i huvudet på en finnpajsar jänta

 

När mormor dog 1999 så skrev jag detta om och till henne. En del av det läste jag för henne på begravningen.

 

Telefonen ringde och någon sa...vi får inte tag på din mamma och vi måste tyvärr meddela att din mormor har avlidit.

Min lilla mormor var död, hennes tid hos oss var över. Jag hade aldrig tagit emot ett dödsbud förut. Vad skulle jag göra?

Jag var förvirrad och jag grät, ringde till en god vän som jag visste bar en stor sorg efter hans egen mormor. Han grät med mig.

 

Jag åkte till hemmet där hon bott för att se henne, ta adjö av henne.

Min mamma och min lillasyster hade kommit och mormor låg nedbäddad i sin säng.

Ett ljus brann vid hennes sida och hennes bibel låg där bredvid.

Jag kysste hennes panna och jag strök över hennes hår.

Jag satte mig intill sängen och tog hennes hand i mina händer,

Jag höll den så länge att hon blev varm. Jag la mitt huvud i hennes knä och la den varma handen på mitt huvud, så som jag legat i hennes knä så många gånger som barn.

 

Tack mormor för dina händer. Hur många gånger har de inte tröstat mig, borstat och flätat mitt långa hår, smekt min kind och torkat tårar. Dina händer tvättade mitt sår i pannan efter spaden som jag gick i vägen för, lindade in mitt huvud i bandage.

De rensade hallon och skalade äpplen åt mig.

 

Varje kväll släppte du ut ditt midjelånga hår och borstade det medan du sjöng.

På morgonen flätade du det igen och snurrade det till en knut som du fäste med nålar och hårnät. Det var en procedur som tog lång tid och jag satt på sängen och såg på.

 

Du bar in ved och tände i spisen, bar in vatten och bar ut slask. Du tvättade alla kläder för hand. Du slet och arbetade, dina händer var ömma och värkte, men alltid så mjuka och svala.

 

Som ung flicka och nygift fick du ditt första barn, dödfött. Morfar låg vid fronten, andra världskriget rasade för fullt. Du hade din lille son med dig hem i en kartong på bussen. Det var vinter.

På morfars permissioner snickrade han en kista, pojken låg ute i vedboden tills kistan var klar.

Ensam satt du sen i köket, värmde vatten på spisen och badade ditt barn och dina händer rätade ut de stela lemmarna för att han skulle kunna kläs på och få plats i kistan.

När morfar fick ännu en permission kunde ni begrava honom.

 

Dina händer fostrade så småningom tre barn, däribland min mamma. Tack för henne.

När sen morfars tid var slut kom du till oss i Sverige, och mamma tog hand om dig.

Jag var så glad över att du var närmare oss. Jag kom och la mitt huvud i ditt knä och du strök mig över håret och sjöng, precis som förr.

Jag kunde göra något för dig. Jag smorde dina händer och filade dina naglar, jag borstade ditt hår, som numera var kortare för du orkade inte fläta det längre.

 

Trots värken i dina händer stickade du sockor till dina barnbarnsbarn, det gick inte fort men resultatet blev perfekt som vanligt.

Nu är du inte hos oss längre, dina händer har fått vila och värker inte mer.

När vi klätt dig i klänning och din röda kofta och lagt dig tillrätta i din kista, fick du ett fång röda rosor i dina händer.

Vi tog hand om dig ända till slutet så som du tagit hand om oss.

 

Första julen efter din död kändes tom, men så får jag ett paket som är till mig och min dotter från mamma och mormor.

Jag blir lite förvirrad men öppnar det mjuka paketet.

Brister ut i gråt när jag ser vad det innehåller.

Två par sockor, likadana fast i olika storlekar, ett par till mig, ett par till min flicka.

De är randiga i rött och grönt, julens färger.

Du hann aldrig sticka dem färdigt så mamma gjorde det efter din död.

Din omtanke om oss fyllde upp mitt inre och jag kände att du var med oss än en gång.

Jag älskar mina randiga rockor.

 

Tack Mummi, för din kärlek och den omtanke dina händer har gett mig. Jag är stolt över att vara en del av dig och bär ditt arv vidare genom min dotter.

 

Minä rakastan sinua.