Får åka hem från sjukhuset
Det är lätt att bli instutioniserad när man ligger på sjukhus, det tar inte många dagar alls. Man är så avskuren från omvärlden och dess vanliga göromål och plikter.
Man får besök, familj som kommer och sitter vid sängen, luktar gott och är fina i håret och har make-up, sen åker de hem till sina hem, svänger förbi pizzerian kanske och köpter mat, hem å slänger upp fötterna på bordet och tar ett glas vin.
Ser på teve, byter kanal när de vill. Går på toa helt utan besvär utan att behöva fundera på hur de ska kunna torka sig.
Jag undrade många gånger de därutanför som känner mig, hur mycket tid de egentligen la ner på att försöka förstå och tänka sig in i min situation. Tänka på hur jag tog mig till toaletten och vilken möda och vilket besvär det var.
För nu när jag inte var bunden till diverse slangar så fick jag duscha, vilken lycka att känna svalt vatten rinna över min kropp, få tvåla in, efter bästa förmåga såklart, min kropp och tvätta mig. Schamponera håret oxå det efter bästa förmåga och samtidigt bita sig hårt i läppen för att stå ut med smärtan som mina armrörelser orsakade.
Att få gå på toaletten själv och vara privat är lyx när man har fått släpat runt på en kisspåse som personelen i tid och otid kommer och lyfter på för att kontrollera nivån på.
Men att få magen att komma igång och få bajsa, en av våra kroppars naturligaste funktioner, DET var inte det enklaste.
Ingen hade heller talat om att när man sövs ner så stannar allt upp, att man kan hjälpa sin stackars chockade mage att fortsätta fungera som den ska genom att äta lätt laxerande mat eller kanske tom få kemisk hjälp.
Till slut så var jag desperat, jag hade ju börjat kunna äta när illamåedet stläppte, så att fylla på var ju inget problem med, problemet var att inget kom ut. Jag såg framför mig hur min mage svällde upp av flera dagars bajs, hur jag aldrig skulle få ut det och jag kände att jag måste tala med en sköterska.
Svettig efter ett försök på toa, det är inte lätt att krysta utan att spänna en muskel i kroppen, och att spänna muskler gör ont ända upp till operationssåret. Att hålla andan och trycka på utan att lungorna rörs är en omöjlighet.
Så med lätt tårade ögon tryckte jag på larmknappen efter att jag tagit mig till sängen igen. Och denna dagen var det såklart den snygga unga manliga sköterska som jobbade, som med sitt bländvita leende kommer in och käckt frågar vad jag vill ha hjälp med.
Vad säger man? Kan man linda in det? nä ingen idé kände jag.
- Jag kan inte bajsa, sa jag bara.
Han fortsätter att le och som om jag bara hade bett att få en värktablett så börjar han berätta vilka medel de har. -Jag tycker vi börjar med lite lättare grejjer säger han och om inte det hjälper så tar vi till det tunga artilleriet å då händer det grejjer vill jag lova. Han ler fortfarande stort och jag försöker dra lite i mina mungipor jag med och tackar så mycket.
Strax så ligger det en microlaxklysma i min hand och jag hoppas hoppas innerligt att den ska vara svar på min bön om att slippa sitta gråtandes på toaletten och känna hur paniken tilltar när inget händer.
Efter åtta dagar på avdelningen får jag åka hem!!!!!!!!
Jag ska få sova i min säng, ha mina kläder på mig, titta på mina väggar. Och min lillasyster Jeanette som bor i USA ska komma och bo hos mig.
När vi hade fått en del frågetecken, ang vad som hade drabbat mig, uträtade så bestämde hon att hon skulle komma hem och ta hand om mig några veckor efter operationen.
För att finansiera detta så ordnade hon en garageförsäljning och rensade ut vad hon skulle sälja för att få ihop pengar till biljetten.
Hennes vänner som hörde detta började donera pengar till henne, betalade mer för sakerna de köpte än vad hon begärde.
Alla ville hjälpa henne att kunna åka hem till Sverige och mig.
Hon kom ett par dagar efter att jag kommit hem, eller kanske dagen efter, jag minns inte. Vår pappa hade hämtat henne och hon hade sin yngste son Karl då tre år, med sig. Han var för liten för att lämnas hemma och de hade svårt att få barnvakt och hjälp till och från förskolan de korta stunder han gick där.
Det var en enorm glädje att se henne i min dörr då jag öppnat.
