Efterfest och saknad
Kan inte sova i natt...har en efterfest pågående i mitt huvud och i kroppen.
En stökig fest där det tjoas och tjimmas och gästerna aldrig vill gå hem. Det handlar om det som sker varje gång jag kvällstid gör någonting utanför hemmets väggar.
Behöver inte vara särskilt festligt eller värsta partyt alls. Räcker med att som idag, ha ett kort möte med hyresgästföreningen som efterföljdes av middag på plats vid samma bord och vi var inte fler är sex man.
Trevligt på alla sätt och samtal och skratt avlöste varandra. Hade garderat med öronproppar eftersom jag var trött idag redan innan. Men det hejdar inte efterfesten nämnvärt.
Det går bara inte att varva ner och komma till ro och det går inte att få tyst i huvudet.
Låg och vände och vred mig i sängen och finner mig plötsligt att tänka på min bror Johan. Den där älskade ynglingen som varit borta så himla länge. Sjutton år är galet lång tid. Idag fick jag hjälp av min son att handla lite. Han bar korgen och blippade varor och jag insåg att han är så mycket äldre än Johan blev.
Min Martin är 25 år och Johan var ju bara 20 när han lämnade oss. T.o.m min lilla Kajsa är äldre är honom.
Johan var bara ett barn, och mina egna barn växer om och ifrån honom. Om tre år har Johan varit död lika länge som han levde. Och efter det så minskar de åren, som han fanns här hos oss, i snabb takt.
Det gör galet ont att tänka på det här och saknaden sätter in.
Det känns så galet overkligt att jag för så längesen satt vid hans bår. Höll hans kalla händer och smekte hans hår och kände den iskyla i mina händer som bara kan komma från en död kropp. Det är overkligt att hålla en hand i sin som en gång har varit en varm babyhand. Det är overkligt att smeka en kind som en gång har vilat mot min i en varm omfamning. Det är overkligt att en människa kan bli så kall.
När Johan dog ifrån oss så stannade klockorna. Och det tog lång tid innan de tickade igång igen.
Det tar tid att repa sig från en förlust av det slaget som vi gjorde när Johan begick självmord.
Inatt tar tankarna på honom andan ur mig. Jag får så ont. Den där smärtan som jag inte känt så starkt på många år visar att den inte alls har försvunnit, läkt eller gått över.
Eller jo, jag har läkt, det har jag. Jag är färdig sen länge med det åratal långa sorgearbete man behöver göra när man mister en älskad person.
Men smärtan finns kvar och inatt kommer den på besök.
Min älskade dumma, modiga lillebror. Varför hade du inte kunnat orka lite till och visat oss tydligare hur du egentligen mådde?
Det är längesen som jag funderade på hur allting skulle ha varit om inte om....
Det är längesen jag kom fram till att det inte gav mig några svar att tänka så. Men ikväll återvänder de men det är svårt att tänka "nya" saker. Allt är liksom redan tänkt. Alla minnen om dig är redan återupplivade tusentals gånger. Alla fotografier är redan tittade på en miljon gånger. Det blir aldrig något nytt. Alla de människor som skulle kunna berätta något om dig för oss som vi inte redan vet, är borta, spridda för vinden och har fortsatt sina liv.
För dem var du en vän, kompis, pojkvän. För oss som är kvar, vi som är din familj, så undrar vi fortfarande och ingen har ju kunnat ersätta dig.
Jag har en musmatta här bredvid datorn. Motivet är en sommardag på vår altan. Du lär Martin att spela kort. Du är 17-18 år. Sitter med bar överkropp och håret samlat i hästsvans. Om ett par år kommer du inte leva längre. Och Martin som sitter bredvid dig kommer inte ha sin morbror kvar.
Det är hit vi åker för att hälsa på dig numera.
Jag borde sova, har en lång dag framför mig i morgon. Magnus fyller år. Jag borde sova för jag är så trött att jag mår illa.
Och när jag inte sover så blir det så mycket svårare att återhämta mig.
Får väl göra ett nytt försök och be om goda drömmar. Jag vill drömma att min Johan är här hos oss så jag får höra hans röst och skratt i mina öron igen.
