Illamåendet får ett slut
Dagarna på avdelningen går långsamt, jag får hjälp att sitta uppe varje dag, jag blåser och andas duktigt i munstycket. Jag vill inte äta nåt för jag mår fortfarande illa. Jag får besök av familjen på kvällarna. Då blir jag glad.
Jag får besök av kirurgen som opererade mig, de har förvarnat om att han är på väg....HAN? de sa ju att det skulle bli en hon.
Så kommer han då in i rummet, två meter lång och min blick går osökt till hans händer - stora som dasslock.
Han säger att operationen gick bra, han behövde inte kapa några revben utan bara lossa dem från sina fästen för att komma in till lungsäcken, han fick bort hela tumören och trodde inte att den hade invaderat lungan. De hade tömt mig på tre liter vätska igen då de öppnade mig.
Jag frågar hur de öppnat mig på ryggen och han beskriver mitt ärr som en båge från skulderbladet och i en halvcirkel ner åt sidan.
Tumören var nu ivägskickad på analys och det skulle ta lite tid innan den var ordentligt genomgången, men så snart det var gjort skulle jag få besked om vad det egentligen var som hade drabbat mig.
Efter ett par dagar så bestäms det att dräneringen ska tas bort, jag får sitta upp i sängen, lyfta fram min högra arm och så börjar en syster dra bort tejp, och fumla med slangarna och så säger hon att hon ska dra ut dem.
Jag känner ingenting eftersom jag fortfarande har ryggbedövning, men jag tycker att det är äckligt för jag kan se framför mig för mitt inre hur slangarna dras ut ur min kropp, fuktiga och kanske lite blodiga. Det får mig att må illa mer och så är det klart. Hon tejpar om med ny tejp, säger att stygnen får jag ta innan jag åker hem och så tar hon blodväskan och går ut ur rummet.
Skönt känner jag. Jag kan rör mig lite lättare.
Jag får tala med en läkare på avdelningen om detta att jag mår så illa och inte kan äta nåt.
Han funderar ett tag så säger han att han vill koppla bort ryggbedövningen eftersom den innehåller ett opiat liknande morfin och att det mycket väl kan vara det som orsakar mitt tillstånd.
Sagt och gjort, slangen i ryggen dras ur, en plåsterlapp sätts på plats och så beslutas även att katetern ska bort, då kan jag röra mig helt obehindrat och gå på toaletten själv.
Jag ska säga att jag är glad över att den sattes på plats då jag var nedsövd, för att ha en slang i urinröret som sen hänger ut genom ena benet i landstingets stora boxertrosor och ha en kisspåse att släpa på....det var riktigt obehagligt och jag funderade mycket på hur slangen kunde hålla sig kvar utan att dras ut, jag var ju livrädd för att den skulle åka ut och göra illa mig.
Jag får förklarat för mig att när den sätts på plats så blåses en lite ballong upp och det är den som sitter i urinblåsan och hindrar slangen från att åka ut.
Vilken uppfinning! Undrar just vem som är kateterns fader eller moder för den delen?
Jag får instruktioner om att jag ska ta ett djupt andetag och sen andas ut kraftigt då hon släppt ut luften ur ballongen och ska dra ut slangen. Jag gör som hon säger och är beredd, men fan vad ont det gör när det åker ut med ett ryck!!!!
Men jag är fri, inga slangar eller behållare med kroppsvätskor på golvet.
Sakta börjar ryggbedövningen släppa och i samma takt som illamåendet lättar så tillkommer smärtan i ryggen i hela mig i min hela överkropp.
Jag som innan tyckt att det var väl ok, hade inget ont, börjar bli varse om att man har skrutit i mig, jag har stora sår efter en skalpell långt inne i min kropp ända ut till skinnet på ryggen.
Men jag mår inte illa längre.
Nu när jag inte behöver släpa på min barlast så bestäms att jag ska ner till sjukgymnasten med de övriga nyopererade.
En brokig skara av människor med instutionskläder som går med släpande fötter och stela överkroppar leter sig ut från avdelningen, ner med hissen i källarvåningen där sjukgymnasiken ligger.
Vi välkomnas av en överhurtig sjukgymnast som ställt pallar i cirkel på golvet och vi blir bjudna att sitta ner. Välkommen vila då det kostat på att vara upprätt och gående.
Men snart så börjar gymnasiken och hon tar plats på en pall och instruerar oss i rörelser.
Rullar på axlarna, cirkla med armarna, vrida på huvudet, stampa och gå med fötterna...allt sittandes på pallen och efter bästa förmåga - vilket inte var särskilt mycket, men jag gympade i alla fall och andades duktigt så att alla de små små blåsorna på mina lungor skulle vecklas ut och inte ligga ihopklibbade som russsin och skapa lunginflammation.
Att få återvända till sängen sen var mycket tacksamt....
