i huvudet på en finnpajsar jänta

Årets tankar...

 

Starten på 2014 innebar att en person som jag älskar och har levt med i tjugo år, lämnade mig och flyttade till Borlänge i Dalarna. Min underbara flicka Kajsa, tog det stora klivet och köpte och skapade sig sitt första egna hem. 

Hon lämnade Stockholm för att arbeta och bo på en plats som hon inte kände till och i princip aldrig varit på. Hon hade inga vänner där. Allt som fanns var en pojkvän på en timmes resväg från Borlänge. Och det är inte illa såklart  :-) 

 

Men hon hade ett arbete och hon hade ett hem och hennes vuxenliv startade på allvar då i Januari. Det är med blandade känslor som man ser sina barn lämna hemmet. För det är just det man gör....Ser på, även om man är praktiskt delaktig på olika sätt. Hur svårt det än har varit för mig att deala med att min dotter inte längre ser mitt hem som sitt hem. Eller att komma över den jobbiga känslan av att hon inte finns här, närhelst j a g behöver, så är jag så enormt tacksam över att hon har kommit dit där hon är idag.

 

Min fina flicka har ett arbete som hon älskar. Hon trivs i sitt hem som hon inreder. Hon är älskad av sin pojkvän och av sin katt. Hon har ett extraarbete som instruktör på sin mest älskade hobby, Poledance. Och hon dansar av hjärtats lust. Det är en fröjd som inte går att beskriva att höra hennes lyckliga röst tala om hur bra hon mår och hur tillfreds hon är i livet. 

Jag är tacksam över att få uppleva detta.

 

Sommaren kom och det med besked. En värmebölja utan dess like. Och med sommaren kom också min älskade syster med hela sin familj hem från Amerika på en tre veckor lång semester.

Tre härliga kärleksfulla veckor då jag fick vara moster på nära håll och inte bara via skype. Vi umgicks och upplevde saker som har gett oss allihop fina minnen att spara i våra minnesbanker.

 

Tack vara den fantastiska sommaren så kunde vi både bada mycket, äta ute och ha picknick, grilla och kalasa utomhus. Det var svårt att skiljas åt när deras flight skulle ta dem hem till vardagen och vi skulle återvända till vår. 

Det blir svårare för vart år som går. Och varje gång vi säger hej då så finns den där känslan inom mig att det kanske är för sista gången. 

Jag går inte omkring och tänker på döden men när avståndet är långt och tillfällena då vi kan ses är få, då vet man inte om det är en sista omfamning. 

 

Sommarvärmen var ovanligt svår i år men värmen i hjärtat uppväger det på långa väger. Så lycklig över dessa tre veckor.

 

Hösten kom och det kändes tomt till en början. Den intensiva sommaren hade tagit ut sin rätt och jag var trött. Behövde mycket vila och jag var rätt dålig faktiskt. Jag saknade min syster och barnen. Jag var orkeslös även om jag var vid gott mod.

 

Men det var bara att kavla upp ärmarna och börja förbereda för en femtioårsfest tillsammans med min äldsta vän Carina. Eller, ja det blev ju ett 100-årskalas eftersom vi bägge fyllde halvsekel nu i höst.

 

Vi fick en fantastisk fest i september med våra nära och kära vänner samlade. Allt vara bara så perfekt och underbart som en bal på slottet kan bli. 

Och jag kunde helt och hållet koppla av och inte lyfta ett finger denna kväll, tack vare min älskade Magnus, som höll i trådarna och skötte all markservice.

 

Jag hade önskat mig en bra och rolig fest, men att den kunde bli så bra som den blev hade jag inte kunnat drömma om. TACK! alla vänner för att ni bidrog till detta och TACK! Carina för att just Du är min äldsta vän.

 

Jag tycker om hösten och dess väder och i år har det varit skogsturer som dominerat när jag har haft ork på helgerna. Svampåret har ju slagit alla rekord. Det milda vädret har varit skönt och vi hittade ju t.o.m svamp nu i december. Det är ren och skär lycka för mig.

