i huvudet på en finnpajsar jänta

Står i kassakön, är så trött att jag kunde somna där och då.

 

Har haft den ena härdsmältan i efter den andra i skallen och jag är så nära bristningsgränsen nu.

Så illa att jag t.o.m undviker att öppna munnen och försöka säga något för inga ord hittar ju ut ändå.

Står bara med gapande mun och tom blick och ser jävligt dum ut.

 

Gjorde något i måndags som dränerade fullständigt. Var med i ett tävlingsprogram på tv. Postkodlingo.

22 minuters effektivt hjärnarbete slog undan fötterna på mig och golvad fattar jag knappt vad som hände.

 

Antalet timmar i tvhuset var tre och en halv. Sminkning, fika, väntan och naturligtvis nervositet.

Inte så mycket för att synas på tv utan för att det totala hjärnstoppet ska infinna sig mitt inder inspelning och när jag ska gissa ord.

 

Allt gick dock bra, det var roligt och även om jag då och då kände att hjärnan la av så levererade jag i alla fall något.

Jag kan inte och får heller inte avslöja något om utgången innan programmet sänds i mitten av september.

 

Var hemma igen vid ett på dagen, allt detta utspelade sig på morgonen. Och först kommer det smygande...sakta och nästan obemärkt. jag fattar inte vad som håller på att hända.

Och sen öppnas liksom dammluckan och ALL energi bara försvinner på bråkdelen av en sekund. Det går lika snabbt som att vända en hand.

 

Kan plötsligt inte ta mig upp ur soffan. Jag kan inte röra mig som "folk". Att lyfta armar och ben är som om jag satt fast i betong.

Hjärna och mun är inte synkade. Jag tittar på tv och förstår inte vad jag ser. Magnus talar till mig och jag förstår inte vad han menar och säger.

 

Jag är så urbota trött och vill bara sova. Lägger mig och sluter ögonen. Det är som att trycka på en knapp och så spelas hela dagen upp som i revy, snabbspoling dock.

Starka impulser når mig och jag rycker av dem och då är det bara tankeimpulser.

 

Slår genast upp ögonen. Klarar inte all ligga där. Plågsamt.

Går nån timme och snart har det lugnat sig i skallen. Vi lägger oss och sluter ögonen igen. Samma sak händer.

Vrider och vänder på mig.

 

Tar till slut upp telefonen och tar hjälp av mitt numera mirakeltips för att bli trött och somna med telefonen i handen.

Words in a pic. Ett enkelt spel där man ska titta på en bild och bland en hoper förutbestämda bokstäver ska man finna tre ord som kan förknippas/hittas på bilden.

 

Jag spelar detta spel även på dagtid nångång. Jag gillar klurigheter som detta och wordfeud.

Men det är oslagbart att ta fram en bild och stirra på den och samtidigt hitta ett ord bland bokstäverna. Jag somnar.

 

Och sover gott men drömmer mycket. Vaknar och är trött men hanterbart.

Märker under dagen att energidepåerna intet på långt håll är påfyllda för jag blir snabbt tröttare och då gör jag inget särskilt idag utan håller mig inne.

 

Så ringer flickan och vill byta bil med mig en stund då hon ska hämta sin pojkvän. Hennes bil är lite oberäknelig i köer.

Jag åker till hennes jobb men slinker in på Hemköp för att köpa Bregott och smågodis till lördagens kalas.

 

Står sen där i kön och blir tröttare och tröttare. Framför mig står en pojke i trettonårsåldern. Han håller två Billypizzor i handen.

Och det är det som får mig att brista ut i gråt. För ja jag börjar gråta där bakom honom i kön.

Tårarna rinner över på ett ögonblick och jag sväljer och sväljer.

 

Två Billypizzor i handen på en ung grabb. Ja, vad är det med det då?

 

Minnen från de senaste åren då jag insjuknade slår mig hårt i magen. Minns när jag själv krafsade fram pengar och skickade mina barn till affären för att köpa snabbmat, just därför att jag inte orkade laga mat åt dem.

Ingen dör av att äta pizzor och piroger och det är inte dålig mat.

 

Men jag vet hur det känns att inte orka. Jag vet hur det är att vara sjuk. Jag har sett mina egna barns blick när de kommer hem med de där förbannade pizzorna och samtidigt känt min otillräcklighet.

 

Det är SMÄRTA i sin renaste form. Att inte orka ge sina barn bra och nyttig mat.

När mina egna sa att de kan äta piroger varje dag bara jag blev frisk så stod jag nästan och dog.

Det vill man inte höra.

 

Men jag står alltså där bakom pojken i kön. Jag vill bryta samman och gråta. Falla ner i en hög och låta någon ta hand om mig. För jag är sååå trött. Jag vill ta honom i famn. Jag vill ge honom annan mat. Jag vill bara inte känna som jag gör där och då.

 

Så tvingar jag mig själv att se det ur ett annat perspektiv. Han kanske inte alls har en mamma som inte orkar. Han kanske väljer själv att äta detta till middag osv osv...

 

Men så kommer gråten igen när tanken dyker upp på att det mycket väl kan vara så att i hans hem finns det ingen mamma ens. Att det inte heller finns en pappa som bryr sig. Eller att det verkligen är så som det var i mitt fall. Sjukdom. Eller så var detta bara en engångsföreteelse och att alla andra dagar så äter han husmanskost och tre lagade måt mat om dagen.

 

Jag vet ju inte och jag kan ju heller inte forska i det eller ta det till mig. Jag vet inte och ska därför heller inte reagera så starkt.

 

Men min trötthet, mina minnen sammanlagda gör mig känslig och sårbar. Och då kommer tårarna även om det är i kön på Hemköp.