Inte för Kajsa att läsa, men om någon annan vill...
Jag har fullständig panik, ångesten jagar mig. Min kropp lyder inte, den ramlar och krampar. Så snart jag är stilla en sekund och tankarna på annat upphör så kommer tårarna.
Inga logiska tankar fungerar, jag har så svårt att med all kraft att stoppa det skenade tåg som far igenom min kropp och som får varje cell att beröras.
Jag är en mamma som i morgon ska lämna mitt barn i läkarnas händer. De ska ta hennes kropp och andning i över fyra timmar. Jag ska vänta utanför en dörr och göra mitt yttersta för att mitt inre inte syns utåt. Jag måste orka, jag måste vara stark och orka ta emot och bära hennes smärta samtidigt som jag ansam bär min.
Dagen är alltså här nu. I morgon sker det. Det som jag väntat, fasat inför men även längtat till i ARTON år. Arton års smärta och ångest äter upp mig och det finns inte ett spår av kraft att hålla den borta. Inte ett uns förnuft. Jag förmår inte.
Som det vore en hårt spänd tråd i min kropp, så vibrerar den starkt och det dånar i mitt huvud. Tråden dras åt och min kropp blir spändare och spändare.
Jag är ensam....Min flicka och jag delar till viss del samma rädsla. Skillnaden är ju att det är hon och inte jag som ska läggas under kniven. Det är hos som ska göra det hon är mest rädd för i sitt liv.
Hon har sin Niklas som finns här nu, som avleder hennes tankar och som tröstar. Tack gode Gud för Niklas. Utan honom vet jag inte hur detta hade gått.
Ensamheten för min del består i att det stöd och den tröst jag hade räknat med skulle finns för mig, genom Magnus. Inte finns där nu. Efter ett bråk igår på hans födelsedag, en strid på kniven om "mina och dina barn" där jag reagerade väldigt kraftigt på att vi skulle få nattgäster i form av hans barn från igår till mitten på veckan. Lite hastigt och lustigt och när jag kände att av alla dagar på året så var dessa dagar de minst lämpliga pga rådande omständigheter, så gick det käpprätt åt helvete milt sagt.
Nu kom det inga barn men skadan är redan gjort och jag känner att jag står helt själv. Från Kajsas pappa har aldig funnit någon förståelse för vad Kajsa går igenom eller hur hon mår pga detta hennes handikapp och sjukdom.
Och jag må vara en hönsmamma, blödig, larvig eller vad fan som helst men den som har åsikter om detta har inte gått i mina skor och har inte burit de bördorna eller gjort de förlusterna eller känt de smärtor som jag har gjort.
Jag bad om visad hänsyn för både mig och min flicka. Lugn och ro och vila. Min gårdag bestod av att jag ramlade flera gånger, krampade svårt och idag när jag körde till sjukhuset för en sista träff med kirurgen så körde jag fel två gånger och mot rött en gång. På en väg som jag kört tusen gånger och som jag kan utantill i sömnen om så vore.
Mitt huvud fungerar inte helt enkelt.
Givetvis så hade mina känslor varit desamma även om jag och Magnus inte hade bråkat, skillnaden hade ju varit att jag kunnat vilat ut nånstans, kunnat gråta ut i någons famn och släppa allt. Så det känns lite jobbigt nu....
Magnus? Manligt? Mänskligt?.........att ha förmågan att sätta sig i i någons situation och se genom dennes ögon och känna genom dennes hjärta är nödvändigt i alla realationer. Det är så lätt att bara se ur sitt eget perspektiv och hur man själv handskas med saker och ting och tycka att det är det rätta och det självklara och att det är så alla borde göra.
Men att verkligen förstå och respektera och acceptera att vi känner olika, DET är svårt och det är det som ofta är orsak till konflikter. Så lätt att säga att man förstå men så svårt att verkligen göra.
Magnus har inte levt mitt liv med min sjuka dotter i arton år. Han vet bara sitt och jag vet bara mitt. Därför krockar det nu.
Han vaktar på sina barn och jag vaktar på mina.
Det är så det ofta blir när man möts mitt i livet och inte har gemensamma barn.
Absolut att han känner empati för Kajsa och ser hur jobbigt detta är för mig. Inget att prata om det och jag har gråtit ut i hans famn. Men det blev för känsligt när hans barn blev inblandade och jag visade hur fel tidpunkt detta var och att jag ville och måste ge Kajsa det lugn hon behöver inför detta.
Just nu är jag ensam i huset. Ungdomarna gick ut för att köpa en sladd till ett nintendospel så att Kajsa ska ha något att göra på dagarna. Jag är kraftlös, skriver med stor möda men det rasar inom mig och jag vill öppna munnen och skrika ut all min smärta.
