i huvudet på en finnpajsar jänta

Tänkte jag skulle berätta om vårt första dygn i Gränna.
Alla som campat vet ju att det kan inträffa oförutsedda saker, sånt man absolut inte ens kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi.

Jag är en van campare, under mina arton år som gift med barnens pappa så campade vi varje sommar, utom två - de år som barnen föddes, för då hyrde vi husvagn.

Alltså kan jag campa, jag kan slå upp tält och nästan tom i sömnen så vet jag hur stativet ska sättas ihop.

Vi hade hämtat all utrustning från förrådet hos ungarnas pappa (han å jag delar på denna utrustning).
Magnus var lite skeptisk till allt och ville vi skulle prov-sätta-upp tältet här hemma innan vi åkte iväg.

ALDRIG i livet sa jag....jag vet hur man gör.
- Men om det fattas en enda pinne så åker jag hem sa han!
- Det kommer inte fattas en enda pinne försäkrade jag, eftersom jag VET att allt är i sin ordning.

Och det var det oxå, allt var i sin ordning....det var inte det som var problemet här.

Vi hade inte packat våra saker särskilt långt i förväg, jag låg ju på BB med min syster tors-fre och när jag kom hem därifrån var jag fullständigt slut efter min vakna natt med bebben på magen.
Jag var så trött att jag ville spy, orkade inte ens tänka semester och packa så jag bara låg rätt upp och ner och hade ångest över att jag inget orkade.

Men på lördagen var jag piggare, då packade vi hela förmiddan och vid ett tiden kom vi iväg.

Mot Gränna, en resa på ca 30 mil är en lätt sak.
Och jag såg fram emot att checka in i receptionen med mitt nya campingkort med mitt namn på.

Få platsen och kolla in solen och därefter placera tältet så att vi fick bästa möjliga läge :-)

Vi skulle ha elplats för vi hade köpt en kylväska som går på ström å bilbatteri, slippa byta kylklampar i affärn varje morgon. Vi hade min tebryggare med mig för största möjliga njutning av morgon och kvällste och alla koppar däremellan som jag drar i mig.
Vi hade en fläkt med oss för att kunna, om det blev för varmt, fläkta ner min stackars kropp. Vi hade värmefläkt med oss ifall det skulle regna och tältet skulle behöva torkas upp.
Vi hade mobil laddare, filmkamera som behövde laddas, och laptopen att kunna lägga ut filmer och kort vi tog, på och givetvis kunna se en film ifall vi ville mysa med popcorn.

Vägen längs Vättern är bedövande vacker och när Gränna låg för våra fötter så pirrade det lite mysigt i mig, trött givetvis för 30 mil tar på krafterna även om jag inbillar mig att nu skulle kvällen bara vara mysig medan vi slog upp vårt läger.

Förväntansfulla stiger vi in på receptionen kl 17.30 och ler glatt till flickan som står bakom disken.
- Vi vill bo här!
Hon ler tillbaka och frågar om vi vill ha med eller utan el.
- Med el, lika glatt leende.
Och där tar det slut....Tyvärr säger hon,  - Vi har inga elplatser kvar.....fortfarande lika leende.
Mitt eget leende försvann lika snabbt som en fis i rymden.
Och där just då så vill jag bara bryta ihop, lägga mig ner och gråta för jag känner hur trött jag är och jag ser hur mitt goda te försvinner i fjärran samtidigt med den svala fläkten som skulle blåsa lite skönt på mig.
jag känner hur skittrött jag är och jag vill inte, jag vill bara inte sätta mig i bilen och åka nångon annanstans.

Magnus börjar prata med henne och försöker komma på en lösning.
Flickan säger att vi kan vänta till kl sex om vi vill och se om nån av dem som bokat plats inte kommer.

Hoppet tänds, en halvtimme är inte lång tid och vi tackar ja.

Klockan sex stövlar vi in igen och jag har lyckats hitta mitt leende....mysglada så har bilden av vårt läger blivit tydligare och tebryggaren och fläkten har kommit tillbaka.

Flickans ansikte ler fortfarande men nu mer beklagande och vi förstår att det är kört. Vi ska inte kunna slå upp vårt tält här i Gränna ikväll.

Jag är så ledsen, jag vill gråta. Jag är uppgiven men återigen börjar Magnus förhandla och ska lösa detta problem, frågan är bara, HUR?
De där två bakom disken börjar bli lite lätt irriterade på oss eftersom vi inte åker därifrån.

Men så säger den blonde pojken att det finns ju en plats som står tom till i morgon, han ber den leende flickan att fatta beslutet om vi kan få ligga där i natt men då MÅSTE vi flytta till en annan plats dagen efter.

