Jag hittade på ett ord idag
Jag hittade på ett ord idag, eller kanske myntade ett uttryck, är närmare sanningen.
Jag har fått en ny skara vänner i en grupp för hjärntrötta på facebook. Där i delar vi erfarenheter och stöttar varandra och ger igenkännanden och bekräftelse.
Allt det man behöver när man är annorlunda än dem man lever tillsammans med.
Och jag är annorlunda, mina förutsättningar är så långt ifrån dem jag hade för åtta år sen och jag leber ett liv som är mycket svårt att föreställa sig.
Jag har anpassat mig till det nya sättet jag måste leva på för annars så mår både min psykiska och fysiska kropp lika dåligt.
I alla fall så skrev jag en post om ångest och ni som följt min blogg vet ju att ångest är något som följt mig och som jag skrivit en hel del om.
Dåligt mående och depressioner har varit en stor del av mitt liv.
Under vissa perioder har de varit väldigt synliga då jag varit destruktiv och låtit min familj se, men oftast så har jag hållit detta för mig själv och låtit känslorna styra mitt liv.
Jag har både igår och tidigare här i bloggen skrivit om det som fick mig att börja tänka annorlunda. Hur jag kände att jag nån gång måste "växa upp" och sluta gå på första tanken och istället ta kommandot över min hjärna och sluta låta den härsla över hjärtat så jag blir lurad att tro att jag inte kan känna annorlunda eller förhindra känslostormarna.
Jag har ALLTID gått på känsla och det är ju trevligt att vara en sensitive person men det tar en till ytterligheterna och det är slitsamt att leva så.
Jag har vid flera tillfällen hamnat vid vägs ände och tvingats välja och jag har alltid varlt den svåra vägen.
Livet, att fortsätta kampen.
Jag har fallit och hamnat vid vägskälet igen.
Valt på nytt och kämpat på och fallt.
Men nu är det oerhört länge sen jag föll.
Jag minns faktiskt inte ens när det var senast som jag överväldigades av ångestkänslor. Över att känna att jag ger upp och bara vill lägga mig raklång och låta nån annan ta hand om resterna av mig.
Och det beror faktiskt på att jag valt att inte hamna där. Jag vill inte leva ett sånt liv. Jag tycker inte det är ett bra liv för mig att leva. Varför ska jag gång på gång låta skada mig när jag kan göra annorlunda.
Jag kan fortfarande hamna i situationer då jag får en första ingivelse att låta ångest komma men jag känner igen signalen och jag har lärt mig agera och mitt vapen är mina tankar. Min hjärna som jag styr till tankar som gör mig glad, välmående och som får mig att må bra.
Det är ingen flykt från problem utan bara en avledningsmanöver för att sen kunna närma mig det som jag behöver titta på och lösa utan att det redan nått hjärtat och jag faller ihop som en lealös massa och kvider av maktlöshet.
Jag är inte maktlös. Ingen känsla når mig utan att jag tänkt det först.
Jag har lärt mig att känna igen situationer. Jag har lärt mig att se innan det händer och då dra i backen så att jag inte hamnar där.
Jag är idag en nykter depressiv person.
Jag vet att jag har genen, skörheten, benägenheten, kalla det vad du vill, att falla för depression och ångest.
Jag vet hur den tar över mitt liv och vilka konsekvenser det får för mig och mina anhöriga.
Jag vet hur destruktiv jag blir, hur mina tnakar styrs av ångest och får mig att ljuga om min hälsa.
Jag vet att jag vill låsa in mig, avskärma mig och låta det härja i min kropp när jag inte själv sätter stopp för det.
Men det är slut med det. Jag tog beslutet för längesen att inte leva detta liv där jag upplever att jag inte har nåt att säga till om.
För det är bara jag som kan säga till och sätta ner foten. Ingen annan.
Jag har haft hjälp på vägen och en av de viktigaste personerna har varit min vän Stephen Paul. Han lärde mih saker jag aldrig kunnat drömma om och han lärde mig använda verktygen och huvudet till annat än att sätta mössan på.
Jag blev fri. Lika fri som en som är beroende av alkoholm och droger. Jag blev nykter och valde bort ångest, som jag klarar mig väldigt bra utan.
För visst är det så att detta tillstånd som vi säger oss inte kunna rå för, det ger oss en möjlighet att slippa ta ansvar. Slippa reda ut saker. Slippa titta på det som gör ont. Slippa gräva i ryggsäcken.
Vi kan ligga och säga oss vara maktlösa och rättfärdiga det med att vi inte mår bra för vi har varit med om så mycket.
Jag är den första att erkänna att det absolut fanns en vinst i att ligga under täcket och knapra piller istället för att resa mig och ta tag i skiten en gång för alla.
Men jag ville inte ha det livet. Jo livet har varit hårt mot mig men jag är ju här. Jag lever ju och varför ska det som var igår även vara min morgondag.
Idag löser jag mina problem som tidigare gav mig svår ångest på ett enkelt sätt.
Jag frågar mig själv, Kan jag lösa dett problem eller det som gnager, nu inom en timme så att det försvinner?
Kan jag svara ja på den frågan, ja då löser jag problemet.
Kan vara att ringa ett obehagligt samtal, ta tag i nåt som gnagt eller vad som helst annat.
Om svaret blir nej på den frågan, ja då lägger jag det helt sonika åt sidan och bestämmer mig för att tänka på annat som gör mig välmående och som inte äter mig.
Senare samma dag eller dagen efter när problemet på nytt dyker upp, frågar jag mig samma sak igen. Kan jag lösa detta inom en timme?
Svaret avgör på nytt hur jag agerar.
Jag har varit den största ältaren i världen. Slå upp det ordet i en ordbok och där finner ni ett ansikte på mig.
Jag har ältat mig till den värsta ångest och vilja att ta bort mig själv.
ÄLTAT!!!!! och vad gott, positivt eller bra kommer ur ett ältande?
Älta och prata behöver man göra när man hamnar i kris.
Det är en del av bearbetningen men man behöver inte älta allt, alltid.
Att älta är inte problemlösning.
Problemlösning är att vrida och vända på något, se det ur olika perspektiv, fråga någon om råd.
En kort stund, och inte timmavis eller dygnsvis. Inte heller under flera veckor.
För har man inte kommit fram till vad som behöver göras efter en vecka då behöver man hjälp och nya infallsvinklar.
Jag vet för jag har nästan ältat mig till döds och så ville jag inte leva.
Hej, jag är nykter depressiv!
So long Folks
