Idag
Väntan är olidlig. Sitter med en klump av gråt i halsen och jag har vankat av och an här hemma hela dagen.
Idag har de trettio dagarna löpt ut. De dagar som måste passera innan försäkringsbolaget gör någonting som helst åt vårat ärende.
Magnus ska ringa dit, själv klarar jag inte av det. Känns bara som om jag ska brisera i en explosion. Det lär inte bli så men jag hoppas att vi idag får någon slags klarhet i hur hög ersättning de kommer betala ut.
Jag behöver verkligen få ett avslut på denna väntan, på denna oro. Kunna avsluta och lägga bakom mig och få en möjlighet att kunna se ett slut på den ledsamhet jag känt så länge nu.
Jag vill kunna fortsätta framåt igen, för ända sen husvagnen stals har jag stått och stampat på en och samma fläck.
Hur mycket jag än har velat att inte påverkas så negativt av detta så har jag gjort det.
När jag taöade med polisen i samband med att vi anmälde stölden så gav han mig information om brottsofferjouren.
Han gav mig telefonnummer och uppmanade mig att ringa dit eftersom jag var utsatt för brott och det är många gånger svårt att hantera och man känner ofta att någon har gjort ett stort hål i ens integritet.
Jag tackade och tog emot numret, sa att jag inte visste om jag skulle ringa eller inte.
Jag har inte ringt. Jag har funderat på det många gånger men sen har jag känt att jag fixar det själv.
Och ja visst har jag fixat det, jag har hållit mig på mattan. Men jag förstår vad polismannen jag talade med, menade.
Jag har fått dela ordentligt med känslan av att någon gjort intrång bland mina tillhörigheter och stulit inte bara fysiska ting utan mina drömmar och förhoppningar. Mitt hårda arbete och den glädje och vila som husvagnen har gett mig.
Jag har tvingats att slå bort tankarna i huvudet, sudda ut bilderna som kommer för mitt inre för att liksom behålla mitt förstånd och för att inte gå sönder.
Nu är i alla fall väntan över och besked kommer i veckan. Jag kan bara hoppas och be för att vi får en rättvis ersättning.
När detta är över så väntar bara väntan på att få veta om vår ansökan om lägenhetsbyte går igenom.
Jag har inte väntat på besked så här länge sen jag blev sjuk. Jag avskyr att vänta.
Men men jag har inte mycket att göra än att försöka sysselsätta mig med saker som jag kan hålla fokus på så att jag inte tänker så mycket.
Som tex att städa, röja och rensa lite. Vi ska ha ett bord på loppis i slutet av september. Oavsett flytt eller inte så ska vi rensa ut och sälja av påsamlade saker (så att jag får plats att samla nya grejer)
Och det är riktigt roligt att göra detta. Det blir bättre med plats och en skön lättnadskänsla infinner sig när det är klart.
Och blir det flytt ja då har jag en del av arbetet redan klart J
Jag pratade med min Kajsa idag. Det är så gott att höra hennes röst som jag inte hört på länge.
Jag tittar på fotona på henne, både på väggarna här hemma och på de jag har på fb och på hennes sida. Jag tar del av saker hon gör. Gläds åt roligheter hon är ute på och vet att hon är lycklig och trivs i sitt Hälsingland.
Det är inte bara den fysiska frånvaron av henne som är påtaglig. Att hon inte finns här och jag både kan se och höra henne.
Det är massor av andra småsaker som är annorlunda med. Antalet skor i hallen har minskat.
Samtidigt så minskar inte innehåller i schampo och tvålflaskor i en rasande fart längre.
De känns fulla mest hela tiden. Antalet tops i badrumsskåpet är i stort sett konstant.
Papperskorgen där inne behöver inte tömmas varje vecka ens och den är inte fylld med mascarasvarta tops.
Små små saker som visar att hon inte längre är här. Åh vad jag saknar henne. Jag vill inte ha det på något annat sätt. Jag vill ha det så här att hon är lycklig. Att hon befinner sig där hon mår bra och styr sitt liv dit hon vill.
Det är så jag vill ha det men det hindrar såklart inte att jag saknar, behöver lära mig att vänja mig vid tomheten och tystnaden.
Jag märker så tydligt att detta är en fas i mitt liv som jag inte upplevt tidigare. Det är nytt och kan ibland upplevas som lite skrämmande.
Ibland vill jag ropa stopp, spola tillbaka, jag vill inte det här nya. Men jag vet att det inte går. Jag vet att det bara är att hänga med och att det snart kommer kännas helt naturligt och som om det alltid har varit så här.
Jag har inte skrivit här i bloggen på länge. Ibland har jag varit för ledsen. Ibland för trött och ibland har jag varit helt handlingsförlamad.
Jag har haft en sommar som inte alls blev vad jag hade hoppats. Alla planer gick om intet eftersom omständigheterna ändrades drastiskt flera gånger om.
Jag ska inte säga att den har varit dålig för bra saker har hänt med. Jag ser fram emot en lugn höst med förhoppningsvis positiva besked ang flytten inom kort.
Då lär det blir både jobbigt men även roligt och annorlunda. För då kommer drastiska förändringar ske i mitt liv.
Tack för Nu….