- Så det finns alltså en plats, säger Magnus? Men man får ju inte boka särskilda platser enligt er hemsida säger han.
- Pojken och flickan förklarar i mun på varann att området är önskat av ett par som ALLTID ligger där och därför kan de hålla en plats men visst, man får inte boka en särskild plats.

Vi kan alltså få ligga där, med el men packa ner allt och sen flytta på förmiddagen dan efter.

Det ser ut som den enda möjligheten så vi tackar ja, checkar in och får nycklar.

Jag är helt slut och undrar hur jag ska orka slå upp tältet.
Vi har ett stort tält, inget litet kupoltält där man bara öppnar en dragkedja i väskan å slänger sig fort bakåt och så slår tältet upp sig själv i en rasande fart.
Detta tält är av dansk typ och alla som campat vet att danskar har stora tält. Ungefär som ett förtält till en husvagn, fast mer kvadratiskt.

Men men, ut med alla pinnar på marken och så börjar sorterandet, jag vet hur detta går till och jag kan exakt hur det ska vara och pressen över att jag måste bevisa för Magnus att det är så som jag lovat stort och brett - är överhängande och ökar i takt med svettdropparna som rinner ner över min rygg.....fast det är bara det att det är ganska många år sen jag gjorde detta och med fem års sjukdom som raderat en hel del i min hjärna så måste jag rota där i lääääänge innan jag får till en vag välkänd bild av stativet.

Men snart så står det där, som ett stort stålskelett och tältduken ska krängas på. Den väger säkert trettio kilo, tung som ett as och vi kämpar, drar och kränger över tyget och stativet skakar.

Svimfärdiga och genomsvettiga - men vi fick upp tältet. Magnus börjar slå ner de små pinnarna i marken men vi är överrens om att bara ta hälften eftersom vi måste flytta i morgon.

Så ska han flytta över kylväskan från bilbatteriet till elskåpet och öppnar luckan....vår förlängningssladd passar inte i de tre konstiga små hålen som gapar därinne.
Det är en EU kontakt som man ska ha och det har inte vi. Klockan är över sex, det är lördag, inga affärer öppna och för den delen så finns inga såna eu-kontakt-affärer i Gränna.
Magnus säger att receptionen måste ha sladdar till försäljning så han stövlar upp dit.

Jag känner återigen hur jag snart ger upp......efter allt tjafs och sen äntligen få en elplats så ska han upp dit och säga att vi inte ens kan avända den. Jag beundrar honom som går dit, jag skulle aldrig våga "förnedra" mig så.
Vår första semesterdag och jag vill bara gråta. Jag är trött, arg och irriterad och hungrig.
Vi skulle ju slå upp lägret, ta en kall öl, pcka upp lite smått, tända grillen och känna hur semesterkänslan infann sig. Pussa och nojsa lite med varann och bara vara lyckliga.
Inte vara äckelsvettiga och smutsiga om händerna efter alla tältpinnar, inte vara trötta och hungriga och gråtfärdiga.

Han kommer tillbaka - utan sladd! Min fina Magnus ger inte upp som jag, han gråter inte utan säger att han ska bege sig upp till stan i alla falla och leta på mackar eller nån annan camping.

Jag sätter mig på en stol, gråter i smyg för att inte visa alla nyfikna campinggrannar som sitter utanför sina husvagnar och husbilar och med sin kalla öl tittar på hur det går för oss att slå läger.
Det är så det går till förstår ni och det är sånt man pratar om när man kommer hem - om alla tokigheter som andra campare gör och värst av dem är ju tältare som oss.
Sen gör jag iordning vår säng, pumpar madrassen och bäddar - det blir fint och nästan skönt att ligga på.

Magnus kommer tillbaka igen - utan sladd!
- Det får gå den här natten säger han, kylväskan får gå i bilen, allt annat kan vara.
Jag protesterar för då kommer bilbatteriet bli urladdat, men jag ser att Magnus i det läget skiter i det. Han skiter i om han måste förnedra sig igen och be en camppinggranne om hjälp att starta med kablar i morgon.

Han vill bara öppna sin kalla öl och ta det lite lugnt, han vill tändra grillen och sen få äta vår köpta köttbit och ha semester.

Jag suckar och resignerar, bestämmer mig för att vi inte kan göra nåt åt situationen och försöker känna mig lite glad och semesternojsig.

Kvällen blir trevlig och vi får spännande att titta på. Det visar sig att man ska flyga ballong från idrottsplanen intill oss. Ca 10-15 ballongekipage gör sig i ordning och blåser eller heter det värmer, upp sina ballonger.
Campinggäster samlas och tittar på skådespelet som är rätt mäktigt med alla väsande ljud och de enormt stora ballongerna i glada färger.
Vi applåderar och vinkar när de kommer iväg en efter en och försvinner som färgklickar mot den blå himlen.

För vi har i alla fall tur med vädret....än så länge.