i huvudet på en finnpajsar jänta

 

...och uppenbarligen är det så när man tittar på datumen på mina senaste inlägg. Att jag inte skriver betyder ju i och för sig inte att jag har slutat tänka.

För det gör jag...hela tiden så tänker jag och så glömmer jag vad jag har tänkt.

 

Jag tänker att det DÄR ska jag skriva om. Och så har jag glömt det på mindre än en sekund. 

Det är ett av mina större problem detta att jag numera har minne som en guldfisk. Och det är definitivt både en sorg och ett hinder i min vardag.

 

Jag vill inte skryta liksom men jag har alltid haft ett mycket bra minne. Både närminne och att minnas sånt som hänt långt tillbaka i tiden. Jag minns detaljer, in i minsta detalj....Har jag varit någonstans kan jag återberätta exakt hur man körde dit och hur det såg ut på platsen. Är det någons hem så kan jag återberätta detaljer om möbler och planlösning. Jag har alltid kommit ihåg allt. Namn, platser, personer.....

Och varför jag funkar så det vet jag inte. För jag har aldrig pluggat liksom eller försökt inpränta detta, utan det bara finns där i minnet utan ansträngning.

 

Och det är här det blir jobbigt. Att jag oftare och oftare kommer på mig själv att inte minnas. Och det är inte bara långtidsminnet som är drabbat utan även närminnet.

Jag har tidigare här i bloggen skrivit om detta eftersom det pågått under flera år. Och då även skrivit om hur jobbigt jag upplever att det är. 

Naturligtvis försöker jag inte forcera min hjärna och på så sätt dra med mig en massa känslor som då tenderar att bli ledsna och negativa. 

Det vet jag sen länge, är helt meningslöst för då blir jag tokstressad och hamnar helt ur balans.

 

Jag har lärt att jag måste hålla mig på banan och inte låta känslor skena, för att kunna hantera mitt liv på bästa sätt.

Med det inte sagt att jag har slutat känna. Tvärtom så känner jag kanske mer idag än förr och jag mår bättre när jag själv bestämmer var fokus ska ligga. Jag gillar inte att känna hur min tillvaro skenar och rasar samman för att jag låter den göra det.

Jag tycker om att veta att jag kan stoppa och stanna. Jag kan sakta in, gasa på och framför allt själv styra mitt (känslo) liv. Det är egentligen en helt absurd tanke att låta någon "annan" styra så man bara har att åka med. Men till viss del är det så, en del av ens jag som faktiskt inte är helt sund när man är en så känslostyrd människa. Och det är vi som har rusat fram i hisnande fart, fram över berg och ner i djupa dalar, som klagat mest över hur jobbigt livet är att leva.

 

Men det är endast när jag glömmer bort att jag själv sitter bakom spakarna, som jag "trillar" dit. Det skulle aldrig falla mig in idag att inte använda skallen för att hindra mig från att rasas av de negativa känslostormarna som det innebär att lämna över spakarna till nån "tokdåre" som inte vet sitt eget bästa.

 

Men alltså....tillbaka till detta med komihåget....eller hur var det nu, hade jag nåt mer att säga om det...?

Blir lite lätt trött på mig själv för i denna stund så kan jag inte för mitt liv komma ihåg vad det är jag har skrivit i raderna här ovan.

Och jag tänker faktiskt inte heller scrolla tillbaka och läsa. Det tröttar ut och jag har inte råd med det. Jag lägger energin i detta nu på att istället fortsätta skriva och kanske hitta en ny tråd.....

 

Jag har minskat min facebooktid, engagemang och surfande, betydligt mycket. Det har inte varit något beslut jag fattat utan det har nog skett av sig själv.

Jag tycker fortfarande att tex facebook är ett utomordenligt forum att hålla kontakt med vänner i och dessutom skapa nya kontakter med människor man annars inte skulle möta.

