Reflektioner kring att man visst kan lära gamla hundar att sitta...
De senaste dagarna har jag tänkt mycket, ja tänker gör jag ju annars oxå men just nu har mina tankar kretsat kring hur mycket vi själva kan påverka våra liv och vårt mående.
Det började med att ett mail damp ner i min brevlåda, ett mail från en - för mig - mycket kär och viktig person.
För att med ett enda ord uttrycka det jag känner för avsändaren till detta mail, så är det, Tacksamhet!
Och så snart jag nämner detta, så slår han bort det och säger att det inte alls är hans förätjänst, utan bara min egen. Men där har han fel minsann :-)
Att han kommit att bli viktig för mig och kär som en gammal vän, trots att vi knappt känner varann, vet inte mycket om varandras privata liv...är för mig en gåva. Våra vägar korsades då jag som mest behövde det och av honom fick jag hjälp att se, att förså, hjälp att hjälpa mig själv.
Det är så att när man i hela sitt liv kämpat med olika saker, man har upplevt svek, känt sig bortvald och varit övertygad om att man ingen kärlek är värd. Det finns många anledningar till detta och att växa upp och inte kunna tro på sig själv och sin egen förmåga eller känna ett egenvärde, det gör att livet blir kämpigt.
När man sen drabbas av trauman, som min brors fruktansvärda död och senare min egen sjukdom, så blir det för mycket liksom.
Man orkar inte, jag gjorde inte det i alla fall. Som jag skrivit i tidigare inlägg så ledde tex min sjukdom till en mycket personlig livskris som rörde min existens.
När jag så mötte denne person som gjorde skillnad i mitt liv, så var jag väldigt illa däran. Jag har mött åtskilliga proffesionalister inom terapin, jag har pratat med allehanda människor och fått allehanda råd (eller inga råd alls) om hur jag ska ta mig vidare.
Jag vet att detta möte blev min räddning och början till det liv jag lever idag, jag vet att utan detta möte så hade jag än idag irrat omkring, ovetandes om hur jag skulle hjälpa mig själv och bli fri.
Det är min övertygelse för mötet skedde just då som jag behövde det mest. Jag tycker om möten med nya människor, särskilt då man känner att allt klickar, allt känns bara så rätt och naturligt och fridfullt.
Vi har samtalat många timmar han och jag, jag har gråtit och ibland har vi skrattat vansinnigt. För första gången upplevde jag att någon förstod mig till fullo.
För första gången så upplevde jag att jag kunde lägga allt som jag bar på i en annan människas händer och denna person blev inte rädd, tappade inte talförmågan eller skyndade sig att börja prata om något annat.
En gång sa han att man visst kan läsa gamla hundar att sitta och att han hoppades att en dag få säga till mig att - Vad var det jag sa Annika?
Jag trodde att jag skulle få kämpa i hela mitt liv, att inget någonsin kunde bli annorlunda, att mitt liv skulle fortsätta i ångestens grepp och att jag aldrig skulle få frid och kunna koppla av.
Jag trodde att jag skulle få släpa på den där tunga ryggsäcken som rymde hela min barndom och mina svåra trauman, och aldrig kunna få känna någon lättnad eller kunna lägga bort den.
Jag trodde att de verktyg jag fått skulle förbli oanvända. För visst hde jag fått verktyg, både genom att läsa mig till dem och genom proffesionalister, men jag visste inte hur man använde dem.
För det hjälpte ju inte att bära en verktygslåda full med självhjälpsverktyg om man tappade den så snart ångest, panik och smärta över min livssituation kom över mig och jag verkligen behövde dem - å bara fick famla efter dem i mörkret. Misströstan var stor!
Men jag lärde mig, för han talade samma språk som mig, han nådde in i mitt huvud och visade mig. Han var inte rädd och han stod kvar. Och gör så fortfarande.
Därför tänker jag nu i dagarna mycket på detta, hur vi själva kan förändra och kliva ur gamla hjulspår och vanor. Jag tänker på hur vi kan få ett bra liv och slippa släpa våra gamla ryggsäckar med smärta genom att, som i mitt fall, sluta kämpa emot - acceptera livet som det är just nu och de omständigheter som råder.
Jag upptäckte oxå till min stora förtjusning att jag kunde använda huvudet till annat än att bara sätta mössan på, som tex att tänka medvetet och ta ställning till hur jag vill ha mitt liv.
Varje ny dag är ju ett val och vi kan välja att vara positiva eller negativa.
Självklart och absolut att jag får bakslag, tar skydd under mitt täcke och tryggheten...jag är ju bara människa och långt ifrån perfekt eller fröken duktig.
MEN den stora skillnaden är att då jag ligger där under täcket så tänker jag på mitt möte och på alla ord som sagts och då minns jag vad jag lärt....acceptera att det är en skitdag idag, acceptera att det är apjobbigt och att det gör ont, det är ok!
DÅ sker det magiska....det jobbiga, det onda och ångesten lättar och försvinner och jag orkar kasta av mig täcket och stiga upp.
Sen så har jag lagt mig till med en vana och det är att titta på mig själv, på det som finns runtomkring mig och på det jag har idag.
Då ser jag hur mycket jag har att vara tacksam för. Jag ser hur mycket jag kan påverka och faktiskt styra mitt liv dit jag vill, för det är mitt liv och jag är rädd om det.
Alldeles för många dagar har gått till spillo för att jag irrat på fel vägar och hellre flytt från ansvaret än tagit tag i min situation.
Så det går att lära gamla hundar att sitta - t.o.m att rulla runt tror jag ;-)
Men liksom hunden så måste vi människor förstå poängen med att lära sig, att det för något gott med sig - vare sig det är en hundgodis eller ett fridfullt och gott liv.
