Jag vill ta henne i famn
När jag ser den här bilden av mig så önskar jag innerligt att jag kunde minnas vad jag tänkte då.
Bilden är tagen i Finland hos farfar och farmor Eva är fotograf, jag är sex, sju år gammal.
Klänningen är mörkt röd och rosorna är gula.
Den är också flera nummer för liten för på andra kort kan man se att den bara når ner strax över rumpan.
Mamma lät sy upp den hos en sömmerska och jag antar att jag tyckte så mycket om den att jag till slut bar den som tunika utan något under, för det är så det egentligen var tänkt.
En vit puffärmsblus under och inte barbröstad som jag är här.
Att jag har så kort hår beror på att jag på hösten lekte hårfrisörska med min kompis och ja...hon var frisören och jag var kunden och hon klippte samma frisyr på mig som hon hade......nästan.
Det blev såklart fruktansvärt och mamma grät och tog mig till en riktig frisör som fick rädda det som kunde räddas och klippa en kort frisyr som kunde växa ut och som jag kunde visa mig ute i.
Innan hårklippningen såg jag ut så här.
Ett långt svallande brunt hårsvall. Och tänk lite lockigt med. Som tonåring och med kort hår, vilket jag alltid hade efter den olyckliga hemmaklippningen, var håret alltid rakt. Det återhämtade sig kanske aldrig.
Jag har vaga minnen av frisörsleken och så är det ju med de flesta minnena. Man minns vagt eller så har man klara tydliga minnen från händelser som påverkat en starkt med glädje eller sorg.
Sällan minns man en vanlig vardag.
Min känsla idag som vuxen är att jag alltid har tänkt och känt som jag gör nu. Men jag förstår ju att jag inte har gjort det. Ett barns tankar och känslor är annorlunda än en vuxens.
Jag ser onekligen glad ut. Välmående som ungar ska göra.
Och det var jag nog med. Men det fanns saker som jag inte mådde bra av. Sånt som gjorde mig ledsen och orolig. Sånt som påverkade min självkänsla. Så mycket att det tog halva mitt vuxna liv att reparera "skadorna".
Jag vill krypa in i hjärtat och huvudet på den här lilla tösen. Känna och lyssna till hennes liv. Jag vill höra hennes skratt och röst.
Jag vill hålla om henne, smeka hennes hår och känna hur hennes lilla hand finner min. Jag vill inte släppa taget för hon ska veta att jag alltid finns där.
Jag vill säga att allt blir bra till slut. Säga att hon inte behöver vara så duktig och kämpa ensam.
Jag vill skydda henne och ge henne vila.
Jag vill höra hennes hjärta slå mot mitt bröst och viska ömt att hon inte behöver vara rädd.
Jag vill dra in hennes doft i min näsa och lägga handen på hennes kind, se in i hennes ögon och ge henne kärlek.
Jag vill att hon ska veta att allt kommer bli bra, att trots allt det svåra så växer hon upp och lär sig ta hand om sig själv.
Hon kommer finna frid och lycka.
Hon kommer finna sin självkänsla och kommer tro på sig själv.
Hon kommer att bli en bra mamma.
Hon kommer bli älskad.
Jag vill hon ska veta allt det här så att hon kan lägga ifrån sig det som tynger henne. Så att hon bara kan leva livet utan att vara orolig och ledsen
Den där lilla ungen på korten vet så lite om hur livet ska bli. Och även fast det visade sig att vägen hit till idag har varit lång och många gånger smärtsam så har den varit mödan värd.
Värd precis allt. För allt har lett till vem jag är idag och det har jag åstadkommit på egen hand. Jag har haft hjälp på vägen, människor som har räckt mig sina händer då jag falli och en del har burit mig då jag inte haft kraft att ens gå själv.
Men den jag är har jag skapat själv och jag är stolt över mig.
Mina val har tagit mig hit och jag ska en bra bit till.
Vad ser ni på fotot av er själv som barn?
