i huvudet på en finnpajsar jänta

Enligt almanackan är det tisdag. Själv är jag dagvill och känner att det kunde vara vilken dag och vilket datum som helst.

Jag har den senaste tiden, veckan, varit osedvanligt frånvarande fast samtidigt högst närvarande.

 

Ja jag vet att det låter knepigt och det är svårt att förklara. Jag behöver lösa ett problem, som varit nödvändigt att lösa i flera månader faktiskt. Det har bara funnits en väg ut och det är att hitta en ny familj till Curry.

Och det är inte lätt. Man vill som hundägare och som ansvarig för en individs liv, som inte kan tala för sig själv, ordna allt till det bästa.

 

Förra vändan då jag sökte ny familj till henne gick det inte så bra men nu dök plötsligt en kille, Daniel, upp genom en kompis. Daniel är hennes son och han har redan en hund i en av de raser som Curry har i sig. Han föll för henne när han såg fotot och vi beslöt att träffas för att se om de bägge tikarna kunde komma överrens.

 

Jag har inte haft särskilt mycket antecknat i almanackan denna vår. Jag håller den tom så mycket jag kan och tar alla chanser jag kan till vila eftersom hösten och vintern varit svår och jag behöver möta sommaren och värmen så bra rustad som möjligt.

 

Men det kan ändå pågå full aktivitet i huvudet på mig och det är så som skett pga Curry.

Jag har under flera månader haft en jobbig negativ stress inombords eftersom jag måste se till att situationen löser sig på bästa sätt för alla. Ibland har jag varit tvungen att lägga ner sökandet efter familj och att hitta en lösning eftersom jag till slut bara malt och mått ännu sämre.

 

Då har jag bara varit och hämtat krafter och inte ägntat Currys framtid en tanke. Nu är vi i alla fall i gång och det verkar funka med Daniel och att hon kan flytta hem till honom.

 

Trots lättnaden att detta snart får ett bra slut så är det såklart jättetungt att vi nu står här. Att vi står inför att Curry kommer flytta ifrån oss,

Efter det första mötet vi hade i fredags så föll jag ihop på soffan när vi kom hem, jag åt maten som Magnus ställde fram och sen tog han mig till sängen.

 

Hade så ont, så mycket smärta både utanpå och inuti och kroppen skrek. Jag behöver inte fysisk aktivitet för att bli sån, det räcker med att mentala påfrestningar för att hela jag ska sluta fungera.

Kände samtidigt sån sorg inombords men orkade inte ens gråta. Ville inte gråta eftersom jag visste att det skulle göra allt sju resor värre och trigga igång ännu fler komponenter som skulle göra ont.

 

Lördagen förde med sig ett frisörbesök. Jag har för några månader sen lovat ställa upp som  hårmodell på frisörskolan. På förmiddagen satt jag rakt upp och ner och försökte bara vila. Natten hade varit bra men fortfarande så hade jag ont.

Jag visste att sittningen hos frissan skulle bli lång och förberedde mig mentalt.

 

Väl där i stolen märkte jag att axlarna hela tiden for upp mot öronen, hela överkroppen spändes och jag jag märkte att det enda jag hade i huvudet var Curry.

Blev tvungen att säga till mig själv på skarpen och använda alla konster jag kan i att behärska tankarna till att vara där och då. I frisörstolen och ta tillvara stunden och blunda, koppla av och njuta.

 

Det är svårt när påfrestningarna är hårda och kroppen svag. Men jag fann mig snart inte ägna min älskade hund en tanke.

Naturligtvis så är sittandet, alla röster och ljud, hårtorkars sus väldigt uttröttande och när jag landade hemma, fem timmar efter att jag åkt så var det bara en repris av fredagen.

Krasch i soffan, äta maten som serverades och sen sängen.

 

Söndagen har jag inget minne av annat än att barnen kom hem och åt. Det var klockan fem och vad jag gjort fram till dess, det vet jag inte.

Försökte erinra mig men bara letandet i tankarna gör mig trött så det får vara.

 

Att jag är trött nu, mer slut än på mycket länge visade sig när jag vaknade igår morse. Migrän så det skrek i huvudet.

Jag har superbra tabletter och de låg i bilen som Magnus hade på jobbet. Lyckades ta mig upp och inta diverse andra tabltetter med hopp om lindring.

Vilket såklart inte funkar. Migrän är migrän och eftersom jag inte kunde stoppa den i tid så orsakade kroppens spänningar även en fruktansvärd värk i bakhuvudet och nacken.

 

Jag hade den stora turen att Kajsa kom hem på sin lunchrast för att äta och då kunde hon ta ut Curry. Jag kunde inte göra det så igår fick hon endast en promenad mitt på dagen och fick sen vänta tills Magnus kom hem.