Jag började få en fruktansvärd smärta under mitt högra bröst, det sved och brann som en eld. Jag kunde inte röra vid stället, inte ha kläder emot, det var fruktansvärt och jag fattade ingenting.
Jag fick tabletter mot den andra smärtan i ryggen och inuti mig men mot denna smärta hjälpte inget alls.
Det kändes som att jag inte hade något skinn alls under bröstet.
Jag ringde på en syster på kvällen, försökte berätta och förklara att jag hade ont, jag bad om en kompress eller nåt att lägga emot för att det kanske kunde lindra. Hon ryckte på axlarna och sa att det kunde jag väl få.
Det brann och jag kved så snart jag rörde mig och senare pratade jag med en doktor på ronden om detta.
Helt som om ingenting sa han att det är ju nervsmärtor, så blir det ibland när man opereras och man skär av många nervtrådar, men det brukar gå över om några år.........FAN tänkte jag inom mig, varför i hela världen har ingen sagt något om detta till mig. VARFÖR har ingen tänkt på att berätta att den kan bli så?????
Det var första gången jag fick smaka på denna outhärdliga smärta, den som obönhörligt gör mig illa och som absolut ingenting biter på, inga piller, ingen akupunktur, ingen tns, ingenting alls.......nu fem år senare lever jag fortfarande med den smärtan varje dag. Det som operationen orsakade har klingat av litegrann eftersom nervtrådar har hittat varann, kroppen har läkt till viss del men sen fick jag ju som om det inte var nog med detta, en annan sjukdom, inflammationen i hjärnan och som i sin tur orsakade en sjukdom på centrala nervsystemet. Så nervsmärtor, både på huden och inuti mina lemmar gör mina dagar till ett dagligt ont.
Till viss del blir man tolerant, man vänjer sig vid att ha ont, men baksidan av det är att man blir väldigt trött. Kroppen får ta emot så mycket "stryk" och måste jobba hela tiden så den blir trött och sen sätter det sig på humöret och sinnet oxå.
Man orkar inte alltid vara glad och pigg, vara positiv och ha glimten i ögat när varje rörelse man gör orsakar smärta och man vet att inget kan ta bort den eller lindra den.
Man orkar inte när varje andetag, sen i slutet av april 2005, har orsakat smärta. För när mina lungor rör sig av andetagen så rör sig ärrvävnader, nerverna protesterar och hjärnan kan inte uppfatta signaler.
Därför gillar jag inte att bli andfådd idag. Och det blir man av mycket i livet, både roliga och mindra roliga ting.
Jag får besök av kirurgen som opererade mig, de har förvarnat om att han är på väg....HAN? de sa ju att det skulle bli en hon.
Så kommer han då in i rummet, två meter lång och min blick går osökt till hans händer - stora som dasslock.
Han säger att operationen gick bra, han behövde inte kapa några revben utan bara lossa dem från sina fästen för att komma in till lungsäcken, han fick bort hela tumören och trodde inte att den hade invaderat lungan. De hade tömt mig på tre liter vätska igen då de öppnade mig.
Jag frågar hur de öppnat mig på ryggen och han beskriver mitt ärr som en båge från skulderbladet och i en halvcirkel ner åt sidan.
Tumören var nu ivägskickad på analys och det skulle ta lite tid innan den var ordentligt genomgången, men så snart det var gjort skulle jag få besked om vad det egentligen var som hade drabbat mig.
Efter ett par dagar så bestäms det att dräneringen ska tas bort, jag får sitta upp i sängen, lyfta fram min högra arm och så börjar en syster dra bort tejp, och fumla med slangarna och så säger hon att hon ska dra ut dem.
Jag känner ingenting eftersom jag fortfarande har ryggbedövning, men jag tycker att det är äckligt för jag kan se framför mig för mitt inre hur slangarna dras ut ur min kropp, fuktiga och kanske lite blodiga. Det får mig att må illa mer och så är det klart. Hon tejpar om med ny tejp, säger att stygnen får jag ta innan jag åker hem och så tar hon blodväskan och går ut ur rummet.
Skönt känner jag. Jag kan rör mig lite lättare.
Jag får tala med en läkare på avdelningen om detta att jag mår så illa och inte kan äta nåt.
Han funderar ett tag så säger han att han vill koppla bort ryggbedövningen eftersom den innehåller ett opiat liknande morfin och att det mycket väl kan vara det som orsakar mitt tillstånd.
Sagt och gjort, slangen i ryggen dras ur, en plåsterlapp sätts på plats och så beslutas även att katetern ska bort, då kan jag röra mig helt obehindrat och gå på toaletten själv.