Det gör sååååååå ont nu. Så ont av allt och jag känner mig så liten och svag och vet inte varifrån jag ska hämta kraft och ork.
Inga logiska tankar fungerar, jag har så svårt att med all kraft att stoppa det skenade tåg som far igenom min kropp och som får varje cell att beröras.
Jag är en mamma som i morgon ska lämna mitt barn i läkarnas händer. De ska ta hennes kropp och andning i över fyra timmar. Jag ska vänta utanför en dörr och göra mitt yttersta för att mitt inre inte syns utåt. Jag måste orka, jag måste vara stark och orka ta emot och bära hennes smärta samtidigt som jag ansam bär min.
Dagen är alltså här nu. I morgon sker det. Det som jag väntat, fasat inför men även längtat till i ARTON år. Arton års smärta och ångest äter upp mig och det finns inte ett spår av kraft att hålla den borta. Inte ett uns förnuft. Jag förmår inte.
Som det vore en hårt spänd tråd i min kropp, så vibrerar den starkt och det dånar i mitt huvud. Tråden dras åt och min kropp blir spändare och spändare.
Jag är ensam....Min flicka och jag delar till viss del samma rädsla. Skillnaden är ju att det är hon och inte jag som ska läggas under kniven. Det är hos som ska göra det hon är mest rädd för i sitt liv.
Hon har sin Niklas som finns här nu, som avleder hennes tankar och som tröstar. Tack gode Gud för Niklas. Utan honom vet jag inte hur detta hade gått.
Ensamheten för min del består i att det stöd och den tröst jag hade räknat med skulle finns för mig, genom Magnus. Inte finns där nu. Efter ett bråk igår på hans födelsedag, en strid på kniven om "mina och dina barn" där jag reagerade väldigt kraftigt på att vi skulle få nattgäster i form av hans barn från igår till mitten på veckan. Lite hastigt och lustigt och när jag kände att av alla dagar på året så var dessa dagar de minst lämpliga pga rådande omständigheter, så gick det käpprätt åt helvete milt sagt.
Nu kom det inga barn men skadan är redan gjort och jag känner att jag står helt själv. Från Kajsas pappa har aldig funnit någon förståelse för vad Kajsa går igenom eller hur hon mår pga detta hennes handikapp och sjukdom.
Och jag må vara en hönsmamma, blödig, larvig eller vad fan som helst men den som har åsikter om detta har inte gått i mina skor och har inte burit de bördorna eller gjort de förlusterna eller känt de smärtor som jag har gjort.
Jag bad om visad hänsyn för både mig och min flicka. Lugn och ro och vila. Min gårdag bestod av att jag ramlade flera gånger, krampade svårt och idag när jag körde till sjukhuset för en sista träff med kirurgen så körde jag fel två gånger och mot rött en gång. På en väg som jag kört tusen gånger och som jag kan utantill i sömnen om så vore.
Mitt huvud fungerar inte helt enkelt.
Givetvis så hade mina känslor varit desamma även om jag och Magnus inte hade bråkat, skillnaden hade ju varit att jag kunnat vilat ut nånstans, kunnat gråta ut i någons famn och släppa allt. Så det känns lite jobbigt nu....
Magnus? Manligt? Mänskligt?.........att ha förmågan att sätta sig i i någons situation och se genom dennes ögon och känna genom dennes hjärta är nödvändigt i alla realationer. Det är så lätt att bara se ur sitt eget perspektiv och hur man själv handskas med saker och ting och tycka att det är det rätta och det självklara och att det är så alla borde göra.
Men att verkligen förstå och respektera och acceptera att vi känner olika, DET är svårt och det är det som ofta är orsak till konflikter. Så lätt att säga att man förstå men så svårt att verkligen göra.
Magnus har inte levt mitt liv med min sjuka dotter i arton år. Han vet bara sitt och jag vet bara mitt. Därför krockar det nu.
Han vaktar på sina barn och jag vaktar på mina.
Det är så det ofta blir när man möts mitt i livet och inte har gemensamma barn.
Absolut att han känner empati för Kajsa och ser hur jobbigt detta är för mig. Inget att prata om det och jag har gråtit ut i hans famn. Men det blev för känsligt när hans barn blev inblandade och jag visade hur fel tidpunkt detta var och att jag ville och måste ge Kajsa det lugn hon behöver inför detta.
Just nu är jag ensam i huset. Ungdomarna gick ut för att köpa en sladd till ett nintendospel så att Kajsa ska ha något att göra på dagarna. Jag är kraftlös, skriver med stor möda men det rasar inom mig och jag vill öppna munnen och skrika ut all min smärta.
Det gör sååååååå ont nu. Så ont av allt och jag känner mig så liten och svag och vet inte varifrån jag ska hämta kraft och ork.