Så tack, S - "Mannen som talar med både hundar å människor" :-)
Det började med att ett mail damp ner i min brevlåda, ett mail från en - för mig - mycket kär och viktig person.
För att med ett enda ord uttrycka det jag känner för avsändaren till detta mail, så är det, Tacksamhet!
Och så snart jag nämner detta, så slår han bort det och säger att det inte alls är hans förätjänst, utan bara min egen. Men där har han fel minsann :-)
Att han kommit att bli viktig för mig och kär som en gammal vän, trots att vi knappt känner varann, vet inte mycket om varandras privata liv...är för mig en gåva. Våra vägar korsades då jag som mest behövde det och av honom fick jag hjälp att se, att förså, hjälp att hjälpa mig själv.
Det är så att när man i hela sitt liv kämpat med olika saker, man har upplevt svek, känt sig bortvald och varit övertygad om att man ingen kärlek är värd. Det finns många anledningar till detta och att växa upp och inte kunna tro på sig själv och sin egen förmåga eller känna ett egenvärde, det gör att livet blir kämpigt.
När man sen drabbas av trauman, som min brors fruktansvärda död och senare min egen sjukdom, så blir det för mycket liksom.
Man orkar inte, jag gjorde inte det i alla fall. Som jag skrivit i tidigare inlägg så ledde tex min sjukdom till en mycket personlig livskris som rörde min existens.
När jag så mötte denne person som gjorde skillnad i mitt liv, så var jag väldigt illa däran. Jag har mött åtskilliga proffesionalister inom terapin, jag har pratat med allehanda människor och fått allehanda råd (eller inga råd alls) om hur jag ska ta mig vidare.
Jag vet att detta möte blev min räddning och början till det liv jag lever idag, jag vet att utan detta möte så hade jag än idag irrat omkring, ovetandes om hur jag skulle hjälpa mig själv och bli fri.
Det är min övertygelse för mötet skedde just då som jag behövde det mest. Jag tycker om möten med nya människor, särskilt då man känner att allt klickar, allt känns bara så rätt och naturligt och fridfullt.
Vi har samtalat många timmar han och jag, jag har gråtit och ibland har vi skrattat vansinnigt. För första gången upplevde jag att någon förstod mig till fullo.
För första gången så upplevde jag att jag kunde lägga allt som jag bar på i en annan människas händer och denna person blev inte rädd, tappade inte talförmågan eller skyndade sig att börja prata om något annat.
En gång sa han att man visst kan läsa gamla hundar att sitta och att han hoppades att en dag få säga till mig att - Vad var det jag sa Annika?
Jag trodde att jag skulle få kämpa i hela mitt liv, att inget någonsin kunde bli annorlunda, att mitt liv skulle fortsätta i ångestens grepp och att jag aldrig skulle få frid och kunna koppla av.
Jag trodde att jag skulle få släpa på den där tunga ryggsäcken som rymde hela min barndom och mina svåra trauman, och aldrig kunna få känna någon lättnad eller kunna lägga bort den.
Jag trodde att de verktyg jag fått skulle förbli oanvända. För visst hde jag fått verktyg, både genom att läsa mig till dem och genom proffesionalister, men jag visste inte hur man använde dem.
För det hjälpte ju inte att bära en verktygslåda full med självhjälpsverktyg om man tappade den så snart ångest, panik och smärta över min livssituation kom över mig och jag verkligen behövde dem - å bara fick famla efter dem i mörkret. Misströstan var stor!
Men jag lärde mig, för han talade samma språk som mig, han nådde in i mitt huvud och visade mig. Han var inte rädd och han stod kvar. Och gör så fortfarande.
Därför tänker jag nu i dagarna mycket på detta, hur vi själva kan förändra och kliva ur gamla hjulspår och vanor. Jag tänker på hur vi kan få ett bra liv och slippa släpa våra gamla ryggsäckar med smärta genom att, som i mitt fall, sluta kämpa emot - acceptera livet som det är just nu och de omständigheter som råder.
Jag upptäckte oxå till min stora förtjusning att jag kunde använda huvudet till annat än att bara sätta mössan på, som tex att tänka medvetet och ta ställning till hur jag vill ha mitt liv.
Varje ny dag är ju ett val och vi kan välja att vara positiva eller negativa.
Självklart och absolut att jag får bakslag, tar skydd under mitt täcke och tryggheten...jag är ju bara människa och långt ifrån perfekt eller fröken duktig.
MEN den stora skillnaden är att då jag ligger där under täcket så tänker jag på mitt möte och på alla ord som sagts och då minns jag vad jag lärt....acceptera att det är en skitdag idag, acceptera att det är apjobbigt och att det gör ont, det är ok!
DÅ sker det magiska....det jobbiga, det onda och ångesten lättar och försvinner och jag orkar kasta av mig täcket och stiga upp.
Sen så har jag lagt mig till med en vana och det är att titta på mig själv, på det som finns runtomkring mig och på det jag har idag.
Då ser jag hur mycket jag har att vara tacksam för. Jag ser hur mycket jag kan påverka och faktiskt styra mitt liv dit jag vill, för det är mitt liv och jag är rädd om det.
Alldeles för många dagar har gått till spillo för att jag irrat på fel vägar och hellre flytt från ansvaret än tagit tag i min situation.
Så det går att lära gamla hundar att sitta - t.o.m att rulla runt tror jag ;-)
Men liksom hunden så måste vi människor förstå poängen med att lära sig, att det för något gott med sig - vare sig det är en hundgodis eller ett fridfullt och gott liv.
Så tack, S - "Mannen som talar med både hundar å människor" :-)
