i huvudet på en finnpajsar jänta

Det är inte varje dag och inte ens varje vecka eller varje år som man verkligen får en chock.

Och då menar jag en chock för att något oväntat händer.

Något som man nästan måste nypa sig i armen för att förstå att det är sant.

 

För mig kom denna chock när jag i helgen öppnade min blogg och läste en kommentar jag fått.

Jag blev handlingsförlamad, hjärtat bultade och jag satt som förstenad och kunde knappt tro det jag läste.

 

Raderna var skrivna av en person som jag sen flera år trodde var död.

 

Och tacka sjutton för att jag fick en chock eftersom det nästan är en återuppståndelse och det vet ju alla hur Maria från Magdala och lärjungarna måste ha känt och upplevt.

 

Chocken har inte lagt sig och gång på gång öppnar jag bloggen och läser raderna igen för att se att de verkligen står där och inte bara är en dröm.

 

Ja, näe...jag kan inte förstå att det är sant men som jag har väntat och hoppats att dessa rader en dag skulle komma. Jo för så är det...jag har aldrig gett upp hoppet om att få veta och att då mina värsta farhågor skulle försvinna. Jag har väntat i många år, läst brev och tittat på bilder och hoppats.

 

Gråter och skrattar omvartannat...lycka och lättnad.....Tack!

 

Idag har jag för övrigt en vilodag. Så mycket vila det nu blir kvar efter facebookuppdateringar och bloggskrivande, ett par nödvändiga samtal osv

Men att kunna sitta i lugn och ro, ensam och känna att dagen är min. Att inte ha några måsten mer än att hunden ska ut....det är vila det med.

Jag har tur som inte är så himla känslig för att sitta vid datorn. Många med skador i hjärnan efter trauman klarar inte skärmarbete men jag gör det såvida jag inte är helt väck men då orkar jag ju å andra sidan inte ens sitta upprätt eller kan få mina händer att röra sig över tangenterna.

 

Och vila måste jag denna vecka. Har haft två mycket , för mig, jobbiga veckor. Dels har Magnus varit sjuk i ögonen så han har varit hemma och även om jag såklart är glad över hans närvaro så blir det jobbigare för mig för jag är mer aktiv och trots att han aldrig har varit i vägen för min vila så tar jag mig inte samma tid till det som jag brukar göra.

Påsken kom och gick. Vi var i Småland. Att resa är bara så jäkla urjobbigt och det tar minst ett par dagar att återhämta sig åt bägge håll.

Vi gjorde ändå inget särskilt ansträngande där nere förutom middag och umgänge med familjen en eftermiddag/kväll.

 

På torsdag kommer Magnus dotter med pojkvän upp över helgen. Roligt men även det blir ju intensivt för mig. Jag hanterar det genom att passa på att vara hemma själv när Magnus tar med dem ut på vad de nu vill göra. Då får jag ett par timmars vila och orkar mer.

Jätteroligt med besök och när barnen kommer hem men det kostar....inte mer än det smakar men bara det att prata, skratta och vara tillsammans gör att hjärnan dräneras snabbt och sen finns det ingen ork kvar alls att ha till fysisk aktivitet.

Kan nämligen inte göra bägge delarna mer än mycket kort tid. Därför är det så att aktiviteter som inefattar bägge delarna är såna aktiviteter som jag måste planera extra noggrant och vila massor inför.

 

Ikväll ska Magnus och jag på årsmöte. Det är kolonilottsföreningen som har möte och eftersom vi kommer vara nya odlare i år så har vi möjligheten att träffa alla andra och få vår lott tilldelad och få annan info.

Det ska bli roligt och ännu roligare blir det när snön smält bort från lotten så vi ser vad det är vi har att göra med.

 

Här hemma står det blomlådor och krukor med små späda skott. De bara väntar på ljus och värme för att komma igång ordentligt.

 

Åh nu kom jag ju på en till sak som jag skulle berätta. I helgen när jag öppnade min facebook och kollade meddelanden så fanns ett meddelande i min Övrigtkorg. Dit mail hamnar som skrivs av dem jag inte är vän med.

Och jag läste raderna med stor förundran och samtidigt glädje.

Det var en kvinna jag inte känner som hade hittat min blogg och via den min facebook och hon skrev för att hon hade fått samma diagons som jag då jag opererats när jag hade tumören i lungsäcken.

Denna ovanliga och märkliga sjukdom som heter Castlemans sjukdom.

Jag ska givetvis skriva till henne, har bara inte hunnit det än för jag vill sitta i lugn och ro.

 

Tänk va!? två oväntade meddelanden under samma helg. Det är fantastiskt och jag känner mig varm inombords.

 

Nu väntar hundpromenad och den kommer göra mig kall för vi har så galet blåsigt och snöigt idag. Solen tittar fram mellan snöovädren och det tackar jag för eftersom man får lite hopp om livet då  :-)

 

Ha det gott alla!