Moderskärlek och annan kärlek
Jag ska börja med att säga till Laila, trogen kommenterare - dina kommentarer och den feedback som jag får av dig puttar mig framåt ett steg varje gång jag läser. Jag börjar snart tro på att jag skulle kunna skriva nåt som andra faktiskt kan ha intresse av att läsa.
Naturligtvis så får jag även av andra många fina kommentarer och uppmuntran och det tackar jag ödmjukast för, ingen nämnd -ingen glömd.
Sen till Marita - kära kusin...ja att det skulle bli så hett i Gränna just då vi var där, hade jag ju aldrig kunnat drömma om. Varmt förstod jag men vi hade ju fläkt med oss å jag ville så gärna fixa detta. Sen blir det så att jag ibland fullständigt "måste" ignorera vad förståndet säger eftersom viljan över att kunna göra saker tar överhanden och om jag bara lyssnade på försåndet och på vad jag borde för min kropp å hälsas skull så skulle jag inte göra annat än sitta hemma.
Då skulle det vara slut med socialt umgänge med familj och vänner, slut med resor ner till småland eller små korta minisemestrar som en kryssning, slut med att ordna kalas eller baka å laga mat.....för allt detta gör mig så utmattad. Det skulle vara slut med att leva helt enkelt, slut med skratt å glädje.
Att numera alltid måste väga allt jag ska göra på en våg som är hyperkänslig och slår över vid minsta övervikt å kastar mig i backen - det är oftast skitjobbigt var dag.
Å ang hetta så har alla mina drömmar om att resa utomlands på semester just nu flygit sin kos och lämnat mig med sorg och besvikelse - för hur ska jag kunna resa till ett annat land när jag blir så sjuk hemma?
Det var det, det.....nu ska jag skriva om annat. Jag ska skriva om kärlek - kärlek mellan barn, föräldrar och man/kvinna.
Jag har idag två halvvuxna barn. Martin har varit ihop med Therese ganska länge medans Kajsas relation med sin Niklas är relativt ny. Och jag är mer än glad över att de har hittat någon att älska och bli älskad tillbaka av, att de får uppleva förälskelse, förtrolighet, tvåsamhet - allt det där som vi alla vill ha och behöver.
Men det är en märklig känsla att plötsligt inte vara nummer 1 i deras liv längre. Jag ska förklara så att det inte låter som om jag är en svartsjuk missunsam morsa.
När man är liten så är ens första kärlek, ens föräldrar.
Mamma å pappa är allt, kan allt och är tryggheten personifierad. Det är där man söker tröst, skydd, uppmuntran. Man får ömhet, pussar och kramar - all närhet man behöver och kärleken vet inga gränser.
Det är så ganska länge, upp i tonåren, det är till mig som mina barn vänt sig i villrådighet, när de varit ledsna. Det är hos mig de sökt tröst och svar på sina frågor om livet.
Jag har funnits där och varit självklar.
Nu finns det två andra personer i deras liv. Två personer som ger dem det jag inte längre kan ge. Min tid som tröstare, ömhetsgivare, närhetstank - är över. Det är inte hos mig de söker en trygg famn, det är hos sina hjärtevänner och det är ju just så som det ska vara.
Och jag vet att den dag de måste fatta beslut om sin framtid, var de ska bo och hur de ska leva så är det sin älskade de kommer att följa. Det är med dem de kommer skapa sitt liv, oavsett vad jag anser eller tycker.
Man ska klippa banden och lämna boet.
Men det är en märklig känsla att veta att det är inte mitt ord som väger tyngst längre, att det är inte jag som "vet" bäst längre och är den som är naturligast att vända sig till.
Det är en sån tydlig, nästan märkbar linje som uppstått. De är fortfarande mina barn och jag vet att gränsen mellan att helt klippa och vara kvar är hårfin. Det är en övergångsperiod och ännu behöver de komma hem och tanka mammakramar och närhet på ett kravlöst plan och få vara "små" igen.
Men samtidigt så är det så nära till oberoende och vuxenhet.
Kajsa har haft sin Niklas här hos sig en vecka, jag har sett dem tillsammans, hur de talar, skrattar och rör vid varandra.
Och den blick som jag ser i min lilla flickas ögon när hon ser på sin Niklas, den har jag aldrig sett förut. Så har hon aldrig sett på mig och kommer aldrig att göra.