Hon skulle hjälpa mig med matlagning, städning och annat. Och sen ville hon ju såklart umgås med vår övriga familj. Det är svårt att inte bo i samma land när det händer saker med familjen, både svåra och allvarliga men givetvis även roliga tillställningar som barnafödande, kalas och sånt.
Men det är intre lätt att komma hem trots att det är det enda man vill och längtar efter. Att lämna tryggheten på sjukhuset, lämna ansvarsfriheten med vad det innebär och plötsligt själv tvingas göra allt.
Nu var Jeanette hos mig men det är inte hennes jobb att komma rusande när jag ringer på klockan. Nu hade jag ingen fysisk klocka men jag behövde ändå hjälp med allt.
Att ta mig ur sängen som är lägre än sjukhusets, hon öppnade toadörren och tände åt mig därinne. Hon knäppte upp mina byxor och drog ner dem och trosorna, åt mig. Sen samma procedur fast tvärtom, när jag var klar.
Torkade mig själv gjorde jag.
När ett par veckor hade gått och jag insåg att jag beroende av henne eller någon annan som hjälpte mig med precis ALLT, så började mitt humör tryta. Jag blev grinig, ledsen, frustrerad över att allt var så jobbigt och smärtsamt.
Jag måste ut och gå varje dag, runt huset gick jag för att hålla mina lungor friska och jag blåste i mitt munstycke.
Jag måste vänta på att hon hade tid, när jag ville göra nåt eller ha något, hon hade sin treåring som behövde sin mamma och som hon måste prioritera ibland.
Självklart men där jag låg insåg jag snart vad att vara i en beroendeställning gör med en människa.
Att plötsligt inte kunna göra något själv, att plötsligt behöva hjälp med allt. Min hjärna ville göra tusen saker men min kropp sa emot.
Bara att tappa nåt på golvet och sen tvingas vänta till någon kunde plocka upp det, var förjäkligt.
Där jag låg förstod jag varför många sjuka och handikappade människor är bittra, för de förlorade makten över sin egen kropp. Jag vill aldrig bli sån tänkte jag men plötsligt förstod jag, för denna frustration och mitt dåliga humör kom till mig utan att jag behövde anstränga mig särskilt mycket.
Ansträngningen låg i att inte låta denna sinnestämning stanna kvar för evigt, att jobba med att se det bra och positiva och fokusera på det istället för det jag inte kunde göra.
Man får besök, familj som kommer och sitter vid sängen, luktar gott och är fina i håret och har make-up, sen åker de hem till sina hem, svänger förbi pizzerian kanske och köpter mat, hem å slänger upp fötterna på bordet och tar ett glas vin.
Ser på teve, byter kanal när de vill. Går på toa helt utan besvär utan att behöva fundera på hur de ska kunna torka sig.
Jag undrade många gånger de därutanför som känner mig, hur mycket tid de egentligen la ner på att försöka förstå och tänka sig in i min situation. Tänka på hur jag tog mig till toaletten och vilken möda och vilket besvär det var.
För nu när jag inte var bunden till diverse slangar så fick jag duscha, vilken lycka att känna svalt vatten rinna över min kropp, få tvåla in, efter bästa förmåga såklart, min kropp och tvätta mig. Schamponera håret oxå det efter bästa förmåga och samtidigt bita sig hårt i läppen för att stå ut med smärtan som mina armrörelser orsakade.
Att få gå på toaletten själv och vara privat är lyx när man har fått släpat runt på en kisspåse som personelen i tid och otid kommer och lyfter på för att kontrollera nivån på.
Men att få magen att komma igång och få bajsa, en av våra kroppars naturligaste funktioner, DET var inte det enklaste.
Ingen hade heller talat om att när man sövs ner så stannar allt upp, att man kan hjälpa sin stackars chockade mage att fortsätta fungera som den ska genom att äta lätt laxerande mat eller kanske tom få kemisk hjälp.
Till slut så var jag desperat, jag hade ju börjat kunna äta när illamåedet stläppte, så att fylla på var ju inget problem med, problemet var att inget kom ut. Jag såg framför mig hur min mage svällde upp av flera dagars bajs, hur jag aldrig skulle få ut det och jag kände att jag måste tala med en sköterska.
Svettig efter ett försök på toa, det är inte lätt att krysta utan att spänna en muskel i kroppen, och att spänna muskler gör ont ända upp till operationssåret. Att hålla andan och trycka på utan att lungorna rörs är en omöjlighet.
