i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag mådde verkligen inte bra då, hösten det året och det fortsatte våren 2006.
Jag fösväntades kämpa och återvända till det vanliga livet, jag förväntades börja arbeta igen. Men jag hade ont - både i min kropp och i min själ.

Min kropp värkte hela tiden vad jag än gjorde, alla rörelser orsakade svåra nervsmärtor i operationsområdet, både på min rygg och på framsidan unter mitt bröst.

Jag var trött och kroppen stelnad för att jag hade rört mig så lite och för att just alla rörelser orsakade ännu mer smärta.
Jag återvände till sjukgymnasten på Thorax, bad om hjälp med rörelser jag kunde göra hemma så att min kropp kunde mjukna upp lite.

Jag kämpade på, gjorde mina rörelser, försökte stå ut med smärtan. Jag pratade med min läkare som skrev ut piller, massor av piller som jag skulle ta i kombination för att få bukt med smärtan.
Men inget hjälpte. Min hud brann, kläderna mot mitt skinn brände som nässlor gör mot naket skinn.

Precis allt gjorde ont och jag blev tröttatre och tröttare och jag fick huvudvärk av stressen över att inte bli bättre, jag slutade sova om nätterna pga stressen, jag blev deprimerad och jag förstod att jag behövde hjälp med att bearbeta mina upplevelser och det jag hade varit med om och jag behövde hjälp med att orientera mig i livet och hitta en ny väg som bar.

Jag blev mer och mer isolerad, jag gick inte ut på dagtid om jag absolut inte måste eller om jag hade läkarbesök. Först när mörkret lagt sig som en skyddande filt gick jag ut, jag orkade inte möta människor och deras blickar.

Jag tänkte mycket på livet, på det jag tappat. Tilliten.

Hela tiden pratade läkarna om att de inte kunde bota mig, de kunde inte förstå varför jag blivit sjuk och vad de skulle göra åt min immunbrist.
Jag gick på täta kontroller och skulle omedelbart kontakta dem om jag fick symtom som febertoppar, viktnedgång eller nattliga svettningar. För då var det cancer på gång. Och jag löpte större risk än andra att få cancer ovanpå allt.

Hur skulle jag kunna känna mig trygg igen? Hur skulle jag kunna ge trygghet till mina barn och bli lycklig och våga leva igen?
Jag förstod inte det, jag kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle bära mig åt för att må bra och inte vara rädd.

Jag hatade att vara rädd, jag hatade att inte veta om jag om en månad eller ett halvår skulle börja svettas på nätterna och få feber. Jag hatade att inte veta.

Jag hade en husläkare som jag gick till då och då för att förlänga mitt läkarintyg. Hon började tröttna på mig och blev otrevligare och otrevligare för varje gång jag var där.
Jag grät hos henne och bad om hjälp, jag visste inte vad jag skulle ta mig till med mina smärtor och mina tankar.
Jag sa att jag inte orkade leva.

Hon skrev en remiss till psykmottagningen för hon själv visste inte vad hon skulle göra med mig.

När jag väl kom i kontakt med psyk så fick jag tala med en kvinna som sa att de fått remissen och nu hade de haft ett möte och bedömt att jag inte behövde komma till dem.
Jag bönade och jag bad om hjälp. Jag sa att jag måste få träffa en läkare och få hjälp eftersom jag inte orkade längre. Hon var bestämd och sa att så fungerar det inte.
Jag blev arg och höjde rösten.  - Ska jag behöva komma upp till er med en snara om halsen och med blödande handleder för att ni ska förstå att det är allvar????? Jag behöver hjälp!!!!

Men så fungerade det inte och jag fick inte komma.

Jag var så knäckt och jag visste inte vad jag skulle göra.
Jag behövde så starkt något som bar mig, något eller någon som försäkrade mig om att allt skulle bli bra igen. Jag behövde någon som lovade mig att jag skulle bli frisk och få leva så länge som jag "skulle" tills jag blev gammal och det var min tur att gå vidare på ett naturligt sätt.
Jag behövde garantier och ändå så visste jag att inga garantier finns. Jag behövde tro på att allt skulle gå bra.
För första gången på länge så bad jag, jag knäppte mina händer och bad.

Jag växte upp i en familj där det fanns en gudstro. Mina morföräldrar i Finland var starkt religiösa och jag uppfostrades av dem i deras tro.
Det fanns en gud som älskade oss men vi måste sköta oss och inte synda för då straffades man. Man fick helst inte spela kort, man fick inte stoja och stimma på lördagarna....det var massor som man inte fick och jag växte upp med en känsla av att alltid vara iakttagen. Jag hade ständigt dåligt samvete för att jag visste ju att jag var sedd och hörd, för mina tankar hörde han ju oxå.