Jag ska säga att jag är glad över att den sattes på plats då jag var nedsövd, för att ha en slang i urinröret som sen hänger ut genom ena benet i landstingets stora boxertrosor och ha en kisspåse att släpa på....det var riktigt obehagligt och jag funderade mycket på hur slangen kunde hålla sig kvar utan att dras ut, jag var ju livrädd för att den skulle åka ut och göra illa mig.
Jag får förklarat för mig att när den sätts på plats så blåses en lite ballong upp och det är den som sitter i urinblåsan och hindrar slangen från att åka ut.
Vilken uppfinning! Undrar just vem som är kateterns fader eller moder för den delen?
Jag får instruktioner om att jag ska ta ett djupt andetag och sen andas ut kraftigt då hon släppt ut luften ur ballongen och ska dra ut slangen. Jag gör som hon säger och är beredd, men fan vad ont det gör när det åker ut med ett ryck!!!!
Men jag är fri, inga slangar eller behållare med kroppsvätskor på golvet.
Sakta börjar ryggbedövningen släppa och i samma takt som illamåendet lättar så tillkommer smärtan i ryggen i hela mig i min hela överkropp.
Jag som innan tyckt att det var väl ok, hade inget ont, börjar bli varse om att man har skrutit i mig, jag har stora sår efter en skalpell långt inne i min kropp ända ut till skinnet på ryggen.
Men jag mår inte illa längre.
Nu när jag inte behöver släpa på min barlast så bestäms att jag ska ner till sjukgymnasten med de övriga nyopererade.
En brokig skara av människor med instutionskläder som går med släpande fötter och stela överkroppar leter sig ut från avdelningen, ner med hissen i källarvåningen där sjukgymnasiken ligger.
Vi välkomnas av en överhurtig sjukgymnast som ställt pallar i cirkel på golvet och vi blir bjudna att sitta ner. Välkommen vila då det kostat på att vara upprätt och gående.
Men snart så börjar gymnasiken och hon tar plats på en pall och instruerar oss i rörelser.
Rullar på axlarna, cirkla med armarna, vrida på huvudet, stampa och gå med fötterna...allt sittandes på pallen och efter bästa förmåga - vilket inte var särskilt mycket, men jag gympade i alla fall och andades duktigt så att alla de små små blåsorna på mina lungor skulle vecklas ut och inte ligga ihopklibbade som russsin och skapa lunginflammation.
Att få återvända till sängen sen var mycket tacksamt....
Jag började få en fruktansvärd smärta under mitt högra bröst, det sved och brann som en eld. Jag kunde inte röra vid stället, inte ha kläder emot, det var fruktansvärt och jag fattade ingenting.
Jag fick tabletter mot den andra smärtan i ryggen och inuti mig men mot denna smärta hjälpte inget alls.
Det kändes som att jag inte hade något skinn alls under bröstet.
Jag ringde på en syster på kvällen, försökte berätta och förklara att jag hade ont, jag bad om en kompress eller nåt att lägga emot för att det kanske kunde lindra. Hon ryckte på axlarna och sa att det kunde jag väl få.
Det brann och jag kved så snart jag rörde mig och senare pratade jag med en doktor på ronden om detta.
Helt som om ingenting sa han att det är ju nervsmärtor, så blir det ibland när man opereras och man skär av många nervtrådar, men det brukar gå över om några år.........FAN tänkte jag inom mig, varför i hela världen har ingen sagt något om detta till mig. VARFÖR har ingen tänkt på att berätta att den kan bli så?????
Det var första gången jag fick smaka på denna outhärdliga smärta, den som obönhörligt gör mig illa och som absolut ingenting biter på, inga piller, ingen akupunktur, ingen tns, ingenting alls.......nu fem år senare lever jag fortfarande med den smärtan varje dag. Det som operationen orsakade har klingat av litegrann eftersom nervtrådar har hittat varann, kroppen har läkt till viss del men sen fick jag ju som om det inte var nog med detta, en annan sjukdom, inflammationen i hjärnan och som i sin tur orsakade en sjukdom på centrala nervsystemet. Så nervsmärtor, både på huden och inuti mina lemmar gör mina dagar till ett dagligt ont.
Till viss del blir man tolerant, man vänjer sig vid att ha ont, men baksidan av det är att man blir väldigt trött. Kroppen får ta emot så mycket "stryk" och måste jobba hela tiden så den blir trött och sen sätter det sig på humöret och sinnet oxå.
Man orkar inte alltid vara glad och pigg, vara positiv och ha glimten i ögat när varje rörelse man gör orsakar smärta och man vet att inget kan ta bort den eller lindra den.
Man orkar inte när varje andetag, sen i slutet av april 2005, har orsakat smärta. För när mina lungor rör sig av andetagen så rör sig ärrvävnader, nerverna protesterar och hjärnan kan inte uppfatta signaler.
Därför gillar jag inte att bli andfådd idag. Och det blir man av mycket i livet, både roliga och mindra roliga ting.