 

Med hösten kom även min "riktiga" födelsedag och den firades med middag här hemma, och då bara för närmsta familjen som föräldrar, syskon och mina barn. Tack älskade NI  <3 

 

Och bara ett par dagar efter min 50 års dag så händer det som jag befarat i så många år. Det som jag har skrivit om en hel del. Jag får ett nytt skov som sätter sig på synnerven på höger öga.

Allt ställs på ända och jag blir så mycket sjukare än jag har varit på många många år. Jag både rasar rätt ner i den mörka gropen av frustration, sorg och smärta och tar mig upp på fast mark igen, under loppet av några veckor.

 

Jag beslutar mig för att öppet visa den delen av min sjukdom som ingen tidigare har sett. Det som sker här hemma inom hemmets fyra väggar då bara Magnus och jag finns här. Jag låter Magnus filma mig och jag lägger ut det på facebook så att familj och vänner kan se den svåraste sidan av min sjukdom. 

Jag fick ett ENORMT fint gensvar. Så många kände med mig och så många sa att de nu verkligen kunde förstå då de också hade fått se.

 

Jag har fått uppleva att jag har så fina vänner. Och det gör mig så rörd varje gång jag tänker på det, hur ni/de har visat det för mig.

Genom dagliga små meddelanden, genom underbara små eller stora gåvor, genom att finnas där, erbjuda mig sin hjälp och faktiskt konkret hjälpa mig på olika sätt.

 

Ni vet vilka ni är som finns där och som gång på gång låter mig veta att jag betyder något för er. TACK älskade vänner. 

 

Jag samlade mina krafter och bjöd in vänner och familj den 4 dec. Det var Magnus födelsedag och jag ville ge och visa honom hur mycket jag uppskattar allt det han gör för mig. Det jag hade krafter att ordna var ju inte på långa vägar något som liknade min födelsedagsfest. Men det var så det fick bli och både han, jag och gästerna var jätte nöjda och glada över att uppvakta, umgås och må lite gott.

 

Jag är kanske gladast över att jag kunde och klarade av att ge honom detta. Jag la inte något krut på att laga massor av mat, vilket heller inte var möjligt med tanke på mina fysiska svårigheter och mitt halvblinda öga. 

Men det finns de som lever på att tillverka färdiglagat och de ska ju också få "jobba"  ;-)

 

Vi hade en varm, gemytlig och glad kväll och det är det viktigaste. Magar blev mätta och törstar blev släckta.

 

Under den här tiden som jag varit så dålig så har jag haft så mycket hjälp av min son Martin. Han har verkligen plockat fram all beskyddarinstinkt över mamma och han har ringt mig dagligen. Kommit över och hjälpt mig. Han har kört mig när jag har behövt komma ut och handla. Vi har tillbringat mycket tid tillsammans och det var många år sen det var bara han och jag som gjorde något. Och vi har pratat otroligt mycket. Det har varit så fint för det är något som jag tyckt har varit viktigt mellan mig och mina barn. Att vi kan prata om allt och att vi kan vara förtroliga. Jag har lagt mycket krut på det under de åren som de växte upp. Och det är underbart att känna att de känner förtroende för mig och lättar sina hjärtan och ber om råd. 

 

Kajsa och jag har gjort betydligt fler saker på tu man hand och det kanske är lätt att det blir så mellan mor och dotter. Nu när hon inte bor här så har hon ju inte kunnat vara mig behjälplig på samma sätt som Martin men hon har ringt ofta och frågat hur det går och hur jag mår. Hon har varit så ledsen och orolig. Det är svårt att inte kunna vara på plats när det händer jobbiga saker för dem man älskar.

 

Tack älskade barn, att vara Er mamma är det viktigaste och mest betydelsefulla jag gjort i mitt liv. 

Det finns inget som jag är så stolt över som jag är över Er och dem ni har blivit och är varje dag.