Så Gud var ju bra men oerhört sträng och jag var lite rädd för honom. Med åren så ändrades min uppfattning om Gud, i och med att jag blev äldre och även kom i kontakt med andra kristna människor och förstod att människor tror olika.
Jag funderade mycket på vad jag själv skulle tro, skulle jag "köpa" mormor och morfars Gud, för de skulle ju aldrig lura mig - eller skulle jag tro på något eget och vara ödmjuk mot dem och förstå att de levde i en annan tid än vad jag gjorde och gudstron har alltid sett annorlunda ut för äldre människor, kyrkan hade större makt förr.

Jag bestämde mig för att tro på att om Gud finns och älskar oss alla som en fader så måste det ju vara samma sorts kärlek som jag som förälder känner till mina barn.
Jag älskar dem förbehållslöst och utan krav på prestationer, jag vill att de ska veta skillnad på rätt och fel, jag vill att de ska växa upp till ärliga, sanna och goda människor som blir omtyckta av andra.
De har varit många förmaningar, det har varit många gånger som de gjort sånt som man inte får göra men jag har inte straffat dem, jag har talat med dem och visat på det rätta. Jag har lärt dem att stå för sina handlingar och att förlåta sig själva och andra.
Jag har lärt dem att godheten vinner över det onda.

Jag älskar dem även om de gör fel, jag finns alltid här för dem och jag vet att de vet att min kärlek till dem aldrig kan förändras, oavsett vad, så vet de att de alltid kan lita på mig - det jag säger till dem är förankrat i trygghet och jag menar det jag säger, kommer sällan eller aldrig med tomma ord och när min tjugoåriga son kommer hem till mig och gråter över sin sorg över att han och hans flickvän har bråkat eller när min dotter anförtror mig det största en ung tjej kan anförtro någon och det är till mig, hennes mamma - så vet jag att mina ansträngningar inte varit fruktlösa.

Så jag bestämde mig för att om jag ska tro på Gud, så är det en sådan Gud jag tror på. En Gud som är som en god förälder, en Gud som talar till ens inre och samvete, för innerst inne vet vi alla vad som är rätt och fel och att vi gör fel ibland och behöver bli förlåtna för det.

Jag har under årens lopp då och då vänt mig till Gud, bett om hjälp och tackat för det jag har. Väldigt sporadiskt men ändå så har det funnits där.
Inte en enda gång när jag blev sjuk så frågade jag mig själv eller honom - Varför händer detta mig, varför Gud, låter du mig bli sjuk?
Jag tänkte snarare, jasså det drabbade mig! Jag har inte känt mig sviken av Gud eftersom jag inte tänkt att det är hans ansvar.
Det svek jag kände nu var ju av livet själv på något vis, min egen kropp och maktlösheten att inte kunna göra något åt det.

Jag vände mig till kyrkan, till en diakon. Av två anledningar - dels för att få hjälp att söka ekonomisk hjälp ur någon fond, det finns möjligheter till det för ensamstående och sjuka...och dels för att jag vet att kyrkan stänger inte dörrar för folk. Det fanns en chans för mig att få någon att prata med.

Diakonen Kristina tog emot mig efter att jag ringt och bokat en tid. En ung tjej, kanske tio år yngre än mig. Hon bjöd på te inne på sitt rum och log varmt.

Jag har alltid tyckt om att besöka kyrkan, olika kyrkorum har alltid fängslat mig och tystnaden och känslan av frid har alltid gett mig sinnesro.

Jag besökte Kristina många gånger, hon lyssnade på min berättelse, hon hjälpte mig med ansökningar och vi skrattade ofta.

Jag började fundera mycket på Gud, funderade på om jag kunde återfå tilliten till livet om jag bara vågade tro på att allt skulle ordna sig och bli bra. Jag funderade på om tron kunde hjälpa mig.

Så en kväll bad jag - jag hade ett långt samtal med Gud, mig själv, den där goda kraften eller vad man nu ska kalla den. Men jag väljer att kalla det för Gud eftersom jag är uppfostrad till det och ändå har min barnatro kvar.

Jag hade ett långt samtal - högt - då jag var ensam hemma.

" Hjälp mig, jag orkar inte längre. Jag orkar inte vara rädd, jag orkar inte känna att jag inte vågar lita på min kropp eller på livet. Jag orkar inte kämpa längre och alltid vara ledsen. Jag orkar inte må dåligt och inte veta vad jag ska göra.
Jag lägger mitt liv i dina händer nu och jag ber dig att bära mig. Jag ber dig se att jag inte reder ut detta själv att jag behöver vägledning. Jag behöver någon att vända mig till, att söka svar hos och veta att jag kan vara trygg.
Jag behöver hjälp att hitta nya vägar att gå på och hjälp med att orka vara mamma till Martin och Kajsa.
Jag inser att för att få frid måste jag kunna känna tillit och jag söker den här och nu. För jag har bara två val i detta nu och det är att släppa allt, våga tro eller att bara göra slut på allt så att jag slipper mina smärtor.
Så jag ber dig om hjälp, lyssna till mig och vägled mig i mina böner"

Detta är givetvis inte ordagrant för jag minns inte exakt men det är detta jag bad om.

Och kan ni tänka er!? Jag fick allt detta och lite till.