Det är en blick fylld av kärlek och lycka, en blick fylld av frid och ro. Han ger henne något som jag aldrig kan ge. Han ger henne framtiden. han ger henne hopp om livet och en tvåsamhet.
Jag har gett henne det förflutna, hennes uppväxt och alla de minnen hon bär, men framtiden är deras och jag kan bara stå bredvid och se på.
När jag ser på Martin då han är tillsammans med Theres så ser jag samma sak. Jag ser min fina pojke luta sig mot hennes axel och pussa henne.
Jag hör honom tala med henne med en mjuk röst som jag aldrig har hört tidigare. Jag vet att hon kan be honom köpa en halsduk för 400 kr, bara för att hon tyckte att han var fin i den, trots att han hellre vill lägga pengar på bilen. Det gjorde han i vintras, hade jag sagt samma sak så hade han sagt - ja eller inte, morsan!!! och så hade han köpt nåt till bilen istället.
Det är skillnaden det :-)
Jag är oerhört glad över att få se mina barn må bra och vara förälskade, men jag vet också att det kan bli så att kärleken tar slut och det gör ont.
Att då stå bredvid och se sorgen och smärtan hos dem och inte kunna hjälpa, trösta och göra bra, det är outhärdligt.
Men idag är idag och nu har de kärlek i sina liv.
Jag minns när jag blev mamma, hur jag undrade då jag var gravid, hur jag skulle kunna älska det barn jag bar - lika mycket som jag då älskade dess pappa.
Jag förstod inte då att kärleken inte har gränser för det var ju Martins pappa som jag älskade mest och så skulle vi får ett barn å kärleken skulle räcka till det med? Jag förstod väl inte heller att kärleken var annorlunda. För den kärleken som man känner till sitt barn, den slår allt. När Kajsa var på väg så vet jag att jag undrade detsamma, hur skulle kärleken räcka till ännu ett barn, Martin var ju mitt allt! Men numera vet jag bättre :-)
Från den stund som jag föddes som mamma så var hela min världsbild förändrad. Det jag kände var större och starkare än något jag någonsin känt förut. Moderskärlek.
Jag minns även då Estonia förliste. Hur jag följde medias rapporteringar och hörde hur människor berättade om den mardröm de drabbades av. Jag minns hur en kvinna tvingats välja vem hon skulle rädda - sin man eller sitt barn. Och hon valde bort sin man, hon valde att rädda sitt barn och mannen dog.
Jag förstod då, lika tydligt som ett slag i magen, att om jag själv skulle stå inför ett liknande val så skulle jag utan att blinka välja mitt barn. Och vissheten gjorde ont för mitt barns pappa var ju den viktigaste personen i mitt liv.
Idag har jag en man i mitt liv, Magnus som är det ljuvligaste jag vet. Jag älskar honom hett och innerligt och jag är fortfarande tokförälskad och kär efter snart två och ett halvt år tillsammans.
Mina barn är snart vuxna och på väg att lämna barndom och hem, både fysiskt och mentalt.
MEN det är inte helt utan smärta som jag beskådar deras frigörelse, det är en ny känsla och ibland smärtar den. Det är så lätt att se tillbaka på tiden då de var små, då allt var enkelt och självklart, då man var bäst, visste allt och den som kunde göra allt bra och skydda från allt ont. Tiden då jag kunde ge dem allt som de behövde.
Det är så tydligt att livet har sina faser som man gör bäst i att finna sig i å inte streta emot så mycket för annars så blir det för smärtsamt. Övergångarna är ofta lite jobbiga men det går över och när man väl vant sig så undrar man vad man egentligen tyckte var så jobbigt.
En av de svåraste faserna för min del har varit att finna mig i att det liv jag trodde jag hade framför mig å visste hur det ser ut, det visade sig att inte alls bli så i och med att jag blev sjuk.
Jag ska avluta med några ord av Thord Wallén, dessa ord är de mest eftertänksamma och kloka jag vet när det gäller funderingar kring föräldrarskapet.
Hur ger man omtanke
utan att inkräkta
Känner oro
utan att övervaka
Manar till försiktighet
utan att tjata
Ger trygghet
utan att minska friheten
Kramar till er alla som läser, måtte ni alla ha kärlek i era liv och själva vara rädda om dem ni älskar
