hänt mig. Orkar inte ens vara jag just nu. 

 

Det som jag valt att bära med mig och som bär mig igenom livet och svårigheterna jag måste deala med när det gäller min sjukdom, det som är min positiva livssyn. Det har fått sig en ordentlig törn för tillfället. 

 

Allt det jag känner är så välbekant eftersom jag har varit här så många gånger tidigare. Därför vet jag också att jag inte kommer stanna här utan kommer resa mig igen. Jag vet det eftersom jag vet att jag kommer att välja att resa mig. Jag vet att valet kommer vara enkelt eftersom det jag befinner mig i nu och det jag känner, inte är något tillstånd jag vill vara i. Så därför kommer mitt val att vara enkelt. Jag behöver bara samla lite krafter först. Älta och smälta, ta in och förstå. När jag förstår kan jag hantera saker bättre. Därför måste det få sjunka in och jag får stå ut med att jag varken orkar eller vill vara jag just nu.

 

Jag känner ingen rädsla och ingen panik. Bara en outgrundlig sorg och så den där tomheten. Men jag stannar här en liten stund innan jag letar reda på den där kvasten och fortsätter flyga och så får jag hoppas att mina vingar växer ut igen.

 

Gör er själva en bra dag, idag är bästa tillfället till att göra det och säg till någon att ni älskar dem.