 

När jag var hos min syster i Amerika så kunde jag inte logga in på min facebook via hennes dator då hon för tillfället inte hade ett tangentbord med å ä och ö. Mitt lösenord innehöll en av de boskstäverna. Så jag hade lite koll via min telefon. Men ack så skönt det var att liksom vara helt bortkopplad. 

Jag känner mig väldigt mätt på företeelsen att skriva ner allt man gör i minsta detalj, läsa vad ens vänner gör och sen allt detta delande.

 

Naturligtvis är jag fortfarande ute på FB och jag uppdaterar min status, delar foton och läser vänners inlägg. Men i mycket mindre utsträckning. Jag känner liksom varken ork eller lust till det stora engagemang jag hade förr. Bara trött på det. 

Att facebook finns är jag mycket tacksam över. Där finns "alla" som jag bryr mig om och som jag på ett eller annat sätt har något utbyta med. Man behöver inte längre tappa bort folk och undra om de flyttat och hur man ska få tag på dem.

Jag har familj i Finland som jag lätt kan komma i kontakt med. Innan FB så hade vi noll kontakt.

 

På något vis kanske det är så att jag har ett behov av att minska min värld. Minska bruset, intrycken och allt som stör, runtomkring mig.

Jag behöver så väl lugn och ro, och jag behöver skydda mig själv från allt vad vi bombarderas med i form av rubriker i media, blippande ljus och ljud, alla galna och hysteriska upprop och uppmaningar om att man ska engagera sig och sprida allt för att visa att man bryr sig.

 

Idag får man inte bry sig i tysthet, man får sällan ha sina åsikter i ensamhet utan förväntas att sprida dem hög och lågt och framför allt så ska man ta ställning.

Och jag orkar fan inte längre ta ställning i allt.

 

Jag orkar personligen inte med allt tjat om ansvar och att inte tänka på sig själv, att bara tänka på andra. Att vi är miljöbovar, matfuskare, rasister, våldsförespråkare....ja listan kan göras lång.

Tar vi inte ställning i varje fråga och dessutom tar "rätt" ställning så är det nära att man lynchas.

 

Jag tycker definitivt att varje människa ska ta sitt samhällsansvar och vara en god medborgare och göra vad man kan för att spara vår jords resurser och vara människovän. 

Men när det går så långt att man känner sig kriminell om man inte sopsorterar eller för att man inte kör miljöbil. Och gud förbjude om man inte står på barrikaderna och kämpar för djurens rätt.

 

Jo jag både sorterar sopor och jag tycker inte att man ska vara dum mot djur. Miljöbil får det bli i ett annat pengarikare liv.

 

Nånstans verkar det som om att i euforin, oavsett vad det gäller som människan blir tagen av, så finns det inget mellanläge. Fanatisk eller lättjefull, är det de enda alternativen liksom?

 

Nä för min del så gör jag vad som känns gott för mig. Det som ger mig ett rent samvete att lägga huvudet på om natten. Och det gör jag även om jag inte skänker pengar åt åsnor i Argentina eller virkar filtar åt behövande barn.

Jag gör gott för mina medmänniskor som jag har här omkring mig.

Försöker i alla fall och om det inte är nog så var så god och kasta första stenen, den som är utan skuld.

 

Nu har mitt skrivande fullständigt tagit musten ur mig. Ska lägga mig på balkongen en stund och förhoppningsvis har skolbarnen lektion så det är tyst på skolgården.

Sov inte så gott i natt pga att vi var på möte med vår hyresvärd igår och att försöka ha koll på allt som sades, ta in och lagra all info och sen bara utstå sammelsurium av ljud, det tömmer mina små resurser fullständigt.

 

Såna kvällar oavsett om det är möten, umgänge, trevligheter på stan etc...så sover jag alltid illa och vaknar fullkomligt utmattad. Återhämtningen tar tid. 

 

Påskhelgen närmar sig och jag har gjort mig resklar :-)