Så med lätt tårade ögon tryckte jag på larmknappen efter att jag tagit mig till sängen igen. Och denna dagen var det såklart den snygga unga manliga sköterska som jobbade, som med sitt bländvita leende kommer in och käckt frågar vad jag vill ha hjälp med.
Vad säger man? Kan man linda in det? nä ingen idé kände jag.
- Jag kan inte bajsa, sa jag bara.
Han fortsätter att le och som om jag bara hade bett att få en värktablett så börjar han berätta vilka medel de har. -Jag tycker vi börjar med lite lättare grejjer säger han och om inte det hjälper så tar vi till det tunga artilleriet å då händer det grejjer vill jag lova. Han ler fortfarande stort och jag försöker dra lite i mina mungipor jag med och tackar så mycket.
Strax så ligger det en microlaxklysma i min hand och jag hoppas hoppas innerligt att den ska vara svar på min bön om att slippa sitta gråtandes på toaletten och känna hur paniken tilltar när inget händer.
Efter åtta dagar på avdelningen får jag åka hem!!!!!!!!
Jag ska få sova i min säng, ha mina kläder på mig, titta på mina väggar. Och min lillasyster Jeanette som bor i USA ska komma och bo hos mig.
När vi hade fått en del frågetecken, ang vad som hade drabbat mig, uträtade så bestämde hon att hon skulle komma hem och ta hand om mig några veckor efter operationen.
För att finansiera detta så ordnade hon en garageförsäljning och rensade ut vad hon skulle sälja för att få ihop pengar till biljetten.
Hennes vänner som hörde detta började donera pengar till henne, betalade mer för sakerna de köpte än vad hon begärde.
Alla ville hjälpa henne att kunna åka hem till Sverige och mig.
Hon kom ett par dagar efter att jag kommit hem, eller kanske dagen efter, jag minns inte. Vår pappa hade hämtat henne och hon hade sin yngste son Karl då tre år, med sig. Han var för liten för att lämnas hemma och de hade svårt att få barnvakt och hjälp till och från förskolan de korta stunder han gick där.
Det var en enorm glädje att se henne i min dörr då jag öppnat.
Hon skulle hjälpa mig med matlagning, städning och annat. Och sen ville hon ju såklart umgås med vår övriga familj. Det är svårt att inte bo i samma land när det händer saker med familjen, både svåra och allvarliga men givetvis även roliga tillställningar som barnafödande, kalas och sånt.
Men det är intre lätt att komma hem trots att det är det enda man vill och längtar efter. Att lämna tryggheten på sjukhuset, lämna ansvarsfriheten med vad det innebär och plötsligt själv tvingas göra allt.
Nu var Jeanette hos mig men det är inte hennes jobb att komma rusande när jag ringer på klockan. Nu hade jag ingen fysisk klocka men jag behövde ändå hjälp med allt.
Att ta mig ur sängen som är lägre än sjukhusets, hon öppnade toadörren och tände åt mig därinne. Hon knäppte upp mina byxor och drog ner dem och trosorna, åt mig. Sen samma procedur fast tvärtom, när jag var klar.
Torkade mig själv gjorde jag.
När ett par veckor hade gått och jag insåg att jag beroende av henne eller någon annan som hjälpte mig med precis ALLT, så började mitt humör tryta. Jag blev grinig, ledsen, frustrerad över att allt var så jobbigt och smärtsamt.
Jag måste ut och gå varje dag, runt huset gick jag för att hålla mina lungor friska och jag blåste i mitt munstycke.
Jag måste vänta på att hon hade tid, när jag ville göra nåt eller ha något, hon hade sin treåring som behövde sin mamma och som hon måste prioritera ibland.
Självklart men där jag låg insåg jag snart vad att vara i en beroendeställning gör med en människa.
Att plötsligt inte kunna göra något själv, att plötsligt behöva hjälp med allt. Min hjärna ville göra tusen saker men min kropp sa emot.
Bara att tappa nåt på golvet och sen tvingas vänta till någon kunde plocka upp det, var förjäkligt.
Där jag låg förstod jag varför många sjuka och handikappade människor är bittra, för de förlorade makten över sin egen kropp. Jag vill aldrig bli sån tänkte jag men plötsligt förstod jag, för denna frustration och mitt dåliga humör kom till mig utan att jag behövde anstränga mig särskilt mycket.
Ansträngningen låg i att inte låta denna sinnestämning stanna kvar för evigt, att jobba med att se det bra och positiva och fokusera på det istället för det jag inte kunde göra.