 

Jag kunde bara ligga raklång och önska att timmarna skulle gå fort. När jag har ont i kroppen pga min sjukdom så kan jag vila och ofta samtidigt tänka bort smärtan med hjälp av att tänka fina saker. Tänka på sånt som får mig att må bra.

När jag ligger med migrän kan jag inte tänka en enda tanke. För att ens försöka tänka ökar smärtan i huvudet.

Önskan att självdö är inte långt borta.

 

I tio timmar låg jag med huvudvärken från helvetet och mådde illa innan Magnus kom hem med mina tabletter.

 

En hel dag var borta. Därför är jag dagvill. Det känns som om flera dagar bara försvunnit för mig. Dagar då jag haft ont och varit någon annanstans än här och nu.

 

Jag är mycket svag idag och resterna från migränen ekar i huvudet. Matt i både kropp och tanke.

Jag är ensam, helt själv faktiskt för Curry är hos Daniel idag över dan. Magnus lämnade henne där innan arbetet och hämtar upp henne när han slutar.

 

Det känns väldigt konstigt att hon inte är här. Man vänjer sig fort vid att ha någon hos sig och jg tittar efter henne hela tiden. I stolen, i soffan...lyssnar var hon kan vara.

 

Men det är skönt att hon inte är hemma just idag när jag är så trött. Jag behöver inte tänka på att hon behöver gå ut.

Att hon ska lämna oss är  jag helt ok med och det blir det bästa för oss alla. Jag vill såklart inte att det ska sluta så här eftersom jag äslkar henne och min intention var att hon skulle leva sina dagar i vår familj och att mina drömmar om ett härligt hundliv, skulle besannas,

 

Jag drömde ju om långa härliga skogspromenader, lek och bus samtidigt som jag  för mitt inre såg mysstunder i soffan.

Men drömmar besannas inte alltid och blir verklighet. I mina drömmar var jag inte så trött och sjuk som jag visat mig vara denna vinter.

I drömmarna så behövde jag inte så mycket hjälp som jag gör och i drömmarna fanns inget dåligt samvete.

 

Curry säger inte till mig att vila du matte så lägger jag mig här intill dig. - Tänk inte på att jag behöver gå ut, det behövs inte. Jag kan vänta åtta timmar till.

- Och det är inte säkert att jag behöver gå ut i morgon heller, så ta det bara lugnt.

 

Nej, hon säger inte så. Hon tittar bara på mig med samma kärleksfulla blick som hon brukar och undrar när vi ska gå ut.

I mina drömmar fanns aldrig dessa tankar för hade det gjort det så hade en hund aldrig flyttat hem till oss.

Jag hade aldrig tagit på mig ansvaret och chansat.

Jag hade aldrig riskerat att börja älska och tvingas lämna pga dessa omständigheter.

 

Jag vet att hon får ett nytt bra hem och att hon kommer bli älskad och älska sin nya husse. Det är det som ger mig sån lättnad i allt detta svåra.Jag vet att hon kommer älska att bo med en hundkompis.

Och jag hoppas att jag när hon bott in sig och när hon landat ordentligt i sitt nya hem, att jag kan hälsa på henne och kanske låna hem henne nån dag ibland.

 

Det är min nya dröm och jag hoppas att den besannas...

 

Till helgen ska vi åka till Nyköping, Magnus och jag. Det är vår hotellhelg som vi bokar in varje år kring det datum som vi träffades på, 25 april och fem år i år.

Curry ska vara hos Susanne och jag ser så mycket fram emot denna vilo -och avkopplingshelg då vi båda kan släppa vardag och bara vara med varandra. Vi är nyfikna på Nyköping som man ju bara passerar på avstånd då vi åker neråt Småland.

Givetvis ska jag återigen testa att bada bubbelbad. Får olika resultat varje gång. Allt från att kunna sitta i en kvart till att tvingas gå upp direkt. Allt beror på dagsformen och hur kroppen reagerar på det varma vattnet och bubblorna.

Och funkar det inte sitter jag på kanten och tittar på när Magnus badar  :-)

 

Och är vädret bra så tar vi med cyklarna och ser oss omkring från sadeln. Det är så smidigt och så enkelt att cykla och vi tar ofta med en picknick-korg, eller bara jordgubbar och vin och sätter oss i stadsparken eller nära vatten om det finns.

 

Så om nån undrar om jag längtar till helgen så är svaret ett rungande JAAAA!!!!!!

 

Innan jag åkte till frisören i lördags tog Magnus ett förekort och när jag kom hem ett efterkort......här är efterkortet. Det andra får ni inte se.