Efter Operationen
Jag vaknar ännu en gång samma dag...det enda jag hör är gråt och jämmer, damen i sängen bredvid mig pratar om sitt grishjärta...hon snyftar högt och är så förtvivlad.
Jag undrar stilla, kan hon verkligen ha opererats och fått ett grishjärta.
Personal kommer in till oss, sätter sig vid hennes säng och försöker trösta. Hon gråter än mer hjärtskärande, denna gamla kvinna någonstans mellan 90 och evigheten. Hon frågar om och om igen varför man har gett henne ett grishjärta och de förklarar vänligt att hon inte har fått något grishjärta utan bara en hjärtklaff ifrån en gris.
De säger att hennes egna klaff var dålig men att hon nu är opererad och kommer att bli bra.
Hon fortsätter att gråta och kan inte ta in annat än att hon numera har ett grishjärta.
Snart kommer sköterskan till min säng, frågar hur jag mår eller har ont någonstans. Jag har inte ont alls men det är slangar överallt. Hon förklarar att jag har ett dränage under armen på höger sida och jag ser två tjocka genomskinliga slangar med blodrester i, de leder ner i en låda på golvet, med handtag den ser ut som en plastportfölj, fast genomskinlig och är full med blodfärgad vätska.
Hon berättar att jag har en kateter och jag ser ännu en slang som leder ut från mitt täcke, en plastpåse hänger på en krok på sängen, gul vätska skvalpar på botten.
Hon säger också att jag fortfarande har ryggbedövningen påkopplad. Jag ligger på en slang som går mellan min rygg och en droppställning med en medicinpump på.
Jag mår bara illa, känner inget annat än illamående.
Jag vill ringa till mamma, sköterskan hjälper mig nå telefonen och hon svarar direkt, jag har ingen aning om vad klockan är men jag säger att allt har gått bra, för det är vad man sagt till mig, och att jag ligger på mitt rum nu igen. Jag vill att de kommer.
De kommer, sitter hos mig, kramar och pussar. Ser lättnad i deras ögon, inte så mycket blir sagt och jag är fortfarande trött, bakom draperiet, från sängen intill hörs damens förtvivlan över sitt griskhjärta.
EN NY DAG
Denna nya dag börjar med sedvanliga rutiner, blodtryck, temp och puls och vikt. Ja jag måste upp ur sängen och ställa mig på vågen. Jag minns faktiskt inte varför det var så viktigt att väga mig varje morgon men så skedde i alla fall. När jag stod upp så leddes jag till fotöljen bredvis min säng, ja en skön fotölj stod där, bara för mig att sitta i varje dag.
Såna var bestämmelserna, Thoraxopererade patienter måste sitta upp en stund varje dag. Under tiden bäddades min säng av hurtiga sköterskor som inte hade det minsta problem med att röra sig.
Så kommer en sjukgymnast upp. Vi (som skrevs in dagen innan) har förberetts för detta, konvalecensen efter operationen, genom att sitta i grupp och göra rörelser, få information om hur vi ska undvika att insjukna i lunginflammation efteråt, för det är vanligaste komplikationen.
Jag måste sitta upp i fotöljen lite varje dag, jag måste andas i det lilla röret som ser ut som ett cigarettmunstycke flera gånger varje dag, för att träna mina lungor. In och ut efter konstens alla regler, korta och långa andetag så att jag blir yr i huvudet.
Och hela tiden mår jag illa. Jag vill inte äta, ingen medicin hjälper. Man kallar på annan sjukgymnast som ger mig akupunktur på ena handleden. Det ska hjälpa säger hon och jag kommer att må bättre.
Det gör jag inte. Mår illa.
Jag och damen har en teve på rummet men ingen fjärrkontroll. Så varje gång vi vill byta kanal måste vi ringa på personalen som kommer och ställer sig på en stol och byter kanal åt oss.
Jag frågar varför det inte finns några. - De är stulna säger hon. Är det märkligt, galet eller helt enkelt bara idiotiskt att man stjäl fjärrkontroller på en thoraxavdelning, man tar dem från människor som är begränsade i rörlighet och som inget annat kan göra än ligga i sängen.
Och vilka är det som rör sig på denna avdelning, jo opererade och deras anhöriga. Är de verkligen motiverade att stjäla när de själva vet hur viktig teven blir i den situation som råder. Det finns ju inget annat att göra.
När damen inte gråter så pratar hon med sina vuxna barn i telefonen, hon säger åt dem på skarpen att inte komma och hälsa på henne. Hon vill absolut inte att de ska ha besvär för hennes skull.
Hon väljer att ligga ensam i sin sorg över att ha ett grishjärta, vill inte få tröst från de sina.
Hon pratar om sin blommande scilla som täcker hela gräsmattan på hennes tomt på Lidingö. Hon är fullständigt klar i huvudet. Men ibland kommer hennes ångestgråt över det att hon inte förstår detta med hjärtat från en gris, varför har man gett henne det. I långa stunder är hon förvirrad och kan inte ta in det personalen berättar, att hon bara har en klaff från en gris.
Jag får mer besök under dagarna som går, min pappa, mamma och lillasyster kommer fler gånger, min kusin kommer.
Och en kväll kommer Kajsa och Martin med sin pappa. Deras blickar när de träder in i rummet är rädda, avvaktande. De ser på mig, ser alla slangar, min trötta uppsyn och mitt rufsiga hår.
Jag känner mig smutsig och ofräsch, jag har ju inte kunnat duscha på flera dagar och legat i min egen svett och bara kunnat borsta tänderna vid sängen med hjälp av en sköterska.
Barnen kommer försiktigt fram och försöker krama och pussa mig utan att egentligen vidröra mig. De frågar hur jag mår och jag mår ju bra förutom illamåendet som är bestående.
Martin pratar på, berättar om vad han gjort. Kajsa sitter ganska långt ifrån mig och jag vet hur dåligt hon mår. Jag vet vilken ångest som river i henne och hur gärna hon vill gå därifrån. Jag ser att hon råkar titta på dränageväskan som står på golvet och hur hon nästan svimmar när jag svarar på hennes fråga om vad det är för nåt.
Kajsa har i hela sitt liv kämpat med sin egen sjukdom, tvingats underkasta sig läkarnas omilda grepp i undersökningar. Tvingats genomlida smärta och människors blickar. Hon har haft det så svårt och sjukhus är hennes privata helvete som hon undiker i det längsta.
Och nu sitter hon här bredvid mig och gör det hon avskyr mest, är på sjukhus.
När de sen ska åka säger jag att de inte behöver komma innan jag åker hem, inte så många dagar kvar utan att vi ses hemma. Långt bort från sjukhuset, men att vi såklart ska prata i telefonen alla dagar.
Den här kvällen somnar jag gråtandes, tänker på mina barn och rösten bakom draperiet pratar bara om grishjärtat......
Till sist....LAILA tack för alla fina kommentarer som du ger till mig här på bloggen, jag blir så glad och inspirerad att fortsätta. Vilken feedback du ger mig, kram!
